Berglärka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Berglärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Sårbar
Berglärka (E. a. flava)
Berglärka (E. a. flava)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Lärkor
Alaudidae
Släkte Eremophila
Art Berglärka
E. alpestris
Vetenskapligt namn
§ Eremophila alpestris
Auktor (Linné, 1758)
Underarter
  • E. a. alpestris
  • E. a. flava
  • E. a. brandti
  • E. a. atlas
  • E. a. balcanica
  • E. a. penicillata
  • E. a. kumerloevei
  • E. a. bicornis
  • E. a. albigula
  • E. a. longirostris
  • E. a. przewalski
  • E. a. argalea
  • E. a. elwesi
  • E. a. nigrifrons
  • E. a. khamensis
  • E. a. arcticola
  • E. a. alpina
  • E. a. hoyti
  • E. a. leucolaema
  • E. a. enthymia
  • E. a. praticola
  • E. a. strigata
  • E. a. merrilli
  • E. a. lamprochroma
  • E. a. utahensis
  • E. a. sierrae
  • E. a. rubea
  • E. a. actia
  • E. a. insularis
  • E. a. ammophila
  • E. a. leucansiptila
  • E. a. occidentalis
  • E. a. adusta
  • E. a. giraudi
  • E. a. enertera
  • E. a. aphrasta
  • E. a. diaphora
  • E. a. chrysolaema
  • E. a. oaxacae
  • E. a. peregrina
  • E. a. teleschowi
Synonymer
  • Alauda alpestris Linne 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med
Berglärkor vid Världens ände/Ystad 2009.

Berglärka (Eremophila alpestris) är en fågel i familjen lärkor.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Berglärkan häckar i norra Europa, i bergen i sydöstra Europa, i Marocko i nordvästra Afrika, i Asien och i Nordamerika från högarktiska områden till Tehuantepecnäset i söder. Det finns också en isolerad population, E. a. peregrina, på en högplatå i Colombia i Sydamerika. Berglärkan är den enda lärkan som har spridit sig utanför Gamla världen.

Berglärka delas in i en mycket stor mängd underarter, uppåt ett fyrtiotal. Nominatformen E. a. alpstris häckar i ett område som sträcker sig från sydöstra Baffin Island söderut till norra Labradorhalvön. Underarten som häckar i norra Eurasien, och därmed Skandinavien, är E. a. flava och dess utbredning sträcker sig österut till Anadyr. Andra underarter i västra palearktis är E. a. balcanica i sydöstra Europa, E. a. penicillata i norra Turkiet, Kaukasus och västra Iran, och E. a. bicornis i Mellersta Östern. Övergångarna mellan merparten av världspopulationens underarter är klinal, speciellt i Nordamerika där det ofta förekommer mellanformer.

Vissa kategoriserar ökenberglärka (Eremophila bilopha) som en underart till berglärka.

I de sydligare områdena är den oftast stannfågel, men de nordliga populationerna är flyttfåglar som flyttar söderut på vintern. Många populationer flyttar till kusten på vintern och de skandinaviska fåglarna övervintrar bland annat i Danmark, utefter Vadehavet och i sydöstra Storbritannien.

Berglärkan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Arten förekom inte i Skandinavien förrän på 1800-talet och häckar idag i fjällkedjan i Lappland och Jämtland men ibland även i Härjedalen.[2]. Den har observerats i alla Sveriges landskap[2], främst utefter kusterna, och ett mindre antal övervintrar på strandängar eller vid större sjöar främst utefter västkusten. Beståndet i Sverige har minskat sedan 1960-talet.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den är cirka 16–19 cm lång och därmed lite mindre än sånglärka. Till skillnad från de flesta lärkor har den ett karakteristiskt utseende och känns igen på sin typiska huvudteckning som är svartgul i Europa, merparten av Nordamerika, norra Turkiet, Kaukasus och Nordafrika medan den är svartvit i resten av Asien och i de nordvästra arktiska områdena i Nordamerika. Den är mestadels brungrå på ovansidan med roströda toner i olika utsträckning hos olika underarter och ljus undertill. Den har en mörk kort näbb och mörkgrå ben. Hanen har i sommardräkt svarta "horn" som är olika stora på olika underarter, och som är väl utvecklade hos den nordeuropeiska underarten E. a. flava.

Dräktskillnader bland underarterna (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Den sydeuropeiska bergsrasen E. a. penicillata är gråare på ovansidan och har vitt istället för gult i ansiktet. Den vita hakan ramas helt in av svart.
E. a. bicornis är varmt rödbrun på ovansidan.
E. a. nigrifrons som återfinns i Kina är i det närmaste helt, grå, svart och vit och har en sädesärlelik stjärt som är svart på ovansidan med smala vita kanter.
De nordamerikanska underarterna har alla mindre utvecklade "horn" än exempelvis den nordeuropeiska E. a. flava och hos merparten av dem har den adulta hanen i sommardräkt svartgult ansikte.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

I sin nordliga utbredning förekommer den på öppen tundra och i lav- och videzonernakalfjällets lägre nivåer. i sin södra utbredning återfinns den på bergssluttningar på högre nivå och på karga högplatåer. På vintern ses arten ofta vid havsstränder.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Boet läggs på marken och honan lägger oftast 2-4 ägg som honan ruvar i 10 till 11 dygn. När ungarna kläckts tar föräldrarna tillsammans hand om ungarna som blir flygdugliga efter 16 till 18 dygn.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan är frön som under häckningssäsongen kompletteras med insekter.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Berglärkan har förr även kallats sandlärka.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av texten är översatt från Shore Lark i engelskspråkiga Wikipedia 21 augusti 2005

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Eremophila alpestris Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Club 300 Fyndstatistik Berglärka, läst 2007-11-11
  3. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:219

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • ArtDatabankens faktablad (PDF-fil) från www.artfakta.se
  • Lars Larsson, Birds of the World, CD-rom, 2001
  • David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, 2000, ISBN 0-679-45122-6
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]