Pungmesar

Pungmesar
Pungmes
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Pungmesar Remizidae men se text
Vetenskapligt namn
§ Remizidae
Auktor	Olphe-Galliard, 1891
Släkten
Remiz Anthoscopus Cephalopyrus Auriparus Pholidornis

Pungmesar är en grupp med tättingar, som ofta behandlas som familj Remizidae, där merparten väver utarbetade hängande päronformiga bon, vilket gett familjen dess namn.

Utseende

Pungmesar är mycket små tättingar, som mäter 7.5-11 cm och som påminner om mesarna i familjen Paridae men pungmesarna har finare näbbar. De har korta rundade vingar. Pungmesarnas fjäderdräkt är ofta ljust grå, gul och vit, men den europeiska pungmesen har svarta och rödbruna partier och vissa arter har också strakt gula eller röda partier.

Utbredning

Pungmesar förekommer i Eurasien, Afrika och Nordamerika. Släktet Remiz förekommer enbart i palearktis, med ett utredningsområde som sträcker sig från Portugal och nordligaste Marocko till Sibirien och Japan. Det största släktet Anthoscopus, återfinns söder om Sahara från Sahel till Sydafrika. Av de monotypiska släktena lever verdinmesen i torra områden i sydvästra USA och norra Mexiko, medan brandkronad mes förekommer i södra och östra Asien, och meshylia i östra och centrala Afrika.

Många arter av pungmes är flyttfåglar men beteendet förekommer bara hos arter som lever i Asien och Europa, de afrikanska arterna och verdinmesen är alla stannfåglar. Den europeiska pungmesen är flyttfågel inom vissa delar av sitt utbredningsområde, där de nordliga häckpopulationerna flyttar söderut om vintern medan sydliga häckpopulationer stannar i närheten av sina häckningsområden. Kinesisk pungmes och meshylia är alla långflyttare.

Ekologi

Biotop

Merparten pungmesar lever i öppna habitat med träd och buskar och förekommer i så olika biotoper som öken , våtmarker och skogsmarker. Skogspungmes och meshylia skiljer sig ifrån de andra genom att leva i tät regnskog. Pungmesar uppträder under merparten av året i mindre flockar.

Föda

Insekter utgör huvuddelen av pungmesarnas föda och de är mycket aktiva födosökare. De har en förhållandevis lång koniska näbb som används för att komma åt i sprickor eller bryta upp små hål för att komma åt byten. Under delar av året lever de även av nektar, frön och frukt. Deras sätt att födosöka påminner om mesarnas. De kan födosöka uppochned hängande i små kvistar, avsöka blad och grenar i jakt på insekter eller hålla fast större byten med ena tarsen samtidigt som de sliter loss delar.

Häckning

Familjens trivialnamn reflekterar att merparten av arterna bygger päronformade, hängande bon. Boet vävs av spindelnät, ull, djurhår, och mjuka växtmaterial och hängs från kvistar. Arterna inom det afrikanska släktet Anthoscopus bygger än mer utarbetade bon än arterna inom släktet Remiz, och bygger bland annat ovanpå huvudingången till boet en falsk ingång vilken leder till en tom kammare. Ingången till häckningskammaren har en dold flik som föräldrarna öppnar och stänger när de anländer och lämnar boet. Boet hos två arter skiljer sig från de övrigas. Verdinmesen bygger ett sfäriskt bo av taggiga kvistar och brandkronad mes häckar i trädhållor som den fodrar med växtmaterial. Merparten av pungmesarna lägger småfläckiga vita ägg som ruvas i 13-14 dagara och ungarna blir flygga efter ungefär 18 dagar

• 
  Verdinmes (Auriparus flaviceps)
• 
  Kappungmes (Anthoscopus minutus)
• 
  Afrikansk pungmes (Anthoscopus caroli)

Systematik

Ibland placeras pungmesarna som underfamiljen Remizinae inom familjen mesfåglar (Paridae) och dess nära släktskap med mesarna är väl etablerat. En variant har också varit att placera pungmesarna som en underfamilj inom familjen stjärtmesar (Aegithalidae) som placeras nära mesfåglarna. Det mest omdiskuterade taxonomiska detaljen är placeringen av meshylia inom familjen. Tidigare har den placerats tillsammans med solfåglarna, astrilderna, honungsfåglarna och senast som närbesläktad med grön hylia (vilket är orsak till artens nuvarande svenska trivialnamn).

Familjen omfattar 13 arter som delas upp i fem släkten.

Familj REMIZIDAE

• Släkte Auriparus
  • Verdinmes (Auriparus flaviceps)
• Släkte Remiz
  • Pungmes (Remiz pendulinus) syn. europeisk pungmes
  • Svarthuvad pungmes (Remiz macronyx)
  • Vitkronad pungmes (Remiz coronatus)
  • Kinesisk pungmes (Remiz consobrinus)
• Släkte Anthoscopus
  • Sennarpungmes (Anthoscopus punctifrons)
  • Blek pungmes (Anthoscopus musculus)
  • Gul pungmes (Anthoscopus parvulus)
  • Skogspungmes (Anthoscopus flavifrons)
  • Afrikansk pungmes (Anthoscopus caroli)
  • Kappungmes (Anthoscopus minutus)
• Släkte Cephalopyrus
  • Brandkronad mes (Cephalopyrus flammiceps)
• Släkte Pholidornis
  • Meshylia (Pholidornis rushiae)

Referenser

Tryckta källor

• Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-11-24
• Harrap, Simon & Quinn, David (1996): Tits, Nuthatches & Treecreepers. Helm Identification Guides, London. ISBN 0-7136-3964-4
• Jønsson, Knud A. & Fjeldså, Jon (2006): Determining biogeographical patterns of dispersal and diversification in oscine passerine birds in Australia, Southeast Asia and Africa. Journal of Biogeography 33(7): 1155–1165. doi:10.1111/j.1365-2699.2006.01507.x (HTML abstract)
• Madge, Steve (2008). Josep, del Hoyo; Andrew, Elliott; David, Christie. red. Handbook of the Birds of the World. Volume 13, Penduline-tits to Shrikes. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 52–75. ISBN 978-84-96553-45-3 
• Perrins, Christopher M. (2003): "Penduline Tits". In Perrins, Christopher (editor): The Firefly Encyclopedia of Birds. Firefly Books. ISBN 1-55297-777-3.
• Sefc, KM; Payne, R.B. & Sorenson, M.D. (2003). ”Phylogenetic relationships of African sunbird-like warblers: Moho Hypergerus atriceps, Green Hylia Hylia prasina and Tit-hylia Pholidornis rushiae”. Ostritch 74 (1-2): sid. 8–17. http://ducksrus.bu.edu/~msoren/pubs/Ostrich2003.pdf.