Rastakhiz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rastakhiz partikongress

Rastakhiz (persiska: حزب رستاخیز, sv: "Renässanspartiet") är ett parti som bildades av Shahen av Iran den 2 mars 1975. Partiet var avsett som Irans enda parti, med monopol på all politisk verksamhet i Iran, och som alla iranier var skyldiga att tillhöra. Partiet förbjöds vid den islamiska revolutionen 1979 men verkar idag i exil.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I början av 1957 var Shah Mohammed Reza Pahlavis uttalade mål att man i Iran skulle upprätta ett tvåpartisystem efter amerikansk modell.[1] Han gav därför premiärminister Manouchehr Eghbal i uppdrag att försöka införa ett sådant system. Eghbal skulle själv grunda ett av de två partierna, medan Asadollah Alam skulle grunda det andra. Eghbal grundade partiet Melliyune (Nationalistpartiet) medan Alam grundade partiet Mardom (Folkpartiet). Den 19: e sessionen i parlamentet avslutades den 9 juli 1960 och inför det kommande valet fördes en intensiv debatt mellan partierna. I valrörelsen dök det helt oväntat upp en tredje politisk kraft som återupplivade ett politiskt liberalt klimat, nämligen Nationella Fronten. Eghbal, som nu attackerades av både Mardompartiet och Nationella fronten försökte att "styra" det val som hölls den 19 juli 1960. Han anklagades för valfusk, massiva protester och demonstrationer följde, och den 3 augusti 1960 inleddes även en rättegång mot Eghbal. Ali Amini och Asadollah Alam talade om det största valfusket i Irans historia, vilket fick premiärminister Eghbal att avgå den 7 augusti 1960. Shahen bad de nyvalda parlamentarikerna att frånträda sina poster eftersom de uppenbarligen inte hade folkets förtroende. Ny premiärminister blev Jafar Sharif-Emami. Införandet av ett tvåpartisystem hade misslyckats helt.

Den 16 december 1963 grundade Hassan Ali Mansur partiet Iran Novin (Nya Iran) som snabbt blev det största partiet i det parlamentariska systemet i Iran. Det av Asadollah Alam grundade Mardom hamnade i minoritet. Båda partierna stödde shahen Mohammed Reza Pahlavis vita revolution.[2] Efter mordet på Mansur 1965 tog Amir Abbas Hoveyda över som premiärminister och ledare för Novin.

Rastakhiz grundas[redigera | redigera wikitext]

Rastakhiz bildades på order av shahen under Amir Abbas Hoveydas tid som premiärminister. Den 2 mars 1975 uppgav shahen att tvåpartisystemet inte fungerat som han hade hoppats. Det regerande partiet Novin skulle inte låta andra politiska grupper delta i det politiska beslutsfattandet. Målet blev nu att skapa ett fungerande enpartisystem där alla kunde delta politiskt.[3] Hoveyda blev det nya partiets första generalsekreterare och ansvarig för att utarbeta partiets stadgar. Den 8 september 1975 hölls Rastakhiz första kongress. Varje medborgare i Iran som hade fyllt 18 år blev automatiskt medlem, såvida han eller hon inte hade avsagt sig medlemskapet.[4]

Politiska aktiviteter[redigera | redigera wikitext]

Partiet hade två flyglar, en "progressiv flygel", som leddes av Jamshid Amouzegar, och en "konstruktiv flygel" under ledning av Hushang Ansary. Den progressiva flygeln fokuserade på välfärdssystem, ekonomisk balans, decentralisering och politiskt deltagande, medan den konstruktiva flygeln fokuserade på ekonomisk tillväxt, teknisk utveckling och industrialisering. De två flyglarna skulle tillsammans organisera de politiska åsikterna och diskutera den föreslagna lagstiftningen genom den parlamentariska beslutsprocessen.[5]

Partiet fick efter revolutionen 1979 delvis skulden för monarkins fall eftersom dess program ledde till att tidigare relativt "opolitiska" iranier blev oppositionella mot staten. Man tvingade den i det iranska samhället inflytelserika köpmannaklassen (bazari) till ett obligatoriskt medlemskap i partiet och de tvingades också betala mer skatt. På många håll i Iran såg man partiets inblandning i politiska, ekonomiska och religiösa intressen som stötande. Motståndet blev inte mindre av att de få politiska partier som fanns 1975 antingen förbjöds eller införlivades i Rastakhiz.

Till partiet hörde en ungdomsorganisation och en speciell "kampgrupp" som 1975 startade en storskalig "anti-ocker-kampanj" mot bazariklassen som också framställdes som "fiender till staten". Shahen såg kampanjen som en fortsättning på en "kulturell modernisering" av Iran, och som en del av den 1963 initierade "vita revolutionens" mål att omvandla Iran till ett modernt, sekulärt och västligt orienterat samhälle.

I slutet av 1978 gick Rastakhiz envälde mot sitt slut när den politiska oron tilltog och den islamiska revolutionen närmade sig. Efter revolutionen i februari 1979 förbjöds partiet. Flera av dess företrädare avrättades medan andra hunnit fly landet.

Efter revolutionen har ett antal andra monarkistiska grupper verkat i exil och propagerat för återupprättandet av den konstitutionella monarkin i Iran, men dessa grupper har ingen anknytning till det ursprungliga Rastakhiz och inte heller något erkännande av den gamla shahfamiljen. Cyrus Reza Pahlavi (son till den siste shahen) har till och med fördömt flera av dem. Monarkistiska grupper är strängt förbjudna i den nya islamiska republiken Iran och anhängare fängslas vanligen om deras tillhörighet blir känd.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mohammed Reza Pahlevi: Im Dienste meines Landes. Stuttgart o.J., S. 156.
  2. ^ Gholam Reza Afkhami: The Life and Times of the Shah. University of California Press, 2009, S. 423.
  3. ^ Gholam Reza Afkhami: The Life and Times of the Shah. University of California Press, 2009, S. 432.
  4. ^ Gholam Reza Afkhami: The Life and Times of the Shah. University of California Press, 2009, S. 436.
  5. ^ Gholam Reza Afkhami: The Life and Times of the Shah. University of California Press, 2009, S. 437.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]