Sydlig blåvitling
| Sydlig blåvitling | |
.gif) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Torskartade fiskar Gadiformes |
| Familj | Torskfiskar Gadidae |
| Släkte | Micromesistius |
| Art | M. australis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Micromesistius australis | |
| Auktor | Norman, 1937[1] |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Sydlig blåvitling (Micromesistius australis), en havslevande medlem av familjen torskfiskar som finns kring södra Sydamerika samt södra Nya Zeeland.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Sydlig blåvitling är en avlång fisk med tre ryggfenor och två bukfenor; munnen har underbett.[2] Kroppen är grå på sidorna, svagt blåaktig med svarta prickar på ryggen och silvervit på buken.[3] Den kan som mest bli 60 cm lång och väga 850 g.[4]
Vanor[redigera | redigera wikitext]
Arten är en stimfisk som lever pelagiskt på djup mellan 70 och 800 m. Den sydamerikanska populationen är vanligast vid omkring 200 m och går sällan mycket djupare än 600 m, medan den nyzeeländska vanligen håller sig på omkring 500 m. Fisken vandrar in till kontinentalsockeln på sommaren, för att dra sig ut mot dess sluttningar under vintern. Varma somrar kan den dra sig söderöver till norra Antarktis. Ungfiskarna lever främst av lysräkor och märlkräftor, men kan också ta hoppkräftor, bläckfiskar och småfisk.[2]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Lektiden infaller under vintern (juni – juli) för den nyzeeländska populationen, och under vår till tidig sommar för den sydamerikanska populationen.
Utbredning, taxonomi[redigera | redigera wikitext]
Arten har två underarter med helt olika utbredning: M. australis australis finns från Falklandsöarna och Patagonien i Argentina till utanför Chiles kust och kring Sydgeorgien, Sydshetlandsöarna samt Sydorkneyöarna, medan M. australis pallidus finns kring Nya Zeelands Sydö.[4]
Kommersiell användning[redigera | redigera wikitext]
Den sydliga blåvitlingen är föremål för ett omfattande kommersiellt trålfiske, främst i vattnen kring Argentina. Den används framför allt fryst till människoföda, och som industrifisk till fiskmjöl.[2]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Micromesistius australis (Norman, 1937)” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=164775. Läst 1 augusti 2011.
- ^ [a b c] Daniel M. Cohen, Tadashi lnada, Tomio lwamoto & Nadia Scialabba (1990). ”FAO SPECIES CATALOGUE VOL.10 GADIFORM FISHES OF THE WORLD” (på engelska) (FTP, 940 kB). FAO. sid. s. 9-10 (13). http://www.fao.org/tempref/docrep/fao/009/t0243e/T0243E08.pdf. Läst 11 december 2017.
- ^ ”Southern Blue Whiting - Micromesistius australis” (på engelska). Vela Fishing Ltd, Nya Zeeland. 2010. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212085809/http://www.tradezz.com/buy_1114905_Southern-Blue-Whiting.htm. Läst 2 augusti 2011.
- ^ [a b] Luna, Susan M. (6 oktober 2010). ”Micromesistius australis (Norman, 1937) Southern blue whiting” (på engelska). Fishbase. http://www.fishbase.org/summary/speciessummary.php?id=320. Läst 1 augusti 2011.