Scandza

Från Wikipedia

Scandza var namnet på en ö som omnämndes av den gotiske historikern Jordanes i hans arbete Getica, skrivet omkring år 551. Det brukar antas att Scandza kan ha varit den skandinaviska halvön. Jordanes beskriver "Scandza" som goternas mytiska ursprungsland.

Getica är tillägnad Castalius, en kristen vän, som i övrigt är okänd. Jordanes tilltalar honom i Getica 9,^[1] som här återges i Nordins översättning:^[2]

”

Det vidsträckta havet har även i sin arktiska, det vill säga norra del en stor ö vid namn Scandza, om vilken jag med Herrens hjälp ska säga något. Det folk vars ursprung du fordrar att få reda på har kommit liksom en frambrytande bisvärm, till Europa ifrån skötet av denna ö. Hur och på vilket sätt det har skett skall jag med Guds nåd förklara i det följande.

”

Innehåll 1 Geografin i Scandza 2 Scandzas invånare 3 Geticas källor 4 Se också 5 Fotnoter

[redigera] Geografin i Scandza

Efter en beskrivning av norra Europas geografi återkommar han till Scandza. Jordanes beskriver att ön hade formen av ett blad av cetrus,^[3] som kan vara citronträdet,^[4] tujaträdet eller cederträdet, det är inte helt klart vilket.^[5] Ön låg enligt Jordanes inom synhåll framför Wisłaflodens mynning. Ön låg vid den Codanska bukten (Östersjön, Nordsjön), var i väst och i norr omfluten av oceanen, och i öst av det germanska havet (Östersjön). Det hade i sin östra del (Sverige?) en stor insjö (Vänern, Mälaren,Vättern?), varifrån en flod Vagus (Göta älv, Strömmen, Motala ström?) strömmade ut i havet.^[6] Alternativt ligger den enorma sjön (vastissimus lacus) öster om ön. I så fall kan den identifieras med Östersjön, som genom Vagus (Öresund) utmynnar i Kattegat. Detta ska identifiera ön som Skandinaviska halvön.

[redigera] Scandzas invånare

Efter denna geografiska genomgång börjar Jordanes i kap. 19 med en beskrivning av invånarna. På öns norra sida har invånarna kring midsommar oavbruten sol i 40 dygn och lika länge mörker kring midvinter. Invånarna kallar han Adogit, som enligt Josef Svennung kan vara en felskrivning för (h)alogii i Hålogaland i Nordnorge.^[7]

I kap. 21 skriver Jordanes att det också lever Screrefennae på ön som jägare-samlare av fågelägg och stora djurkullar i träskmarker. Ordet tolkas av Svennung som skridfinnar, samer som kallades så för att de gick på skidor. Där lever också Suehans (tolkat som svear) vilka har lika bra hästar som Thuringians (enligt Svennung folk från Thüringen), leverantörer av mörkblåa skinn för den romerska marknaden. De är rikt klädda trots sin fattigdom.

I kap. 22 skriver Jordanes av raden Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin och Liothida, som alla sägs bo på bördiga slättmarker. Hallin kan enligt Svennungs mening ha bott i Halland, Theustes placeras av vissa i Tjust, av Svennung vid Tjuteån nära Helsingborg. Sedan följer Athelmil, Finnaithae, Fervir och Gauthigoth, där den sista beskrivs som grym och krigsbenägen. Finnaithae tolkas av Svennung som invånerna i Finnveden, Fervir som invånarna i Fjäre härad (norra Halland) och Gautigoths som goterna vid Göta älv. Där finns också Mixi och Evagreotingis (eller: Evagre och Otingis), som sägs bo likt djur i grottor.

Kap. 23 säger att utanför dessa bor Ostrogothae, Raumarici, Aeragnaricii. Ostrogothae placeras av Svennung i Östergötland och Raumarici i Romerike norr om Oslo. Aeragnaricii kan enligt Svennung vara en felläsning av ac Ragnarici ("och Ragnarici"), och tolkas då som invånarna av Ranrike,^[8] ett gammalt namn för norra Bohuslän.

Här bor även de saktmodiga Finni som sägs ha sina jämlika i Vinoviloth. Finni identifieras av Svennung med samer, och Vinoviloth möjligen som kväner.

Jordanes nämner, menar Svennung, antagligen svearna en andra gång, som Suetidi, och även Dani (danerna), av samma stam vilka bortdrev herulerna från deras land. Dessa stammar är längst av män. I kap 25 sägs att man finner samma reslighet hos Grannii, Augandzi, Eunixi, Taetel, Rugi, Arochi och Ranii. Här finns divergerande identifieringar. Jordanes uppger att raniernas kung Rodvulf lämnade sitt kungadöme och anslöt sig till Theoderik den store, goternas konung.

Efter denna genomgång av Scandzas geografi går Jordanes i Getica 25 över till goternas tvåtusen år långa historia, från Berigs utvandring över Östersjön till Belisarius erövring av Ravenna år 540.

[redigera] Geticas källor

Många tror att geografin och stamnamnen i Getica beror på upplysningar från goter eller andra på 500-talet. Samtidigt berättade Prokopios om Thule, "mer än tio gånger större än Britannia". Prokopios säger att det bor tretton folkrika stammar på ön, och han nämnar två: Skrithifinoi och Gautoi. Prokopios som ämnar skriva attisk grekiska och undvikar barbarismer, avser här säkert samma "ö" som Jordanes. Skrithifinoi utmärker sig även hos Prokopios som jägare-samlare. Gautoi nämns som en av de mest folkrika. Prokopios berättar att herulerna flyttade dit efter att Langobarderna hade besegrat dem,^[9] och att herulerna som hade stannat kvar tog en kung därifrån. Arne Søby Christensen tror att Cassiodorus kan ha hittat på de övriga stammarnas namn.^[10]

Bland Geticas källor nämner Jordanes också gamla gotiska sånger^[11][12], som han både kan ha hört själv eftersom han var av gotisk släkt, eller kan ha läst om antingen hos Cassiodorus, eller i annan, äldre gotisk litteratur. Jordanes refererar också till goternas "nedskrivna minnen",^[13] liksom till annan, både skriven och muntlig tradition.^[14] Christenson har dock hävdat att flera fall av att Jordanes' påstådda stamtraditioner var omarbetade historier tagna ur klassiska författare.^[10]

[redigera] Se också

• Goternas ursprung

[redigera] Fotnoter

1. ^ Jordanes. Getica 9. (engelsk översättning av Mierow)
2. ^ Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter, Andreas Nordin (övers.). Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7486-310-X. 
3. ^ http://www.thelatinlibrary.com/iordanes1.html#III
4. ^ Andreas Nordin. Jordanes Getica, sid. 37. 
5. ^ http://catholic.archives.nd.edu/cgi-bin/lookup.pl?stem=citrus
6. ^ Jordanes. a.a. 16-18.
7. ^ Andreas Nordin. Jordanes Getica, sid. 208. 
8. ^ Andreas Nordin. Jordanes Getica, sid. 209. 
9. ^ Prokopios. "VI 15", History of the Wars, H.B. Dewing (övers.). 
10. ^ [a b] Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3. 
11. ^ Jordanes. Kap. IV:28.
12. ^ Jordanes. Kap.XI:67.
13. ^ Jordanes. Kap. V:38.
14. ^ Jordanes. Kap. LX:316.