Kväner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Platser som bebos av kväner i Nordnorge.

Kväner används sedan åtminstone 1742 om den i huvudsak jordbrukande befolkningen i Troms fylke och Finnmarken i Nordnorge, som tidigare talat den finska dialekten kvänska,[1] och om den meänkielitalande befolkningsgruppen lantalainen (tornedalingar) i Lannanmaa, Tornedalen, i norra och nordöstra Norrbottens län i Sverige. Dessa dialekter har status som minoritetsspråk och grupperna som minoritetsgrupper enligt politiska beslut både i Norge och Sverige. Kvänlandsförbundet driver frågan kring att gruppen (liksom samerna önskar) ska få status som ursprungsbefolkning (liksom samerna har fått i den av Norge accepterade Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk), och att deras markrättigheter och rätt till självstyre därmed inte ska bli underställda samernas rättigheter i Norge (och i Sverige om regeringen accepterar konventionen).

I vikingatida och medeltida källor avser kväner människor som bodde i småkungariket Kvänland, vilket tros ha legat vid nordligaste delen av Bottniska viken; i singularis är kvän manlig individ av detta folk.[1] Vi kan inte veta om den grupp som idag kallar sig kväner är direkta ättlingar till vikingatidens kväner, eftersom en rad folkgrupper, flera av dem finsktalande, har verkat i och gjort anspråk på området under de 900 år som gått, exempelvis samer som övergått till jordbruk, kustsamer längst atlantkusten, den sälfiskande järnålderskultur som fanns i norra Norrlands kustland[2], skridfinnar, birkarlar, kareler och andra Novgorodbor, tavastlandbor, svedjefinnar som kom från Savolaks sedan 1500-talet, hälsingar och nordisktalande kolonisatörer.

Man vet inte säkert hur stort Kvänland ursprungligen var och vilket språk kvänerna talade, och inte heller om man under järnåldern talade nordiskt eller finskt språk i det mellannorrländska jordbrukande småkungarike som existerade åtminstone sedan 500-talet och som kom att bli stor-Hälsingland. De ursprungliga kvänerna har ibland associerats till birkarlar såväl som till hälsingar, men en vanlig uppfattning bland forskare är att kvänerna sannolikt var en jakt- och fiskekultur som befolkade nuvarande Nordnorge, Norrbotten, Västerbotten och Österbotten, talade ett östersjöfinskt språk som är närbesläktat med dagens finska, och hade rötter i Karelen.[3][4]

Kväner i de äldsta skriftliga källorna[redigera | redigera wikitext]

Termen kvän är mycket gammal och omnämns i tidiga nordiska källor, där begreppet syftar på en befolkningsgrupp i norra Skandinavien. Den nordnorske resenären Ottar från Hålogaland från Tromsö beskriver på 890-talet e.kr. ett land benämnt Kvänland, norr ovan ödemarkerna, som sträckte sig åt söder på båda sidor av Bottenviken. Han skriver:

He sæde ðæt Norðmanna land wære swyþe lang & swyðe smæl. Eal þæt his man aþer oððe ettan oððe erian mæg, þæt lið wið ða sæ; & þæt is þeah on sumum stowum swyðe cludig, & licgað wilde moras wið eastan & wið uppon, emnlange þæm bynum lande. On þæm morum eardiað Finnas; & þæt byne land is easteweard bradost & symle swa norðor swa smælre. Eastewerd hit mæg bion syxtig mila brad oþþe hwene brædre; & middeweard þritig oððe bradre; & norðeweard, he cwæð, þær hit smalost wære, þæt hit mihte beon þreora mila brad to þæm more, & se mor syðþan, on sumum stowum swa brad swa man mæg on twam wucum oferferan, & on sumum stowum swa brad swa man mæg on syx dagum oferferan. Þonne is toemnes þæm lande suðeweardum, on oðre healfe þæs mores, Sweoland, oþ þæt land norðeweard; & toemnes þæm lande norðeweardum Cwena land. Þa Cwenas hergiað hwilum on ða Norðmen ofer ðone mor, hwilum þa Norðmen on hy. þær sint swiðe micle meras fersce geond þa moras, & berað þa Cwenas hyra scypu ofer land on ða meras & þanon hergiað on ða Norðmen; hy habbað swyðe lytle scypa & swyðe leohte….

nusvenska kan detta tolkas som:

