Marie Louise av Österrike
| Marie Louise av Österrike | |
|---|---|
| |
| Marie Louise av Österrike, 1810 | |
| Regeringstid | 11 april 1814 – 17 december 1847 |
| Företrädare | Jean-Jacques Régis de Cambacérès (Parma) Charles-François Lebrun (Piacenza) Pauline Bonaparte (Guastalla) |
| Efterträdare | Karl II av Parma (Parma och Piacenza) Francesco V av Modena (Guastalla) |
Kejsarinna av Frankrike
| |
| Regeringstid | 1 april 1810 – 6 april 1814 |
| Gemåler | Napoleon I Adam Albert von Neipperg Carl Renatus de Bombelles |
| Barn | Napoleon II Albertine von Neipperg William Albert av Montenuovo Mathilde von Neipperg |
| Personnamn | Maria Ludovica Leopoldina Franziska Therese Josepha Lucia |
| Ätt | Habsburg-Lothringen |
| Far | Frans II |
| Mor | Maria Teresa av Neapel och Sicilien |
| Född | 12 december 1791 Wien, Habsburgska monarkin |
| Religion | Romersk katolicism |
| Död | 17 december 1847 (56 år) Parma, Hertigdömet Parma |
| Begravd | Kejserliga kryptan |
| |
| |
Marie Louise av Österrike, född 12 december 1791 i Wien, död 17 december 1847 i Parma, fransk kejsarinna, gift med kejsar Napoleon I. Mor till Napoleon II, även kallad "kungen av Rom". Hon var Frankrikes regent 1813 och 1814 och därefter monark (hertiginna) av Parma 1815-1847.
Uppväxt
Marie Louise var dotter till kejsar Frans I av Österrike och Maria Teresia av Neapel. Hennes mor ska inte ha visat intresse för henne, men hon var sin fars favorit och hade en idyllisk barndom delad mellan Wien och sommarpalatsen Schönbrunn och Laxenburg. Hon kunde ses på promenad med sin far på Wiens gator under sin uppväxt. Hennes uppfostran koncentrerades mest på språk - hon talade franska och italienska bättre än tyska - och dynastisk genealogi samt religionsundervisning för att göra henne till en lydig och foglig kvinna. Marie-Louise tyckte om trädgårdsskötsel, matlagning, broderi och musik - hennes favoritinstrument var piano - och var en elev till Ferdinando Paer, och stod nära sin guvernant.
Efter hennes mors död 1807 gifte fadern om sig, och hon blev en mycket nära vän till sin styvmor, som var en av Napoleons mest övertygade kritiker. Marie-Louise evakuerades med sin familj undan Napoleons anfall på Wien både 1805, då de flydde till Budapest, och 1809, och kände stark antipati för Napoleon; redan efter Österrikes första nederlag mot det revolutionära Frankrike 1796 hade hon visat starkt ogillande mot honom.
Giftermål
Efter skilsmässan från sin första hustru, Joséphine de Beauharnais, hade Napoleon önskemål om att gifta om sig; dels för att få arvingar, dels för att bli släkt med någon av Europas gamla furstefamiljer. Han hade två huvudkandidater; antingen en medlem av det ryska eller det österrikiska kejsarhuset, och då det ryska tackade nej, valdes Marie-Louise ut till brud. Kejsar Frans var inte glad över alliansen, men vågade inte sätta sig upp mot Napoleon. Marie Louise, som avskydde Napoleon, blev förtvivlad då hon meddelades beslutet, men gick till slut med på att "offra sig för staten".
Napoleon hade beslutat att bröllopet skulle ske enligt samma ceremoniel som då Marie-Antoinette hade gift sig med Ludvig XVI. Marie Louise blev gift via ombud i Wien och överlämnades till Frankrike i Braunau vid gränsen. Hon fick då passera genom ett för tillfället byggt hus med tre rum, varav ett rum representerade Österrike, ett Frankrike och ett neutralt territorium; i det österrikiska rummet fick hon ta av sig sina österrikiska kläder, för att i det franska ta på sig franska kläder och därefter välkomnas till Frankrike av Napoleons syster Caroline Bonaparte. Napoleon bröt dock sedan planen och mötte henne i Compiégne, där han fullbordade äktenskapet sedan han konsulterat kyrkan och fått veta att ett äktenskap per ombud räknades som en legal vigsel. Marie Louise välkomnades sedan av det franska hovet i slottet Saint Cloud 1 april.
Äktenskapet möttes med opposition inom skilda kretsar; republikanerna misstyckte eftersom bruden var brorsdotterdotter till Marie-Antoinette, adeln misstyckte för att Napoleons nu blev orättmätigt släkt med Habsburg, som de såg saken, bonapartisterna föredrog hans förra fru och kyrkan misstyckte för att han inte hade fått påvens godkännande till skilsmässa och därför ansåg vigseln ogiltig.
Bröllopet ägde rum med stor pompa och ståt i Louvren i Paris den 2 april 1810, och smekmånaden firades i Franska Nederländerna.
Kejsarinna
Napoleon var mycket nöjd med Marie Louise, som hade uppfostrats till att vara tillgiven, underkasta sig och lyda och avstå från all inblandning i politik, och Metternich försökte förgäves få henne att påverka maken i politiska frågor. Napoleon respekterade hennes status och betraktade henne som en idealisk och sveklös oskuld. Hon fortsatte att ägna sig åt samma saker som hon hade sysselsatt sig med under sin uppväxt; hon sydde, broderade, läste och fortsatte med sina musiklektioner för Ferdinando Paer.
