RIM-67 Standard ER

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
RIM-67 Standard ER
RIM-67A launch.jpg
En RIM-67 avfyras från en robotkryssare av Leahy-klass.
Typ Luftvärnsrobot
Ursprungsland USA
Servicehistoria
Brukstid 1981 – nutid
Medverkan i krig Operation Praying Mantis
Produktionshistoria
Tillverkare Raytheon
Kostnad/enhet ~ 400 000 USD
Varianter RIM-67A, RIM-67B, RIM-67C, RIM-67D, RIM-67E
Specifikationer
Längd 7,98 meter
Vikt 1340 kg
Spännvidd 1080 mm (robot)
1750 mm (booster)
Diameter 343 mm (robot)
450 mm (booster)
Stridsspets Mk 51 (RIM-67A)
Mk 115 (RIM-67C)
Tändrör zonrör
Motor Första steget:
Hercules Mk 12 (RIM-67A)
Hercules Mk 70 (RIM-67C)
Andra steget:
Atlantic Research Mk 30
Målsökare Semiaktiv radarmålsökare
Prestanda
Räckvidd 65 km (RIM-67A)
185 km (RIM-67C)
Maxhöjd > 24 400 meter
Maxhastighet mach 2,5 (RIM-67A)
mach 3,5 (RIM-67C)
Två RIM-67 på en Mk 10 robotlavett ombord på USS Josephus Daniels.

RIM-67 Standard ER (ER = Extended Range) är en luftvärnsrobot utvecklad för USA:s flotta. Roboten är baserad på RIM-66 Standard MR, men har längre räckvidd.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Efter att RIM-66 hade visat sig stridsduglig i slutet av vietnamkriget började arbetet med att ersätta luftvärnsrobotsystemen RIM-2 Terrier och RIM-8 Talos. Den nya roboten var i stort sett samma som RIM-66, men för att uppnå motsvarande räckvidd som Talos byttes motorn ut och en booster-raket monterades på vilket gjorde roboten till en tvåstegsraket. Resultatet SM-1ER blev en robot som var lika stor som Terrier med räckvidd som kunde matcha den betydligt tyngre roboten Talos.

New Threat Upgrade[redigera | redigera wikitext]

För att kunna dra nytta av de förbättringar som införts i robotarna SM-2 för Aegis-systemet genomfördes ett omfattande uppgraderingsprogram av de fartyg som tidigare varit bestyckade med Terrier eller Talos. Programmet som kallades New Threat Upgrade (NTU) innebar förutom nya robotar med tröghetsnavigering och monopuls-målsökare bland annat ny luftspaningsradar, ny eldledningsradar och ny stridsledningscentral.

VLS[redigera | redigera wikitext]

RIM-67 med booster-raket var för lång för att få plats i VLS-tuberna som infördes på Ticonderoga-klass kryssarna från och med USS San Jacinto. Därför utvecklades en robot med kortare booster-motor som fick beteckningen RIM-156 för att ge luftvärnssystemet på Aegis-kryssarna längre räckvidd.

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

RIM-156 var dock en temporär lösning i väntan på nästa generations luftvärnsrobot RIM-161 Standard Missile 3. SM-3 har tillräcklig räckvidd för att kunna användas mot ballistiska robotar och satelliter i låg omloppsbana.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Beteckning Serie System Noteringar
RIM-67A SM-1ER Block I Terrier & Talos RIM-66A med tvåstegsraket.
RIM-67B SM-2ER Block I NTU Förbättrad version med tröghetsnavigering och monopuls-sökare.
RIM-67C SM-2ER Block II NTU Ny booster-raket (Hercules Mk 70) och ny sprängladdning (Mk 115).
RIM-67D SM-2ER Block III NTU Förbättrad förmåga att träffa mål på mycket låg höjd.
RIM-156 SM-2ER Block IV Aegis VLS Ny booster-raket för att få plats i VLS-tuber.

Användare[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]