Han sa att Nordmannalandet är mycket långt och mycket smalt. Allt som är lämpat vare sig som bete eller att odlas ligger längs havet men vissa delar är mycket leriga och längs östra sidan ligger vilda berg längs det odlade landet. På de bergen bor finnarna och det odlade landet är bredast åt öster och blir allt smalare mot norr. Åt öster kanske det är sextio mil brett och i mitten trettio mil eller mer och norrut, sa han, där det är smalast är det kanske tre mil brett till bergen. Och bergen är på en del håll så breda att man kan fara över dem på två veckor och på en del håll på sex dagar. Längs landet söderut, på andra sidan bergen, ligger Svealand och längs landet norrut Kvänland. Kvänerna härjar ibland nordmännen och ibland nordmännen dem. Där är stora sötvattenssjöar på andra sidan bergen och kvänerna bär sina skepp över land till sjöarna och härjar nordmännen, de har mycket små och mycket lätta skepp.[5]

I Egill Skalla-Grímssons saga, som utspelar sig mellan 860 och 990, omtalas även en kung vid namn Faravid, som regerade över kvänerna. Men historikerna vet föga om vilket/vilka språk de talade och vilken kulturtradition de tillhörde.

Den svenske kungen Anund Emundsson dog enligt Adam av Bremen omkring år 1060-1070 under oklara omständigheter i samband med ett fälttåg mot "Terra feminarum" ("Kvinnornas land"), vilket sannolikt var en felaktig översättning av Kvenland.[6] Medeltida källor talar även om strider mellan kväner och kareler.

Det spekuleras i om kvänerna kan ha varit ett förbund av jägare, fiskare och krigare i norra Skandinavien (se Kvänland) mellan 800 till 1100-talet.[källa behövs] Kvänerna försvinner ur flera källor under medeltiden. En teori går ut på att kvänerna under medeltiden knyts till svenska kronan och att en elit av kvänerna blir birkarlar.[källa behövs]

I Olaus Magnus karta från första halvan av 1500-talet nämns kväner tillsammans med bergkarlar. Olaus Magnus placerar termen qvenas i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i höjd med Västerbotten.

Kvänernas historia under 1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Själva beteckningen 'kväner' återkommer sedan senare, förutom i beskrivningar av de finsktalande i Norge, i beskrivningar av befolkningen i Tornedalen, Lannanmaa och Nordkalotten. Det finns bara en enda detaljerad beskrivning av kväner från äldre tid. I en rapport från 1742-45, av major Peter Schnitler, skildras kvänerna som en befolkningsgrupp bosatta i Tornedalen och Lannanmaa, samt i Nordnorge. Kvänerna i Nordnorge kom åtminstone till viss del från Lannanmaa och Tornedalen: De saakaldede Qvaener ere fra Sverrigs Torne-Lapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bönder..., skriver Schnitler.

Från Sverige kom även andra folkgrupper, exempelvis fattiga samer som lämnade rendriften och började med jordbruk i Nordnorge.

Kvänernas historia sammanhänger delvis med sjösamernas som bodde vid fjordarna i Nordnorge: Finner, enten ved Söe-Siden, eller til Fieldz, hvortil kan regnes de saa kaldede Qvaenere, eller Svenske Bönder fra Kimi- og Torne- Lapland, item Storfinland.

Sjösamerna blev tidligt förnorskade och förlorade sitt ursprungliga språk. De levde på samme sätt som norrmännen, som jordbrukare och fiskare, och därav kan dessa grupper likställas, menade Schnitler.

Dessutom fanns det andra grupper av kväner bosatta i Nordnorge som i viss mån var jordbrukare och en grupp kväner från Lannanmaa och Tornedalen som idkade handel med kväner, sjösamer, samer, norrmän och finnar i Nordnorge. Dessa benämns stundtals som borgare från Torneå: Qvaener, eller Torne-Borgere. Man hade bl a en återkommande Kvänmarknad fyra veckor efter jul där Torne-kvänerna kom och sålde varor: Disse Finner og Qvaener fra Sverrig ere for Landet meget nyttige.

Kväner torde möjligen vara den beteckning som norrmän gav den finsktalande gruppen i Norge, eftersom beteckningen kvän inte tycks förekomma i svenska källor annat än i Olaus Magnus karta. Som en följd av assimileringspolitiken i Norge blev beteckningen kvän med tiden pejorativ och är fortfarande nedlåtande för en del kväner i Norge. Möjligen är en etnonym som kvänerna har använt om sig själva kainulainen, ett ord som fortfarande sporadiskt förekommer i kvänområdets folkliga traditioner. Därav namnet kainun kieli.[källa behövs]

Kvän och kainulainen i Lannanmaa[redigera | redigera wikitext]

