Stenskvätta
| Stenskvätta Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Flugsnappare Muscicapidae |
| Släkte | Stenskvättor Oenanthe |
| Art | Stenskvätta O. oenanthe |
| Vetenskapligt namn | |
| § Oenanthe oenanthe | |
| Auktor | Linné,1758 |
| Utbredning | |
 | |
 En stenskvätta av underarten O. o. leucorhoa i vinterdräkt. Fotograferad i New York i oktober. | |
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare.
Utbredning och systematik
Stenskvättan har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. Den förekommer i hela Europa, norra och mellersta Asien, norra Afrika, på Grönland och nordvästligaste Kanada. Hela världspopulationen är flyttfåglar och övervintrar i Afrika. Den kanadensiska populationen tillhör världens riktiga långflyttare.
Stenskvättan är den enda arten inom familjen flugsnappare (Muscicapidae) som har en population (det vill säga den på Grönland och i Kanada) med en utbredning utanför Gamla världen.
Stenskvättan delas vanligtvis upp i tre underarter:[2]
- O. o. oenanthe – merparten av världspopulationen tillhör nominatformen.
- O. o. leucorhoa (kallas ibland "grönländsk stenskvätta") – häckar i Kanada, på Grönland och Island.
- O. o. seebohmi – häckar i nordvästra Afrika.
Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN seebohmi som den egna arten "atlasstenskvätta".
Stenskvättan är en väl spridd art i Skandinavien och förekommer ända upp på kalfjället. Den finns på sina häckplatser i Sverige mellan april till september.
I Sverige var stenskvättan upptagen som missgynnad på 2005 års rödlista. I 2010 års rödlista anges den inte längre som hotad.[3]
Familjetillhörighet
Stenskvättornas taxonomi är omdiskuterad och har placerats i flera olika familjer. Idag förs de oftast till familjen flugsnappare men vissa för den fortfarande till familjen trastfåglar dit den tidigare brukade placeras.
Utseende och läte
Den blir 14-16,5 centimeter lång, med ett vingspann på 26-32 centimeter. Den har en tunn, vass, rak, och svart näbb med en smal upphöjd kant mellan näsborrarna. Den har långa mörkgrå ben och står ofta mycket upprätt med kroppen och knixar ofta med kropp och stjärt. Vid näbbroten har den små tunna borsthår. Den korta stjärten har i alla dräkter ett brett svart terminalband och de centrala stjärtfjädrarna är helsvart, medan de yttre stjärtfjädrarna är vita ovanför terminalbandet. Den svarta T-formen på stjärten kontraserar och syns väl mot det vita på stjärten och övergumpen när fågel breder ut stjärten i flykten.
Adult hane i vår- och sommardräkt har askgrå rygg och hjässa. Den har vit panna vita och ögonbrynstreck, svart tygel och örontäckare. Ovansidan av vingarna är svarta och undersidan gråaktig. Bröstet och strupen är gulbeigetonad, undergumpen är vitaktig.
Mot hösten ser hanen mer brunaktig ut och har svarta vingar med smala ljusa bräm, svart tygel och även en del svart på örontäckarna. Honan har ungefär samma dräktmönster och färg som hanen men är mindre distinkt tecknad och saknar den svarta tygeln. Juvenila och första vinterns fåglar är ljusare än adulta fåglar.
Diagnostiska skillnader mellan underarterna
Underarten leucorhoa är mörkare och mer storvuxen. Första vinterns fåglar är mer mättat rödbeiga än en normalindivid i samma ålder av nominatformen. Dock förekommer det individer av nominatformen som också kan vara mycket lika leucorhoa. Adulta individerna av underarten seebohmi har en vattrad gråsvart haka och svarta undre täckare.
Läten
Lock och oroslätet är ett rakt visslande hiit eller ett smackande tjack. Dess sång är kraftfull, snabb, hårt kvittrig och knastrig strof med locklätet invävt. Den brukar framföras från en upphöjd sittplats men ibland också i flykten. Sången kan höras på efternatten och i dagningen men även under dagtid.
Ekologi
Stenskvättan är livlig och lever parvis. Deras föda består uteslutande av insekter, maskar och andra smådjur. De uppehåller sig på stenig och öppen terräng, på åkrar och ängsmark, fjällhedar, strandängar, klippöar och alvarsmark bland buskar, stengärdsgårdar, rösen men aldrig i större skogar. I södra Europa förekommer den framför allt på hög höjd i alpin miljö. Sina bon lägger de på marken eller i hål bland stenar. Båda föräldrarna deltar i ruvandet av äggen och uppfödandet av ungarna. Det förekommer även att de häckar under trasiga tegelpannor tex på lador.
Forskning vid Sveriges Lantbruksuniversitet på stenskvättor utanför Uppsala visar att de stannar vid Medelhavet cirka tre-fyra veckor på hösten och två-tre veckor under våren på väg till och från området söder om Sahara.[4]
Status
Internationella naturvårdsunionen kategoriserar arten som livskraftig.[1]
Referenser
Noter
- ^ [a b] BirdLife International 2016 Oenanthe oenanthe Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ Artdatabankens rödlista 20101[död länk]
- ^ Prolonged stopover duration characterises migration strategy and constraints of a long-distance migrant songbird : Animal Migration. http://www.degruyter.com/view/j/ami.2014.2.issue-1/ami-2015-0002/ami-2015-0002.xml. Läst 15 maj 2015.
Tryckta källor
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 264-265. ISBN 91-34-51038-9
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Stenskvätta - Läte
- Dansk ornitologisk forening
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör stenskvätta.
