Öken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Öken i Marocko.

Öken (BW i Köppens system) är en klimattyp och ett biom, som främst återfinns vid jordens vändkretsar, men också i inlandet på stora kontinenter. Begreppet öken är också en beskrivande term för platser där liv saknas eller endast finns i begränsad omfattning, såsom döda bottnar, men även torra landområden med andra klimatförutsättningar, exempelvis de nederbördsfattiga miljöerna vid polarregionerna, vilka benämns polaröknar.

Klimat och geomorfologi[redigera | redigera wikitext]

Ökenklimat utmärks av låg vattenbalans, vilket leder till torka. I Köppens system räknas ett område som öken (BW) om nederbörden är högst hälften så stor som den potentiella evapotranspirationen (POTET), vilket skiljer det från stäppklimat (BS) där nederbörden är mer än hälften av den potentiella evapotranspirationen.[1] Nederbördsmängderna är små, under 250mm/år[2] och i allmänhet mycket lite eller ingen vegetation. I Quillaga i Atacamaöknen var årsmedelnederbörden, mätt från 1964 till 2000, så lite som 0,5 mm.[3]

Gränsen mellan öken och närliggande klimattyper, såsom halvöken eller stäpp, är dock flytande. Exempelvis har större delen av Kalahariöknen halvökenklimat. Ungefär en fjärdedel av jordens landyta är öken, och ytterligare en fjärdedel är halvöken.[4]

Man skiljer mellan kalla och varma öknar (BWk respektive BWh i Köppens system). I en varm öken är det alltid över 18°C.[1] De kalla finns i de inre delarna av kontinenterna i tempererade stråk. Varma öknar, som är betydligt vanligare, finns i tropiska och subtropiska stråk runt vändkretsarna. Det finns flera typer av öknar; stenöknar, sandöknar, klippöknar och grusöknar. I tillägg finns det även saltöknar, där avdunstningen är så stor att dess yta är täckt av salt. Stabila högtryck ligger över öknarna åtta till tolv månader om året, vilket har en uttorkande effekt.[5] Detta torra klimat råder framför allt vid passadvindarnas bälte, där luften rör sig nedåt från högre luftlager och värms upp så att den blir torr. Det är dock endast västkusterna inom passadvindarnas klimatbälte som blir öknar. På östkusterna blir passadvinden oftast förvandlad till monsun, en havsvind som medför fuktighet. I det inre av de stora kontinenterna kan öknar också bildas genom att bergskedjor stänger fuktigheten ute.

Den molnfria himlen över en öken gör att solinstrålningen på dagen blir hög, men också att värmestrålningen tillbaka till atmosfären på kvällen blir betydande. Avsaknad av växtlighet gör att inget håller kvar värmen, och värmeskillnaderna över ett dygn blir betydande.[6]

Landskapsbilden i öknen blir olikartad mot den man finner i trakter där fuktiga klimatförhållanden råder. De hastiga temperaturomkastningarna åstadkommer betydande mekanisk erosion (solsprängning). Den kemiska erosionen är avsevärd. Luftens torrhet gör att all fuktighet i marken rör sig upp mot ytan. Den för också upp salter som bidrar till att sönderdela markytan. De smådelar som frigjorts på dessa sätt förs bort av vinden, den främsta landskapsformande kraften i öknen, som både kan transportera partiklar (deflation) och blästrar omgivningen med dessa (abrasion). Deflationen lämnar kvar en så kallad desert pavement, en yta där fint material allt eftersom har förts bort och lämnar kvar en hårt packad yta av större stenar. I många områden finns regionala namn på dessa öknar, till exempel gibber plain i Australien eller gobi i Asien. I de afrikanska öknarna finns termer som lag gravels och serir, eller reg om visst finkornigt material finns kvar.[7]

