Svarthakad buskskvätta
| Svarthakad buskskvätta Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
Svarthakad buskskvätta; västlig adult hane
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Flugsnappare Muscicapidae |
| Släkte | Buskskvättor Saxicola |
| Art | Svarthakad buskskvätta S. torquatus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Saxicola torquatus | |
| Auktor | Linné, 1766 |
| Synonymer | |
|
Motacilla torquata (Linnaeus, 1766) |
|
.jpg.jpg)
Svarthakad buskskvätta; västlig adult hona
|
|
| Hitta fler artiklar om fåglar med | |
Svarthakad buskskvätta (Saxicola torquatus) är en buskskvätta som tillhör familjen flugsnappare.
Innehåll |
Utseende [redigera]
Den svarthakade buskskvättan är ungefär tolv centimeter lång och väger tio till tretton gram. Hanen har svart huvud och vit halsring. Undersidan är orangeröd. Hos honan är allt något mattare färgat.
Taxonomi och utbredning [redigera]
Generell utbredning [redigera]
Arten finns utbredd över stora delar av Eurasien och som regelbunden häckningsfågel saknas den i detta område bara från de nordiska länderna, via Baltikum, västra Ryssland, Ukraina och söderut, öster om Kaspiska havet och kring Svarta havet. Den saknas även som häckfågel i de nordligare områdena av Sibirien men den häckar i de sydvästliga delarna av Arabiska halvön, i norra Afrika och söder om Sahara.
Taxonomi [redigera]
Svarthakad buskskvätta beskrevs första gången taxonomiskt av Linné 1766 i den 12:e upplagan av Systema naturae där han gav den det vetenskapliga namnet Motacilla torquata.
Buskskvättornas taxonomiska placering är omdiskuterad. Tidigare ansågs det tillhöra familjen trastfåglar (Turdidae) men idag placeras släktet oftast i familjen flugsnappare (Muscicapidae).[2]
Svarthakad buskskvätta delas upp i en mängd underarter som i sin tur brukar kategoriseras i grupper. Främst talar man om de östliga och västliga underarterna men det finns även en sydlig grupp med ett stort antal underarter. Det råder olika mening huruvida vissa populationer ska ses som underarter eller goda arter. Exempelvis kategoriseras den östliga gruppen, maura-gruppen, av Sibley & Monroe och Clement som en god art medan många andra kategoriserar den som en underart. Maura-gruppen kallas ibland, när den kategoriseras som en god art för sibirisk buskskvätta eller vitgumpad buskskvätta (Saxicola maura) och har då antingen fyra eller sju underarter. [3]
Svarthakad buskskvätta brukar delas upp i cirka 25 taxa:[2]
- Europeisk/västliga (rubicola-gruppen), 2 underarter
- Saxicola torquatus rubicola - häckar i västra och södra Europa inklusive sydvästra Norge och nordvästra Danmark, nordvästra Afrika, Turkiet, Kaukasus och Transkaukasus.
- Saxicola torquatus hibermans - häckar i Storbritannien och i västra Bretagne.
- Sibirisk/östliga (maurus-gruppen), 5 underarter
- Saxicola torquatus variegatus - häckar väst och nordväst om Kaspiska havet.
- Saxicola torquatus armenicus - häckar i södra Kaukasus och de bergiga delarna av Iran.
- Saxicola torquatus maurus - häckar från de östra delarna av Europeiska Ryssland och österut, i stora delar av Sibirien, Kazakstan till och med området kring Bajkalplatån och så långt söderut som till Taklamakan.
- Saxicola torquatus indicus - häckar i Himalaya, från Kashmir till Sikkim och Assam. Övervintrar i Indien.
- Saxicola torquatus prezewalskii - häckar i Kina.
- stejnegeri
- Saxicola torquatus stejnegeri - häckar österut från och med S. t. maura östliga häckningsgräns från östra Sibirien till Japan och Korea. Övervintrar i södra Kina och Indokina.
