Sydnäktergal

Från Wikipedia
Sydnäktergal
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFlugsnappare
Muscicapidae
SläkteLuscinia
ArtSydnäktergal
L. megarhynchos
Vetenskapligt namn
§ Luscinia megarhynchos
AuktorBrehm, 1831
Utbredning

Sydnäktergal (Luscinia megarhynchos) är en fågel i familjen flugsnappare inom ordningen tättingar.[2] Det är denna art som är "the nightingale" som är så välbeskriven för sin sång i engelskspråkiga sånger, poesi och andra texter.

Utbredning och systematik

Sydnäktergalen häckar i södra Europa och Sydvästasien och är en flyttfågel som övervintrar i södra Afrika. I områdena norr om dess utbredningsområde ersätts den i princip av den mycket nära släktingen näktergal (Luscinia luscinia).

Den delas upp i tre underarter:[2]

  • L. m. megarynchos – förekommer i Västeuropa, Nordafrika och Mindre Asien; övervintrar i tropiska Afrika
  • L. m. africana – förekommer i Kaukasus och från östra Turkiet till sydvästra Iran och Iraq; övervintrar i Östafrika
  • L. m. golzii – förekommer från Aralsjön till Mongoliet; övervintrar i kustnära Östafrika

Sydnäktergal i Sverige

I Sverige är sydnäktergalen en sällsynt gäst som påträffats 72 gånger till och med 2014, varav ett fynd bedömts med säkerhet röra sig om underarten golzii (tidigare hafizi).[3]

Familjetillhörighet

Förut klassificerades den som tillhörande familjen trastar (Turdidae), men som efter nyligen gjorda studier anses tillhöra familjen flugsnappare (Muscicapidae).[4][5]

Utseende och läten

Sydnäktergalen är liten alldagligt tecknad tätting, cirka 15-17 centimeter lång. Ovansidan är enfärgat brun ovan, stjärt och övergump roströd. Undersidan upp till strupen är beige till smutsvit. Ögat är jämförelsevis stort och svart. Näbben är gulaktig och benen är mörka. Könen är lika. Arten är väldigt lik näktergalen och skiljer sig framför allt på den rödare stjärtovansidan och avsaknad av grå vattring på nederdelen av strupen eller bröstet. Även sången är relativt lik näktergalen, men mer melodisk och med ett arttypiskt crescendo av visseltoner.

Häckning och beteende

I Europa häckar sydnäktergalen i två olika typer av miljöer: dels låglänt öppet skogslandskap med buskar, snår och nässlor i närheten av vatten, dels i torrare områden i lövskogsbryn, tallskog med rik undervegetation eller macchia.[1] Den häckar från slutet av april till mitten av juli i Europa, mitten av april till juni i Marocko och i maj i Algeriet.[1] I boet som placeras mycket nära marken läggs fyra till fem ägg.[1]

Sydnäktergalens ägg.

Sydnäktergalen lever huvudsakligen av insekter, men äter också bär och frön i slutet av sommaren och under hösten.[1]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 10,7 och 20,3 miljoner par.[1] Europa antas utgöra ungefär hälften av utbredningsområdet, vilket ger en preliminär uppskattning av världspopulationen till 43-81 miljoner vuxna individer.[1]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i] BirdLife International 2012 Luscinia megarhynchos Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  3. ^ Sydnäktergal, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
  4. ^ Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol Phylogenet Evol.
  5. ^ Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae) Zool Scripta.

Externa länkar