En vanlig, men felaktig föreställning är att flertalet öknar är sandöknar. Det stora flertalet öknar är klippöknar som är rensopade från sand- och stoftpartiklar. På platser där det råder vissa vindförhållanden samlas den från öknens "centrala" delar bortblåsta sanden till ett ackumulationsområde och bildar där ett dynlandskap. Förutom vinden spelar också rinnande vatten en viss roll vid utformandet av ökenlandskapet. Nederbörd förekommer sällan i öknen, men när den någon gång faller sker det i form av häftiga skyfall vars eroderande förmåga är mycket stor. De uttorkade dalgångar (wadis), som ligger inskurna här och där i öknen är troligtvis till stor del bildade av sådana häftiga regnflöden. De utgör inte ett sammanhängande system med enhetligt fall. Tvärs över dalen sträcker sig ofta en vall av grus, som markerar den punkt som en sådan temporär flod lyckats nå fram till innan den sinat ut. Vinden har senare fått vidare utforma den på detta sätt inskurna dalgången.

I större delen av Sahara, utgörs öknen av horisontellt lagrade skikt av växlande hårdhet. Där kommer nedbrytandet att fortsätta tills det nått fram till det motståndskraftiga lagret, och en typisk klippöken (hammadan) utbreder sig. Om det finns hårdare fragment av kisel inlagrade i skikten kommer de efter hand att i allt större antal ligga kvar på ytan och utgöra ett skydd, den av kiselflisor överströdda stenöknen (serir).

Är det däremot, som i Nordamerika, ett område som är genomkorsat av veckberg och kommer under inflytande av ett ökenklimat, så förs vittringsresterna nedåt. Detta sker från nordsluttningarna till de lägsta partierna, som bildar självständiga ackumulationsområden. Dessa bäcken (bolsoner) befinner sig ursprungligen inte i någon som helst hydrografisk gemenskap, men kan med tiden komma i förbindelse med varandra. Detta sker antingen genom att en högre liggande bolson överfylles så att det anhopade materialet forslas vidare till en bolson som ligger lägre eller genom att en lägre bolson genom tillbakaskridande erosion griper in på den högre bolsonens område. Om utvecklingen får fortskrida ostört tillräckligt länge kommer alla de enskilda bäcken i förbindelse med varandra och vittringsprodukterna samlas till det lägsta bäckenet.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Världens största Welwitschia, cirka 1 500 år gammal, i Namib-Naukluft nationalpark.
Androctonus australis, en skorpion i Nordafrika.

På många platser finns vatten i anslutning till öknar, där en rik växt- och djurvärld uppträder. Där exempelvis en störning i lagringsförhållandena ger upphov till källor, blomstrar oaser upp. Om en flod har tillräcklig vattentillförsel för att kunna tränga in i eller genom öknen, så blir dess stränder kantade av växtlighet. Även i bottnen av en uttorkad floddal trivs växterna, om det är nära till grundvattnet. På detta sätt kommer en mörk strimma att markera dalgången, även sedan floden själv sinat ut. Nomader, det vill säga människor som flyttar runt i öknen, uppsöker dessa tillfälliga betesmarker med sina tamdjur.

Växtligheten består till största delen av ettåriga växter, som hinner sätta frö under den korta tid då vatten finns tillgängligt och vars frön kan överleva långa perioder i marken. Efemerer kallas de växter som ligger som fröer i marken under lång tid. När de "väcks", via exempelvis skakningarna som uppstår från ett skyfall, sätter de snabbt blom och avslutar sin livscykel.[5] Backtrav (Arabidopsis thaliana), som även finns i Nordafrika, är exempel på en efemer, som dessutom vanligen är självpollinerad.

De relativt få fleråriga växter som kan uthärda ökenklimatet överlever oftast genom att lagra vatten och näring i rotknölar eller hålla sig inaktiva större delen av året. Större växter är skyddade mot luftens torrhet genom att vara suckulenta eller har små blad som är läderartade eller fälls vid ogynnsamma förhållanden. Generellt är klyvöppningarna få och kutikulan tjock hos ökenväxter.[6] Grundvattenådror i öknen går i allmänhet mycket djupt ner i marken. Phreatofyter, växter med djupa rötter, kommer emellertid åt vattnet och kan tillgodogöra sig detta.[1] Welwitschia i södra Afrika och släktet Prosopis, som finns såväl i Nordafrika som Asien och Nord- och Sydamerika, är exempel på sådana växter, som genom att bilda en lång pålrot kommer långt ner. Larrea tridentata, även kallad kreosotbuske, är en ökenväxt som förgiftar sin omgivning via sitt vittspridda rotsystem för att slippa konkurrens om vatten och näringsämnen.[5]

Djurvärlden söker sig fram överallt där växtvärlden ger den förutsättningar för existens. Utmärkande för ökendjuren är deras kamouflerande färg, vanligen i gult, brunt och svart, men också avsaknad av pigment. Exempel på ökenkamouflerade djur är schakaler och flera arter av gnagare.