- sydliga (torquatus-gruppen), 15-tal underarter.
Stor underartsgrupp som bland annat omfattar nominatformen. Gruppen häckar söder om Sahara, på Madagaskar och på den sydostligaste spetsen av den Arabiska halvön.
- Etiopisk albofasciatus
- Saxicola torquatus albofasciatus - häckar framförallt på höglandet i södra Eritrea, Etiopien sydöstra Sudan och nordöstra Uganda
- Madagaskar sibilla
- Saxicola torquatus sibilla - endemisk för Madagaskar
I Clements et al. 2012 delas arten upp i tre arter: Saxicola rubicola, Saxicola maurus som omfattar stejnegeri, och Saxicola torquatus som omfattar albofasciatus och sibilla.[2]
Vintertid [redigera]
Olika underartsgrupper övervintrar på olika platser. Vissa är stannfåglar och andra är flyttfåglar. Av de båda västliga underarterna är det populationerna i Mellaneuropa och Östeuropa som flyttar och de har sina vinteruppehållsorter i södra- och västra Europa, och i Nordafrika. Dock är en majoritet av de västliga populationerna stannfåglar. I Mellaneuropa och Östeuropa är de närvarande från mars till november. De östliga underartsgrupperna är till större utsträckning flyttfåglar och merparten övervintrar antingen söder om Kaspiska havet, på Arabiska halvön och i nordöstra Afrika eller i Indien och Sydostasien. Populationerna av den sydliga underartsgruppen är stannfåglar.
Östlig och västlig utbredning och dess överlappning [redigera]
Eftersom arten inte häckar i Ukraina och västra Ryssland möts aldrig underarterna rubicola/hibernans och maura/stjenegeri under häckningstid. Även armenica/variegata är åtskilda under häckningssässongen från maura/stjenegeri. Däremot förekommer det överlappningar av underarterna armenica/variegata och rubicola i området norr och söder om Kaukasus. Däremot har man inte funnit att de båda underarterna hybridiserar.
Svarthakad buskskvätta i Sverige [redigera]
I Sverige har man observerat svarthakad buskskvätta regelbundet sedan 1950-talet. Från och med mitten av 1990 har man observerat 10-35 individer om året, främst på hösten och våren. Ökning tror man beror på den ökade aktiviteten bland fågelskådare. Den har även vid några sällsynta fall häckat i exempelvis Skåne[4] och Västergötland[5]
Ekologi [redigera]
Den lever på öppna ytor med enstaka buskar, till exempel på högmossar och hedar. Häckningstiden infaller mellan mars till augusti och den lägger ofta två kullar. Boet göms på marken och byggs av gräs, strån, mossa och rötter. Honan lägger fem till sex ägg i varje kull. Svarthakad buskskvätta livnär sig av insekter, spindlar och maskar, som den oftast fångar på marken.
Namn [redigera]
Svarthakad buskskvätta kallas även ibland för vitgumpad buskskvätta. Dess vetenskapliga namn skrevs tidigare felaktigt S. torquata.
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ BirdLife International 2009 Saxicola torquatus Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 10 april 2011.
- ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. 2011. The Clements checklist of birds of the world: Version 6.6. Hämtad 2012-07-11 från http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/downloadable-clements-checklist
- ^ Arter som skiljer i Västpalearktis mellan SOF:s Holarktislista (för VP) och Clements, Birds of the World (för Världslistan)
- ^ Club300, Sverigelistan, Svarthakad buskskvätta
- ^ Västergötlands Ornitologiska Förening, Svarthakad buskskvätta Öxabäck Aug 2004
Källor [redigera]
- Artikeln Schwarzkelchen i tyskspråkiga Wikipedia 21 mars 2006
- Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- Magnus Hellström & Mats Wærn (2005) Svarthakad buskskvätta: ras- och åldersbestämning vår och sommar, Vår fågelvärld, nr.2
