Kväner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Platser som bebos av kväner i Nordnorge.

Kväner är idag den vanliga beteckningen för den befolkningsgrupp i norra Norge, som numera talar kvänska och för lantalaiset, en meänkielitalande befolkningsgrupp i det inre av norra Norrland.

Kväner i de äldsta skriftliga källorna[redigera | redigera wikitext]

Termen kvän är mycket gammal och omnämns i tidiga nordiska källor, där begreppet syftar på en befolkningsgrupp i norra Skandinavien. Resenären Ottar nämner uttryckligen kväner vid Bottenviken (890-talet e.kr.). I Egill Skalla-Grímssons saga omtalas även en kung vid namn Faravid, som regerade över kvänerna. Men historikerna vet föga om vilket/vilka språk de talade och vilken kulturtradition de tillhörde. Det spekuleras i om kvänerna kan ha varit ett förbund av jägare, fiskare och krigare i norra Skandinavien (se Kvänland) mellan 800 till 1100-talet.[källa behövs]

De flesta forskare menar dock nuförtiden att kvänerna i nuvarande Lannanmaa och Tornedalen talade ett östersjöfinskt språk som är närbesläktat med dagens finska. Kvänerna försvinner ur flera källor under medeltiden. En teori går ut på att kvänerna under medeltiden knyts till svenska kronan och blir birkarlar.[källa behövs]

I Olaus Magnus karta från första halvan av 1500-talet nämns kväner tillsammans med bergkarlar. Olaus Magnus placerar termen qvenas i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i höjd med Västerbotten.

Kvänernas historia under 1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Själva beteckningen 'kväner' återkommer sedan senare, förutom i beskrivningar av de finsktalande i Norge, i beskrivningar av befolkningen i Tornedalen, Lannanmaa och Nordkalotten. Det finns bara en enda detaljerad beskrivning av kväner från äldre tid. I en rapport från 1742-45, av major Peter Schnitler, skildras kvänerna som en befolkningsgrupp bosatta i Tornedalen och Lannanmaa, samt i Nordnorge. Kvänerna i Nordnorge kom åtminstone till viss del från Lannanmaa och Tornedalen: De saakaldede Qvaener ere fra Sverrigs Torne-Lapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bönder..., skriver Schnitler.

Men från Sverige kom även andra folkgrupper: Qvaener, Finner og Lapper fra Sverrig.

Kvänernas historia sammanhänger dock delvis med sjösamernas som bodde vid fjordarna i Nordnorge: Finner, enten ved Söe-Siden, eller til Fieldz, hvortil kan regnes de saa kaldede Qvaenere, eller Svenske Bönder fra Kimi- og Torne- Lapland, item Storfinland.

Sjösamerna talar mer eller mindre samma språk och har samma traditioner som kvänerna och därav kan dessa grupper likställas, menade Schnitler: Som de i Sprog og Saeder holde sig meget till de Norske Söe-Finner, saa kan de fölgeligen til disse regnes. Sjösamer och kväner bör således haft långvariga kontakter om bägge grupperna talade ungefär samma språk och hade likvärdiga traditioner.[ifrågasatt uppgift]

Sjösamerna hade några kor, får och en del tamrenar, men var inte jordbrukare. De hade dessutom sommar- och vintervisten och stundtals även höstvisten: Söe-Finner …de holde nogle Köer, Faar og endel tamme Reen, men bruge ingen Ager-Dyrkning….en Söe-Finn har nu gemenlig sin Sommer- og Vitnerbye, som ha i eet Aar omskifter. Sin Sommer-Bye har han gerne ude i Fiorden for Fiskeriets Skyld, sin Vinter-Bye inde ved de naermeste Fielde, for Bierke-Skovens, og for Mosens Skyld, at haeve Braendsel, og foder till Creaturene; Nogle have Höste-Bye inde i Fiod-Bottene, for Graesets Skyld til Qvaeget.

Sjösamerna/kvänerna bodde i torvkåtor där björkstänger var fastgjorda: Torv-Gammer med Bierke-Staenger indentil fastgiordte.

Dessutom fanns det andra grupper av kväner bosatta i Nordnorge som i viss mån var jordbrukare och en grupp kväner från Lannanmaa och Tornedalen som idkade handel med kväner, sjösamer, samer, norrmän och finnar i Nordnorge. Dessa benämns stundtals som borgare från Torneå: Qvaener, eller Torne-Borgere. Man hade bl a en återkommande Kvänmarknad fyra veckor efter jul där Torne-kvänerna kom och sålde varor: Disse Finner og Qvaener fra Sverrig ere for Landet meget nyttige.