Att vissa öknar utvidgar sig, har på många platser blivit ett stort problem eftersom jorden då inte längre är brukbar och att husdjuren inte har bete. För att motarbeta detta gräver man bland annat vattenkanaler och planterar träd. Ökenspridningen är enligt de flesta forskare förorsakad av påverkan både från klimatet och människan.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Karta över jordens ökenområden.
Världens största öknar.

I Gamla världen sträcker sig en så gott som sammanhängande rad av öknar från Atlantens kust i Västafrika nästan fram till Stilla havet i Manchuriet. Man kan också säga att detta "ödemarksbälte" skiljer Gamla världens i-länder från dess u-länder. De vägar, som går runt eller på tvären igenom ödemarksbältet har därför haft genomgripande betydelse för kulturutvecklingen. Nordafrika uppfylls av Sahara. Öster därom sträcker sig ökenvidderna över den Arabiska halvön, Syrien och Iran till Centralasien och detta bältes yttersta utpost i östra Gobiöknen. Ett enstaka ökenområde är Thar öster om Indus. I Sydafrika är öknen Kalahari knuten till de subtropiska bredderna. Australiens inre är på grund av världsdelens bergsformationer och därav följande ringa nederbördsmängder till stor del torr, snårbevuxen stäpp eller öken. I såväl Nordamerika som Sydamerika finns öknar dels i de regnlösa subtropiska kustområdena i väster, dels på de av bergskedjor omslutna högslätterna längre österut. Kustöknarna får dock en mycket ringa utsträckning både i söder (Atacama i Chile, Sechura och Tumbez i Peru) och i norr (Kalifornien). Saltöknar uppfyller högslätterna i Bolivia, Chile och Argentina. I Nordamerika får de bergomslutna högbäckena såväl i USA (Great basin) som i Mexiko (provinserna Chihuahua och Coahuila) ökenkaraktär. Öknar sprider sig hela tiden genom ökenspridning. Man kan förhindra det genom att plantera träd som binder sanden i marken så att den inte blåser runt och som stoppar sandspridande vindar.

Lista över öknar[redigera | redigera wikitext]

Världens 10 största öknar
Öken Area (km²)
1 Antarktiska öknen (Antarktis) 13 829 430
2 Arktis 13 700 000+
3 Sahara (Afrika) 9 100 000+
4 Arabiska öknen (Mellanöstern) 2 330 000
5 Gobiöknen (Centralasien) 1 300 000
6 Kalahariöknen (Afrika) 900 000
7 Patagoniska öknen (Södra Sydamerika) 670 000
8 Stora Victoriaöknen (Australien) 647 000
9 Syriska öknen (Mellanöstern) 520 000
10 Great Basin-öknen (Västra USA) 492 000

Andra kända öknar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Christopherson (2000), sid 288–289
  2. ^ ”Nationalencyklopedin, webupplaga, uppslagsord: Öken”. http://www.ne.se. Läst 6 augusti 2009. 
  3. ^ Middleton (2009): Low rainfall (onumrerat)
  4. ^ Middleton (2009): Introduction (onumrerat)
  5. ^ [a b c] Christopherson (2000), sid 609–611
  6. ^ [a b] Raven, Peter H.; Evert Ray Franklin, Eichhorn Susan E. (1999) (på eng). Biology of plants (6. ed.). New York: W.H. Freeman. sid. 807–810. Libris 8326235. ISBN 1-57259-041-6 
  7. ^ Christopherson (2000), sid 436–437

Källor[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Öken, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]