Sumatranoshörning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sumatranoshörning
Status i världen: Akut hotad[1]
Sumatran Rhino 2.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Släkte Dicerorhinus
Gloger, 1841
Art Sumatranoshörning
D. sumatrensis
Vetenskapligt namn
§ Dicerorhinus sumatrensis
Auktor G Fischer, 1814
Utbredning
Utbredningsområdeorange (ursprunglig), röd (idag)
Utbredningsområde
orange (ursprunglig), röd (idag)
Hona med ungdjur
Hona med ungdjur
Hitta fler artiklar om djur med

Sumatranoshörning (Dicerorhinus sumatrensis) är minst av alla noshörningsarter. Det är också den noshörning som har mest päls, och är den enda överlevande arten i den släktlinje som omfattade den nu utrotade ullhåriga noshörningen. Sumatranoshörningen har två horn. Idag återstår enbart cirka 300 individer av arten.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sumatranoshörningar har en kroppslängd (huvud och bål) av 2,3 till 3,2 meter och en mankhöjd av 110 till 145 centimeter. Vikten är maximal en ton.[2] Ungdjur har en tät rödbrun päls som hos äldre exemplar blir glesare och mörkare tills håret är nästan svart. Under pälsen ligger den cirka 15 millimeter tjocka gråa huden.[2]

Det främre hornet är bara upp till 30 centimeter långt och det bakre är bara en liten förhöjning i nosen (maximal 10 cm hög).[2]

Sumatranoshörningens tandformel är 1/0 0/1 3/3 3/3.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Det ursprungliga utbredningsområdet sträckte sig från Bangladesh och östra Indien till Burma, Thailand, Kambodja och Vietnam. Arten finns eller fanns även på Borneo och Sumatra. Numera förekommer arten på några begränsade och från varandra skilda områden i denna region (röda punkter på kartan).[2]

Underartarer[redigera | redigera wikitext]

Det finns tre underarter:[4]

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Sumatranoshörningen har inga närmare släktingar bland de levande noshörningarna. Tidigare antogs att arten är en mycket basal noshörning och att den på grund av sina två horn är nära släkt med de afrikanska arterna. Undersökningar av djurets DNA visade att den tillsammans med de andra asiatiska noshörningarna tillhör en utvecklingslinje som skilde sig från de afrikanska för 26 miljoner år sedan. Till samma utvecklinglinje hör den utdöda ullhåriga noshörningen som levde under pleistocen.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sumatranoshörning lever gömd i tropisk regnskog och i tempererade bergsskogar.[1] Den är nattaktiv och vistas vanligen i närheten av vattenansamlingar. Ofta använder de en tjärn som viloplats som grävs lite djupare. Dessutom röjer Sumatranoshörningen växtligheten vid tjärnens kanter.[2] Varje natt äter djuret ungefär 50 kg växtdelar.[3] Noshörningen är inte särskilt specialiserad och äter frukter, löv, bark och kvistar.[2]

Utanför parningstiden lever varje individ ensam och hannar och honor skiljer sig kort efter parningen.[2] Träffas hannar under parningstiden uppstår ibland strider. Revirets gränser markeras med avföring och urin.[3] Territorier kan överlappas vid kanterna men det finns alltid en kärnregion där artfränder inte har tillträde.

Efter dräktigheten som varar vanligen 15 till 16 månader (sällan bara 12) föder honan under regntiden (oktober till maj) ett enda ungdjur. Nyfödda ungar är vanligen 90 cm långa, 25 kg tunga och har en mankhöjd av 60 cm. De göms i början bland den täta vegetationen och sedan följer de modern. Efter 16 till 17 månader slutar honan med digivning och efter sju till åtta år blir ungarna könsmogna. Honor parar sig allmänt vart tredje eller fjärde år. Livlängden är vanligen 30 till 35 år.[3]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

IUCN listar arten som akut hotad (CR).[1] Underarten D. s. lasiotus är troligtvis utdöd men det finns obekräftade berättelser att några individer lever kvar i Burma. Av D. s. harrissoni finns omkring 50 exemplar i delstaten Sabah i Malaysia.[1]

D. s. sumatrensis har den största utbredning men ändå finns bara upp till 230 individer kvar. Av dessa lever ungefär hälften på Sumatra och de andra i delstaten Malacka i Malaysia.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Dicerorhinus sumatrensisIUCN:s rödlista, auktor: van Strien, N.J., Manullang, B., Sectionov, Isnan, W., Khan, M.K.M, Sumardja, E., Ellis, S., Han, K.H., Boeadi, Payne, J. & Bradley Martin, E. 2008, besökt 29 november 2009
  2. ^ [a b c d e f g] R. Edwards (2009). ”Sumatran rhinoceros”. ARKive. http://www.arkive.org/sumatran-rhinoceros/dicerorhinus-sumatrensis/#text=All. Läst 19 september 2012. 
  3. ^ [a b c d] Nghi Tran (2000). Dicerorhinus sumatrensis (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Dicerorhinus_sumatrensis/. Läst 2 oktober 2012. 
  4. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Dicerorhinus sumatrensis (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]