Thomas Bernhard

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Thomas Bernhard 1987.

Thomas Bernhard, född 9 februari 1931 i Heerlen, Nederländerna, död 12 februari 1989 i Gmunden, Österrike, var en österrikisk författare. Han räknas till de mest betydande tyskspråkiga författarna under andra hälften av 1900-talet.

Liv[redigera | redigera wikitext]

Thomas Bernhard föddes 1931 i Heerlen i Nederländerna som oäkta barn till Herta Fabjan (1904-1950) och snickaren Alois Zuckerstätter (1905-1940). Han tillbringade mycket tid under den tidiga barndomen hos sina morföräldrar i Wien och Seekirchen. Senare, efter att hans mor gift sig 1936, bodde Bernhard i Traunstein i Bayern. Hans morfar, författaren Johannes Freumbichler, förespråkade en konstnärlig utbildning och såg till att han fick musikundervisning. Bernhard lärde aldrig känna sin far, och modern dog strax efter morfadern. Bernhard gick i skola i Seekirchen och senare i den nazistisk (1942-1945)-katolska (efter 1945) internatskolan Johanneum, som han lämnade 1947, för att bli lärling hos en köpman. På grund av en obotlig lungsjukdom tillbringade han åren 1949 till 1951 på sanatoriet Grafenhof. Från 1952 var Bernhard fri medarbetare vid Salzburger Tagblatt. Han utbildade sig till skådespelare vid Mozarteum i Salzburg (1955-1957). Därefter började han arbeta som frilansförfattare. Han dog i sitt hus i Ohlsdorf nära Gmunden i Oberösterreich, dit han hade flyttat 1965. I sitt testamente förbjöd han uppsättningar av sina pjäser och publicering av hans opublicerade verk i Österrike. Hans död tillkännagavs inte förrän begravningen redan ägt rum.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Thomas Bernhard, som började sin författarbana som poet, fann slutligen sin stil i prosan, i romaner och kortare prosastycken, och i dramatiken.

Bernhard har ofta kritiserats i Österrike som Nestbeschmutzer (en som smutsar ner sitt eget bo) för sina kritiska åsikter om landet, men är mycket uppskattad utomlands och ses av många som ett geni.

De starka och ångestladdade övergivenhetskänslor han genomlevde under sin barndom och ungdom samt den obotliga lungsjukdom han var drabbad av har haft stort inflytandena på hans verk. Sjukdomen fick honom att se döden som tillvarons väsen. Hans verk är ofta utformade som enslingars monologer, där de för en tyst lyssnare förklarar sina åsikter om tillståndet i världen utifrån en konkret situation. Detta gäller hans pjäser likväl som hans prosa, där monologerna sedan berättas i andra hand av lyssnaren.

Hans huvudpersoner är ofta lärda, eller, som han kallar dem, Geistesmenschen, som i sina tirader mot den "dumma pöbeln" tar avstånd från allt som är viktigt för österrikaren: staten (som ofta beskrivs som "katolsk-nationalsocialistisk"), allmänt erkända institutioner som Wiens Burgtheater, eller uppburna konstnärer. Synen på hans verk bör dock inte begränsas till denna aspekt, eftersom de också alltid handlar om hur människor som strävar efter perfektion isoleras och sönderfaller. Perfektionen är omöjlig att uppnå, eftersom perfektion innebär stagnation och därmed död.

"Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt" (Allt är skrattretande jämfört med döden) var hans kommentar när han mottog ett mindre österrikiskt nationellt pris 1968, vilket orsakade en av många skandaler som blev en del av hans rykte. Romanen Holzfällen (1984, svensk översättning Skogshuggning), till exempel, fick inte publiceras på flera år på grund av att en tidigare vän beskyllde honom för förtal. Många av hans pjäser, framför allt Heldenplatz (1988), kritiserades av konservativa kretsar som hävdade att de smutsade ner Österrikes rykte. Heldenplatz liksom de andra pjäser som Bernhard skrev under de åren sattes upp av den kontroversielle Burgtheaterregissören Claus Peymann, som ofta fick kritik för att sätta upp nutida pjäser vid den ärevördiga institutionen.

Till och med i döden har Bernhard ställt till bråk genom sin "postuma litterära emigration", som han ska ha kallat det, nämligen att han förbjöd publicering och uppsättningar av sina verk inom Österrikes gränser. Hans arvingar har emellertid tillåtit detta då och då.