Kveenimaan flaku

I Kiruna och Gällivare kommuner har kväner åter, sedan 1990-talet, börjat kalla sig för kväner i Lannanmaa. Kvänerna är organiserade i Kvenlandsförbundet. I äldre tid har dock etnonymet kvän använts om befolkningen på bägge sidor om Torne älv och norröver. Men frågan om det ordet har använts som en självbeteckning av de som kunde svenska måste lämnas öppen. Forskare har hävdat att kainulainen är den finska motsvarigheten till kvän.[källa behövs] Ordet kainulainen i meänkieli betecknar däremot otvetydigt nuförtiden den folkgrupp som talar överkalix- eller kalixmål och bor i det numera enspråkiga området i Kalix älvdal söder om byn Hoppet. Limingojärvi är den sista byn som man anser vara meänkielitalande, men i Hoppet och Jokkfall förekom tidigare att en del personer kunde finska och/eller meänkieli. Det är oklart om beteckningen kainulainen i äldre tid syftade på den svenskspråkiga befolkningen. Det finns ett antal ortnamn i området som är av finskt ursprung: Morjärv, Ansvar, Räktjärv etc.[källa behövs]

Orterna Kalix och Överkalix kallas på meänkieli för Kainus och Ylikainus. På meänkieli förekommer det både Kaalasväylä (älvens norra delar) och Kainhuunväylä (ungefär från Tärendö och söderut) på Kalixälven.

Det finns även en del ramsor om dessa kalixbor: kainulainen soikka naama, som syftar på deras förment avlånga ansikten. En helt allmänt förekommande ramsa lyder: kainulainen karppisääri, som syftar på deras påstått långa och smala ben och det speciella tunnbrödet som bakades av kalixbor. (Jämför med arkivbelägg från östra Finland där det finns många ramsor om befolkningen i Österbotten: kainulainen kaitanaama syöpi vellinkin leivättä 'kainuubon med avlångt ansikte äter även välling utan bröd'. Huruvida det råder något samband mellan dessa befolkningsgrupper är dock oklart.)[källa behövs]

Kvänernas språk[redigera | redigera wikitext]

Kvänernas språk kallas på kvänska för kainun kieli av Tromsø universitet,[källa behövs] som anordnade den första kursen i kainun kieli 2005. Sedan 2006 skriver man på kvänska i tidningen Ruijan Kaiku och termen kainun kieli används regelbundet. Sedan 2009 kallas dock språket kvääni.[7] Båda orden används på kvänska, om också en del uppfattar det officiella namnet som nedsättande i och med att det använts i tider då kvänerna uppfattades som sämre folk.[8]

I Lannanmaa kallar lantantalaiset sitt språk för lannankieli och deras broderfolk i söder tornedalingarna sitt för tornedalsfinska. Bägge språken är dialekter inom meänkieli.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] SAOB – Svenska Akademiens ordbok → Kvän (Tryckår 1938)
  2. ^ Per H. Ramqvist (2007), "Fem Norrland: Om norrländska regioner och deras interaktion", Arkeologi i Norr 10, Umeå universitet, sid 153-180. (Arkiverad på archive.org)
  3. ^ Per-Olof Snell, BROTTSTYCKEN FRÅN TORNE OCH KEMI LAPPMARKER
  4. ^ Kustavi Grotenfelt, Über die alten Kvänen und Kvänland, Helsinki, 1909.
  5. ^ Översättning av "tty" på Arkeologiforum, tråden Hur gamla är kvänerna, 27 februari 2007.
  6. ^ Se källor i en:Terra Feminarum
  7. ^ Dagny Olsen, Kvensk språkting. ”Det kvenske navnet på språket er kvääni”. Kvänska institutet. Arkiverad från originalet den 22 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110322195111/http://www.kvenskinstitutt.no/nyyheetterit/det-kvenske-navnet-p%C3%A5-spr%C3%A5ket-er-kv%C3%A4%C3%A4ni. 
  8. ^ Eira Söderholm. ”Kainulaiset eli kväänit”. Kvänska institutet. http://www.kvenskinstitutt.no/kvener/kainulaiset-eli-kveenit. Läst 2011-10-06. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • "Kainulaiset", Facta, 4 (1969)
  • Julku, Kyösti, Kvenland - Kainuunmaa (1986)
  • Schnitzler, Peter, GRENSEEKSAMINASJONSPROTOKOLLER 1742-1745. Band I-III. Sammanställt av J. Qvigstad, K. B. Wiklund, Lars Ivar Hansen och Tom Schmidt.
  • Vahtola, Jouko, Tornedalens historia (1991), s. 209-214.

Nätkällor[redigera | redigera wikitext]