Ove Rainer
| Ove Rainer | |
| Född | 14 september 1925 Gävle  Sverige |
|---|---|
| Död | 27 januari 1987 (61 år) Stockholm Sverige |
| Nationalitet | Svensk |
| Yrke/uppdrag | Jurist Ämbetsman Idrottsledare Politiker |
Anders Ove Rainer, född 14 september 1925 i Gävle,[1] död 27 januari 1987 i Stockholm,[1] var en svensk jurist, ämbetsman, politiker och idrottsledare. Jur.kand 1949.
Innehåll |
[redigera] Befattningar och förtroendeuppdrag
- Hovrättsassessor vid Svea Hovrätt 1959
- Sakkunnig, socialdepartementet 1958-1960
- Lagbyråchef, justitiedepartementet 1962-1965
- Statssekreterare, justitiedepartementet 1965-
- Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 22 september 1973–23 september 1978.[2]
- Generaldirektör för Postverket 1973–1982
- Justitieminister 1982–1983
- Justitieråd 1983
- VD för Svensk Bilprovning 1986-1987
[redigera] Raineraffären
Ove Rainer tvingades den 9 november 1983 att avgå som justitieminister sedan journalisten Göran Skytte på tidningen Aftonbladet den 1 november hade avslöjat att Rainer med hjälp av avancerade affärstransaktioner, utförda endast i syfte att minimera realisationsvinstskatten på ett under 1981 försålt aktieinnehav, lyckats reducera sin personliga skatt till ett absolut minimum. På en inkomst av 2,4 miljoner kronor och en förmögenhet på 1,5 miljoner kronor, hade han på lagligt sätt minskat sin skatt till 10 procent. Endast en vecka före tidningens avslöjande hade den socialdemokratiska regeringen beslutat om skärpt skatt för vanliga inkomsttagare.
Att den raffinerade skatteplaneringen snabbt kom att utvecklas till en så kallad affär berodde till viss del på Rainers taktiska missgrepp vid bemötandet av den mediala anstormningen. Den 2 november hade den 76-åriga veteranpolitikern Nancy Eriksson i en artikel i Aftonbladet starkt kritiserat Rainers handlande, som hon beskrev som ett hån mot socialdemokratins ideal. Hon hade även talat om löss i den röda fanans veck. Rainers illa valda taktik var att gå till hårt verbalt motangrepp, i vilket han uppmanade partiet att ta avstånd från riksdagskvinnan. Han fick inget stöd och statsministern avstod från att kommentera meningsutbytet. När Rainer vägrade att förklara hur det var möjligt för honom att göra ett avdrag på flera miljoner kronor och hävdade att detta var hans privatsak, blev krisen än större. Den 3 november avslöjade Aftonbladet att Rainer av PK-Banken hade fått ett 10-dagars lån på 19 miljoner kronor, som av skattetaktiska skäl löpte över årsskiftet 1981-82. Att Rainer själv satt i PK-Bankens styrelse, kom inte att förbättra hans situation. Senare granskade Bankinspektionen PK-Bankens roll i affären Rainer. Man var kritisk på flera punkter och fann att PK-Banken hade brutit mot både lag och Bankinspektionens etikregler.
Rainer föll undan för pressen och medgav att han för lånet inköpte statsobligationer, som omgående såldes varvid premieobligationer inhandlades. Med tillämpning av den gällande skattelagstiftningens finesser kunde skatten, på den till fem miljoner kronor uppgående vinsten vid aktieförsäljningen, reduceras till noll kronor. Tidningen bringade dessutom i dagen att Rainer i mars 1982 i domstol hade begärt att få slippa betala underhåll till sin före detta hustru med motiveringen att han inte hade råd. Denna senare information ansåg Aftonbladet som särskilt anmärkningsvärd och krävde den 9 november på ledarplats att justitieministern skulle avgå, vilket denne också gör samma dag. Under efterkrigstiden hade, före Rainer, endast ett statsråd drivits till avgång av egen förskyllan. Det var finansminister David Hall i oktober 1949.
Tolv timmar efter det att Rainer fått lämna justitiedepartementet utnämndes han, efter eget önskemål och med stöd av Olof Palme, till justitieråd i Högsta Domstolen. Den 18 november framkom det att Rainer i november 1981 fått Riksbankens tillstånd att föra ut fem miljoner kronor till Schweiz för att köpa aktier. Syftet var att få full kontroll över en avliden farbrors bolag. Omedelbart efter köpet av aktierna sålde Rainer bolaget för tolv miljoner kronor. "Schweizaffären" fanns inte med i den redovisning som Rainer lämnade före sin avgång. Gränsen för tålamodet med Rainers hemlighetsmakeri var nådd. Statsministern hävdade att han inte informerats och att Rainer svikit hans förtroende. Rainer tvingades den 19 november återigen att lämna in en avskedsansökan, men påstod att han inte hade undanhållit något för statsministern. Olof Palme kom att få hård kritik för den snabba utnämningen av Rainer till justitieråd.
År 1986 utnämndes Rainer till verkställande direktör för Svensk Bilprovning, vilket var den befattning han innehade vid sin död ett knappt år senare.
[redigera] Källor
- Affärernas Sverige - efterkrigstidens politiska skandaler, Kenth Olsson, Contra Förlag Stockholm 1993.
[redigera] Fotnoter
- ^ [a b] Horisont 1987. Bertmarks
- ^ ”Svenska Ishockeyförbundet”. http://www.swehockey.se/ImageVault/Images/id_1602/ImageVaultHandler.aspx. Läst 2 september 2011.
[redigera] Externa länkar
| Företrädare: Nils Hörjel |
Svensk generalpostdirektör 1973–1982 |
Efterträdare: Bertil Zachrisson |
| Företrädare: Helge Berglund |
Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 1973–1977 |
Efterträdare: Arne Grunander |
| Företrädare: Carl Axel Petri |
Sveriges justitieminister 1982–1983 |
Efterträdare: Sten Wickbom |
Denna biografiska artikel om en svensk behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.
