Maximkulspruta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Maximkulspruta
Winter war.jpg
Finska soldater med en Maximkulspruta under vinterkriget.
Typ Tung kulspruta
Ursprungsplats  Storbritannien
Tjänstehistoria
I tjänst 1889-1950-talet
Använts av Storbritannien, USA, Ryska imperiet, USSR, Kejsardömet Tyskland (samt Nazityskland), Osmanska riket, Frankrike, Japan, Kina, Kungariket Italien, Dervish-staten, Kungariket Serbien, Finland, Polen med flera
Krig Andra Boerkriget, Mahdistupproret, Dervishupproret, Boxarupproret, Rysk-japanska kriget, Finska inbördeskriget, Första världskriget, Ryska inbördeskriget, Andra världskriget, Koreakriget
Produktionshistoria
Designer Hiram Maxim
Tillverkare Maxim Gun Company, Vickers
Varianter Vickerskulspruta, MG08, PM M1910, Skoda M1909 machine gun, M32-33, M/09-21
Specifikationer
Vikt 18,15 kg
Längd 1180 mm
Piplängd 717 mm
Passagerare 4 man

Patron .303 British
Mekanism Kort piprekyl
Eldhastighet 600 skott/min
Utgångshastighet 838 m/s
Frammatning 250-skott kanvasväv, bandmatad

Maximkulspruta är en modell av kulspruta som utvecklades av Hiram Maxim under 1880-talet. Maximkulsprutan var den första helautomatiska kulsprutan och kom att antas av ett stort antal länder och tillverkas i en mängd olika versioner. Versioner av Maximkulsprutan användes på bägge sidor i såväl första som andra världskriget.

Design[redigera | redigera wikitext]

Mekanism[redigera | redigera wikitext]

Hiram Maxim själv demonstrerar en av sina första prototyper.

När en patron avfyras pressar rekylkraften både pipan och slutstycket, som är sammanlåsta av ett låsblock, bakåt. Låsblocket är sammankopplat med en hävarm som drar ut låsblocket ur slutstycket och frikopplar det från pipan när det har nått tillräckligt långt bak. Slutstycket fortsätter bakåt av egen kraft och kastar ut tomhylsan, matar fram en ny patron från bandet, samt spänner upp rekylfjädern.

När trycket i pipan har sjunkit pressar fjädern fram slutstycke och pipa till låst läge. Om avtryckaren fortfarande är intryckt slår slagstiftet fram och avfyrar nästa patron.

Kylning[redigera | redigera wikitext]

Ett utmärkande drag för Maximkulsprutan är den vattenfyllda kylmanteln som omsluter större delen av pipan. Fördelen är att Maximkulsprutan kan skjuta ihållande eld under lång tid. Nackdelen är att vapnet blir tungt och ohanterligt samt att det behöver ständig påfyllning av vatten i takt med att vattnet i kylmanteln kokar bort.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första patenten som kulsprutan bygger på lämnades in under sommaren 1883 och den första fungerande prototypen demonstrerades i oktober 1884. De första kulsprutorna var i kaliber .577/450 Martini-Henry och tillverkades i Maxims verkstad i Hatton Garden i London. Hiram Maxims fabrik köptes 1897 upp av Vickers, som därefter utvecklade konstruktionen.[1]

Kolonialkrig[redigera | redigera wikitext]

Första gången Maxinkulsprutan användes i strid var under första Matabelekriget 1893–1894. Taktiken för användning av kulsprutor i fält var fortfarande i sin linda, vilket gjorde att de sällan användes effektivt. Vid ett tillfälle lyckades dock en pluton om femtio man med fyra Maxinkulsprutor slå tillbaka ett anfall av över fem tusen Ndebele-krigare, något som fick stort psykologiskt genomslag på båda sidor.

Whatever happens, we have got
The Maxim gun, and they have not.
Hilaire Belloc, The Modern Traveller

Första gången Maximkulsprutor användes i någon större skala var vid slaget vid Omdurman 1898. Under andra boerkriget användes Maximkulsprutor första gången av båda sidor.

Rysk-japanska kriget[redigera | redigera wikitext]

Skeptisismen mot kulsprutor var stark i många arméer. Dels för att det fortfarande var oklart om kulsprutor var infanterivapen eller om de skulle räknas som artilleri, dels för att tidigare kulsprutor som Gatlingkulsprutan hade visat sig vara otillförlitliga under fältmässiga förhållanden.

Erfarenheterna från Afrika tillsammans med utnyttjande av nya tekniskta framsteg som röksvagt krut gjorde att vapnet vann acceptans under 1900-talets första decennium. Kejserliga ryska armen hade använt Gatlingkulsprutor med god effekt under slaget om Plevna 1877 och var en av de första som började använda Maximkulsprutor i stor skala. Under rysk-japanska kriget 1904–1905 användes de med god effekt för att försvara fort och fästningar.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Vid tiden för första världskriget hade många länder infört Maximkulsprutor. Dessa var oftast modifierade varianter tillverkade på licens som tyska MG08 eller ryska PM M1910. Det var under första världskriget som kulsprutans eldkraft för första gången utnyttjades till fullo, med förödande resultat, och kom att för alltid förändra krigföringen.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Flera stridande länder hade under andra världskriget fortfarande varianter av Maxims kulspruta i bruk, mest välkänt den ryska/sovjetiska PM1910 och den brittiska Vickers. Konceptet med tunga vattenkylda kulsprutor hade blivit omodernt med utvecklandet av bättre lätta kulsprutor och luftkylda enhetskulsprutor, mest tydligt i jämförelse med den tyska arméns MG34 och MG42. Sovjetunionen gjorde under mellankrigstiden försök med det tyska idén med en Maxim-baserad lätt kulspruta i en variant som kom att kallas "Maxim-Tokarev" efter sin utvecklare. Den hade gevärskolv, luftkyld pipa, benstöd och vägde 12.9kg, men blev aldrig någon stor succé (tillverkad 1925-1928 i ca 2500 exemplar). [2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok. Malmö. 1937 [sidnummer behövs]
  2. ^ http://world.guns.ru/machine/rus/maxim-m1910-30-e.html

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Reid, William (1976). Vapen genom tiderna. Kastvapen och Eldvapen (1984). Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-14861-2 
  • Walter, John (2006). Vapen från två världskrig: Kulsprutor. Hallstavik: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. ISBN 91-975906-2-2 
  • Gander, Terry (1993). ”Beginnings – The Maxin Gun” (på engelska). The Machine Gun – A modern survey. Sparkford: Patrick Stephens Limited. Sid. 11-28. ISBN 1-85260-356-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]