Ryska imperiet
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
.svg)
Ryska imperiet (ryska: Российская империя, Rossijskaja imperija), även Ryska kejsardömet, förr Ryska riket,[1] var den ryska statsbildningen åren 1721 till 1917. År 1721 efter Peter den stores seger i stora nordiska kriget upphöjdes Tsarryssland till ett kejsardöme som kom att vara fram till februarirevolutionen 1917 då det ersattes med Ryska republiken.
Innehåll |
Historia [redigera]
1700-talet [redigera]
Efter freden i Nystad år 1721 tillade den dåvarande tsaren Peter den store "imperator" (kejsare) till sin konungatitel och bildade därmed Ryska imperiet. Han hade tidigare infört ett autokratiskt statsskick i sitt rike och gjort det till en stormakt i Europa, men ändå var landet fattigt, outvecklat och hade en befolkning på under 20 miljoner varav den absoluta merparten var sysselsatt inom jordbruket.
Peter drev igenom flera reformer, bl a avskaffade han det Rysk-ortodoxa patriarkatet och ersatte det med Heliga synoden, ett statligt organ som lättare kunde manipuleras av kejsaren än om kyrkans makt hade legat kvar hos patriarken.[2] Han accelererade även centraliseringen av statsapparaten, avskaffade den gamla adelsdominerade Bojarduman som rådgivande organ och inrättade istället Regerande senaten som en slags allsmäktig regering.
Efter Peter den stores död 1725 tillföll den ryska kronan hans andra fru som blev kejsarinnan Katarina I. Denne regerade dock enbart i två år och efterträddes av Peter II av Ryssland, son till Peter den store och hans första fru. Denne flyttade huvudstadsadministrationen år 1728 till Moskva men då han dog två år senare blev Sankt Petersburg åter huvudstad. 1735-1739 förde Ryssland ett framgångsrikt krig mot huvudfienden i söder, det turkiska Osmanska riket. Den turkiska vasallstaten Krimkhanatet försvagades kraftigt.
Inflytandet hos den tyska adeln i det ryska hovet var stort, mest bekant är kejsarinnan Katarina den stora som utmanövrerade och avsatte sin maka, den opopuläre Peter III av Ryssland.
1800-talet [redigera]
Under 1800-talets början drogs Ryssland med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808–09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i det ryska imperiet. Storfurstendömet Finland bestod förutom av de landskap som tidigare ansetts vara delar av Finland även av Åland och östra Norrland. Storfurstendömet Finland hade mycket långtgående autonomi men lydde under den ryske tsaren. Detta innebar att Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som självstyrande landsdel inom Ryssland. På Åland uppfördes under denna tid Bomarsunds fästning som dock förstördes efter slaget vid Bomarsund 1854. Under Storfurstendömet grundade generalguvernören över Finland Ålands enda stad, Mariehamn.
Frankrikes arméer angrep Ryssland och intog 1812 Moskva. Denna erövring innebar dock inte på något sätt ett franskt genombrott, utan snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade under under återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Ryssland en stark roll som konservativ kraft under tsaren Alexander I. Att Ryssland inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Ryssland nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike. Livegenskapen i Ryssland kom att upphävas 1861. I några av provinserna – bland annat Baltikum – hade den upphävts redan tidigare. Ryskt nederlag blev facit även efter rysk-japanska kriget 1904–1905.
1900-talet [redigera]
Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i Europa. I Ryssland ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Ryska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med världens ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll i imperiet. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.
Panslavistiska strävanden präglade den ryska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Ryssland drogs med i kriget när Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Ryssland sedan denna mobiliserat.
De revolutionära stämningarna i Ryssland fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, något som dock slutade med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. I oktoberrevolutionen den 6 november tog bolsjevikerna makten och utropade, efter ryska inbördeskriget, Sovjetunionen 1922.
Yta och befolkning [redigera]
Ryska imperiets yta var 22 556 520 kvadratkilometer år 1916, och dess befolkning var år 1897 omkring 130 507 000 personer, exklusive Finland: medräknat Finland hade det 1897 omkring 133 126 060 invånare.
Statsskick och politik [redigera]
Ryska imperiet styrdes före 1905 helt enväldigt av kejsaren (sedan 1721) utan något som helst parlament. Kejsaren innehade den lagstiftande, verkställande och dömande makten.
Efter 1905 års revolution gick kejsaren med på att införa ett parlament, duman, som tsaren dock lät upplösa och ombilda många gånger. Därför spelade den ingen riktig politisk roll, kejsaren styrde fortfarande enväldigt. Författningen som infördes 1906 gav tsaren stora maktbefogenheter, och sade att "Gud själv befaller folket att lyda" tsarens befallningar.
Ett annat tecken på att kejsaren fortfarande styrde var att han behöll sin gamla titel kejsare (på ryska император, "imperator") och självhärskare över hela Ryssland.
Försvarsväsen [redigera]
Rysslands västgräns skyddades av fästningar speciellt i Polen. Den första försvarslinjen i Polen var Bobr-Narew-Wisła-linjen. Huvudfästningen i Wisła-linjen och den viktigaste övergångspunkten var Warszawa vars flanker skyddades av Ivangorod i söder och Modlin vid Narew i norr. Längs med Narew låg fästningarna Zegrze, Pultusk, Rozan, Ostrolenka och Lomza samt vid Bobr fästningen Goniondz. Bakom Wisła-linjen låg Pripetträsken och i norr fästningarna Brest-Litovskij, Bialystok, Kovno, Grodno och Olita.
I Volynien erbjöd ett stort antal tillflöden till Pripetfloden naturliga försvarslinjer men då alla dessa kunde kringgås närmare gränsen till österrikiska Galizien, lät man till en början istället ombygga den gamla fästningen Luck på 1880-talet samt omge den med en fortgördel. När sedan Rovno och Dubno började befästas bildades en fästningstriangel med 45–60 km sidor. Längst tillbakadragen var Daugava-Beresina-Dnjepr-linjen, i vilken de gamla fästningarna Daugavpils, Bobruisk och Kiev låg. Bobruisk som låg vid Beresina slopades dock 1897 som fästning medan de två andra fästningarna bibehölls som depåer, dock förstärktes Kiev väsentligt av en dubbel fortgördel. Den längre söderut liggande fästningen vid Bender slopades dock 1897.
Fälttrupperna kunde 1914 mobilisera 12–14 miljoner man. Mellan 1809 och 1854 hade Ryska imperiet även en stark militär närvaro på Åland och uppförde bland annat Bomarsunds fästning. Den militära närvaron som kulminerade i slaget vid Bomarsund 1854 påverkade kraftigt livet på Åland och tiden kallas Bomarsundstiden i Ålands historia.
Se även [redigera]
Källor [redigera]
- ^ http://runeberg.org/nfcc/0747.html
- ^ Riasanovsky, Nicholas Valentine, and Mark D. Steinberg. “The Reign of Peter the Great.” A History of Russia. Vol. I. New York: Oxord UP, 2011. 211-29. s.215-219