Verkförteckning[redigera | redigera wikitext]

I svensk översättning:

  • 1963 Frost (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2013
  • 1970 Kalkbruket (översättning Margaretha Holmqvist), Norstedts 1972
  • 1975 Korrigering (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2014
  • 19751982 Självbiografierna: Orsaken: En antydan, Källaren: En frigörelse, Andhämtningen: Ett avgörande, Kylan: En isolering, Ett barn (översättning Susanne Widén & Lars W. Frej), Tranan 2011
  • 1979 De sammansvurna (Pjäs) (otryckt översättning av Bodil Malmsten, bearbetning Gunnel Lindblom) för Dramaten 2005
  • 1982 Wittgensteins brorson (översättning Margaretha Holmqvist), Norstedts 1988
  • 1982 Betong (översättning Margaretha Holmqvist), Norstedts 1985
  • 1983 Undergångaren (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2004
  • 1984 Teatermakaren (Pjäs) (otryckt översättning av Susanne Widén) för Kungliga Dramatiska Teatern 1989
  • 1984 Skogshuggning (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2007
  • 1985 Gamla mästare (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2010
  • 1986 Utplåning: Ett sönderfall (översättning Margaretha Holmqvist), Tranan 2014
  • 1986 Helt enkelt komplicerat och andra texter (urval, översättning och efterskrifter av Daniel Birnbaum och Anders Olsson), Norstedts 1991
  • 1988 Heldenplatz (Pjäs) (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2011
  • 2009 Mina priser (översättning Jan Erik Bornlid), Tranan 2011

Undergångaren utgör tillsammans med Skogshuggning och Gamla mästare en trilogi.

Samlade verk:

  • 1957 Auf der Erde und in der Hölle
  • 1958 In hora mortis
  • 1958 Unter dem Eisen des Mondes
  • 1959 Die rosen der Einöde
  • 1962 Die Irren. Die Häftlinge
  • 1963 Frost
  • 1964 Amras
  • 1966 Viktor Halbnarr: ein Wintermärchen
  • 1967 Verstörung
  • 1967 Prosa
  • 1968 Ungenach
  • 1969 Watten: ein Nachlaß
  • 1969 Ereignisse
  • 1969 An der Baumgrenze
  • 1970 Das Kalkwerk
  • 1970 Ein Fest für Boris
  • 1971 Gehen
  • 1971 Midland in Stilfs
  • 1971 Der Italiener
  • 1972 Der Ignorant und der Wahnsinnige
  • 1974 Der Kulterer
  • 1974 Die Jagdgesellschaft
  • 1974 Die Macht der Gewohnheit
  • 1975 Die Ursache: eine Andeutung
  • 1975 Korrektur
  • 1975 Der Präsident
  • 1976 Der Wetterfleck: Erzählungen
  • 1976 Der Keller: eine Entziehung
  • 1976 Die Berühmten
  • 1977 Minetti: ein Portrait des Künstlers als alter Mann
  • 1978 Der Atem: eine Entscheidung
  • 1978 Der Stimmenimitator
  • 1978 Ja
  • 1978 Immanuel Kant
  • 1979 Der Weltverbesserer
  • 1979 Vor dem Ruhestand: eine Komödie von deutscher Seele (Pjäs)
  • 1979 Die Erzählungen
  • 1980 Die Billigesser
  • 1981 Die Kälte: eine Isolation
  • 1981 Ave Vergil
  • 1981 Über allen Gipfeln ist Ruh
  • 1981 Am Ziel
  • 1982 Ein Kind
  • 1982 Beton
  • 1982 Wittgensteins Neffe
  • 1983 Der Untergeher
  • 1983 Der Schein trügt
  • 1984 Holzfällen: eine Erregung
  • 1984 Der Theatermacher (Pjäs)
  • 1984 Ritter, Dene, Voss
  • 1985 Alte Meister
  • 1986 Auslöschung: ein Zerfall
  • 1986 Einfach kompliziert
  • 1987 Elisabeth II
  • 1988 Heldenplatz
  • 1988 Der deutsche Mittagstisch: Dramolette
  • 1989 In der Höhe: Rettungsversuch, Unsinn
  • 1990 Claus Peymann kauft sich eine Hose und geht mit mir essen: drei Dramolette
  • 1991 Ereignisse
  • 1994 Thomas Bernhard - Karl Ignaz Hennetmair: Ein Briefwechsel 1965-1974
  • 2009 Meine Preise

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Den österrikiske generationskamraten Ferry Radax har gjort två filmer efter manus av Thomas Bernhard.

  • Thomas Bernhard - Drei Tage (Thomas Bernhard - tre dagar, 1970). Filmen bygger på ett skrivet självporträtt av Thomas Bernhard.
  • Der Italiener (Italienaren, 1972), en spelfilm.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]