Hon tyckte illa om Tuilerierna, där hon blev påmind om den avrättade drottning Marie-Antoinette som var hennes fars faster. Marie Louise uppträdde vid offentliga sammanhang vid makens sida och utförde även en del välgörenhetsuppgifter som hade ordnats åt henne av staten, men levde för det mesta isolerad från sällskapslivet där hennes reserverade personlighet jämfördes till hennes nackdel med Joséphine de Beauharnais. En av hennes få vänner var Joséphines dotter tillika hennes egen svägerska Hortense de Beauharnais, som var gift med Napoleons bror. Den 20 mars 1811 föddes den efterlängtade arvingen, Napoleon II. Marie Louise fick inte ha något som helst ansvar för sonens uppfostran och träffade honom sällan.
År 1812 följde hon Napoleon genom Tyskland på väg till hans fälttåg till Ryssland. Hon var då utsedd till regent och förmyndare för sonen om Napoleon skulle dö under kriget; han hade också bett henne skriva till sin far och be om Österrikes hjälp i kriget, men fadern behöll sin neutralitet. Då Napoleon gick ut i kriget i mars 1813 utsågs hon till Frankrikes regent i hans frånvaro, men han hade i realiteten begränsat hennes fullmakt till att symboliskt presidera över regeringen. Hon misslyckades åter med uppgiften att övertala sin far att sluta upp Österrike bredvid Frankrike.
I januari 1814 blev hon andra gången utsedd till regent. Då de allierade arméerna närmade sig Paris gav han henne order att ta med sig sonen till Rambouillet . Hon flydde till Blois dagen innan huvudstaden kapitulerade, samtidigt som de första ryska trupperna nådde fram till Paris. Strax därefter förklarades Napoleon avsatt. Marie Louise skrev till Napoleon för att få order, och övervägde att resa till honom i Fontainebleau, men i stället fick hon ett meddelande från segrarmakterna i Paris som gav henne rådet att resa till Orléans . Hon följde rådet men var en tid fruktansvärt rädd för att avrättas på samma sätt som Marie-Antoinette, innan hon kunde resa till Rambouillet för att träffa sin far. Hon fick veta att Napoleon skulle föras till Elba medan hon och hennes son skulle få Parma.
Marie Louise återvände till Wien 1814 och blev entusiastiskt välkomnad. Hon mottog en del förebråelser för sin brist på förtvivlan över makens fall, medan hennes far däremot var orolig för att hon skulle be om lov att resa till maken på Elba. Därför gav fadern henne en vistelse på en kurort och greve Adam Albert von Neipperg i uppdrag att förföra henne, för att skaffa henne nya lojaliteter, något som också lyckades. Under den hundra dagarna, då Napoleon tillfälligt hade återtagit makten, var hon mycket orolig över att tvingas återvända till honom och bad i ett brev från Schönbrunn utanför Wien att han skulle besegras, något som lästes upp för de allierade.
Hertiginna av Parma
Vid Wienkongressen 1815 tilldelades hon hertigdömet Parma, där hon slog sig ned 1816 som regerande hertiginna. Hon lämnade kvar sin son vid det österrikiska hovet. Hon fick titeln "Hennes Majestät ärkehertiginnan Marie Louise av Österrike, hertiginna av Parma", medan sonen kallades prins av Parma; då hon anlände till Italien antog hon namnet Maria Luigia. Marie Louise lät politiken skötas av Adam Albert Neipperg, som lydde order från Metternich i Wien. Hon blev populär i Parma där hon kallades "den goda hertiginnan". Hon grundade en förlossningsklinik (1817) och ett mentalsjukhus, lät uppföra en bro över Taro efter översvämningarna (1819) och en ny teater (1829) och deltog själv i vården av de sjuka under epidemin 1836.
Marie Louise gifte sig efter Napoleons död 1821 i hemlighet morganatiskt med sin hovmarskalk, Adam Albert Neipperg. Hon fick fyra barn med honom mellan 1817 och 1824; två av dem före vigseln. Barnen placerades i fosterhem mot hennes vilja. Neipperg avled 1829, och hon fick barnen erkända av sin familj, men tvingades hålla både dem och äktenskapet hemligt och förbjöds att bära sorg. Efter hans död hade hon ett antal förhållanden.
Under 1831 utbröt upplopp och demonstrationer mot Österrikes minister i Parma, Josef von Werklein. Marie Louise förbjöd våldsåtgärder och lämnade Parma för Piacenza tills hon kunde få Werklein avsatt och återvända. Österrikes näste minister kritiserade henne för hennes politik och för att hon haft flera förhållanden efter Neippergs död, men hon lyckades få honom återkallad. 1833 gifte hon sig med Österrikes näste ambassadör, greven Carl Renatus de Bombelles. Hon hade endast formella förbindelser med sin bror efter faderns död 1835.
Död
Marie Louise insjuknade den 9 december 1847. Hennes tillstånd förvärrades under de närmaste dagarna. Allmänheten vakade utanför palatset under hennes dödskamp. Den 17 december svimmade hon efter kräkningar och vaknade därefter aldrig upp. Dödsorsaken fastställdes till lungsäcksinflammation.
Hennes stoft togs tillbaka till Wien och begravdes i den kejserliga kryptan.
Anfäder
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från italienskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Externa länkar
- Vol 1: An imperial victim : Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma
- Vol 2: An imperial victim : Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma
- Happy Days of the Empress Marie Louise
Wikimedia Commons har media som rör Marie Louise av Österrike.
| Företrädare: Josephine de Beauharnais |
Kejsarinna av Frankrike (ej regent) 1810–1814 |
Efterträdare: Eugénie av Frankrike (eller, med titeln drottning: Marie Theresia Charlotte av Frankrike) |
| Företrädare: Ferdinand av Parma |
Hertiginna av Parma 1815–1847 |
Efterträdare: Karl II av Parma |