Kväner torde möjligen vara den beteckning som norrmän gav om den finsktalande gruppen i Norge, eftersom beteckningen kvän inte tycks förekomma i svenska källor annat än i Olaus Magnus karta. Som en följd av assimileringspolitiken i Norge blev beteckningen kvän med tiden pejorativ och är fortfarande nedlåtande för en del kväner i Norge. Möjligen är en etnonym som kvänerna har använt om sig själva kainulainen, ett ord som fortfarande sporadiskt förekommer i kvänområdets folkliga traditioner. Därav namnet kainun kieli.[källa behövs]

Kvän och kainulainen i Lannanmaa[redigera | redigera wikitext]

Kveenimaan flaku

I Kiruna och Gällivare kommuner har kväner åter, sedan 1990-talet, börjat kalla sig för kväner i Lannanmaa. Kvänerna är organiserade i Kvenlandsförbundet. I äldre tid har dock etnonymet kvän använts om befolkningen på bägge sidor om Torne älv och norröver. Men frågan om det ordet har använts som en självbeteckning av de som kunde svenska måste lämnas öppen. Forskare har hävdat att kainulainen är den finska motsvarigheten till kvän.[källa behövs] Ordet kainulainen i meänkieli betecknar däremot otvetydigt nuförtiden den folkgrupp som talar överkalix- eller kalixmål och bor i det numera enspråkiga området i Kalix älvdal söder om byn Hoppet. Limingojärvi är den sista byn som man anser vara meänkielitalande, men i Hoppet och Jokkfall förekom tidigare att en del personer kunde finska och/eller meänkieli. Det är oklart om beteckningen kainulainen i äldre tid syftade på den svenskspråkiga befolkningen. Det finns ett antal ortnamn i området som är av finskt ursprung: Morjärv, Ansvar, Räktjärv etc.[källa behövs]

Orterna Kalix och Överkalix kallas på meänkieli för Kainus och Ylikainus. På meänkieli förekommer det både Kaalasväylä (älvens norra delar) och Kainhuunväylä (ungefär från Tärendö och söderut) på Kalixälven.

Det finns även en del ramsor om dessa kalixbor: kainulainen soikka naama, som syftar på deras förment avlånga ansikten. En helt allmänt förekommande ramsa lyder: kainulainen karppisääri, som syftar på deras påstått långa och smala ben och det speciella tunnbrödet som bakades av kalixbor. (Jämför med arkivbelägg från östra Finland där det finns många ramsor om befolkningen i Österbotten: kainulainen kaitanaama syöpi vellinkin leivättä 'kainuubon med avlångt ansikte äter även välling utan bröd'. Huruvida det råder något samband mellan dessa befolkningsgrupper är dock oklart.)[källa behövs]

Kvänernas språk[redigera | redigera wikitext]

Kvänernas språk kallas på kvänska för kainun kieli av Tromsø universitet,[källa behövs] som anordnade den första kursen i kainun kieli 2005. Sedan 2006 skriver man på kvänska i tidningen Ruijan Kaiku och termen kainun kieli används regelbundet. Sedan 2009 kallas dock språket kvääni.[1] Båda orden används på kvänska, om också en del uppfattar det officiella namnet som nedsättande i och med att det använts i tider då kvänerna uppfattades som sämre folk.[2]

I Lannanmaa kallar lantantalaiset sitt språk för lannankieli och deras broderfolk i söder tornedalingarna sitt för tornedalsfinska. Bägge språken är dialekter inom meänkieli.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagny Olsen, Kvensk språkting. ”Det kvenske navnet på språket er kvääni”. Kvänska institutet. http://www.kvenskinstitutt.no/nyyheetterit/det-kvenske-navnet-p%C3%A5-spr%C3%A5ket-er-kv%C3%A4%C3%A4ni.  [död länk]
  2. ^ Eira Söderholm. ”Kainulaiset eli kväänit”. Kvänska institutet. http://www.kvenskinstitutt.no/kvener/kainulaiset-eli-kveenit. Läst 2011-10-06. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • "Kainulaiset", Facta, 4 (1969)
  • Julku, Kyösti, Kvenland - Kainuunmaa (1986)
  • Schnitzler, Peter, GRENSEEKSAMINASJONSPROTOKOLLER 1742-1745. Band I-III. Sammanställt av J. Qvigstad, K. B. Wiklund, Lars Ivar Hansen och Tom Schmidt.
  • Vahtola, Jouko, Tornedalens historia (1991), s. 209-214.

Nätkällor[redigera | redigera wikitext]