Thomas Bernhard

Thomas Bernhard, född 9 februari 1931 i Heerlen, Nederländerna, död 12 februari 1989 i Gmunden, Österrike, var en österrikisk författare. Han räknas till de mest betydande tyskspråkiga författarna under andra hälften av 1900-talet.

Liv

Thomas Bernhard föddes 1931 i Heerlen i Nederländerna som oäkta barn till Herta Fabjan (1904-1950) och snickaren Alois Zuckerstätter (1905-1940). Han tillbringade mycket tid under den tidiga barndomen hos sina morföräldrar i Wien och Seekirchen. Senare, efter att hans mor gift sig 1936, bodde Bernhard i Traunstein i Bayern. Hans morfar, författaren Johannes Freumbichler, förespråkade en konstnärlig utbildning och såg till att han fick musikundervisning. Bernhard lärde aldrig känna sin far, och modern dog strax efter morfadern. Bernhard gick i skola i Seekirchen och senare i den nazistisk (1942-1945) - katolska (efter 1945) internatskolan Johanneum, som han lämnade 1947, för att bli lärling hos en köpman. På grund av en obotlig lungsjukdom tillbringade han åren 1949 till 1951 på sanatoriet Grafenhof. Från 1952 var Bernhard fri medarbetare vid Salzburger Tagblatt. Han utbildade sig till skådespelare vid Mozarteum i Salzburg (1955-1957). Därefter började han arbeta som frilansförfattare. Han dog i sitt hus i Ohlsdorf nära Gmunden i Oberösterreich, dit han hade flyttat 1965. I sitt testamente förbjöd han uppsättningar av sina pjäser och publicering av hans opublicerade verk i Österrike. Hans död tillkännagavs inte förrän begravningen redan ägt rum.

Verk

Thomas Bernhard, som började sin författarbana med dikter, fann slutligen sin stil i prosa (i romaner och kortare prosastycken) och i dramatiken.

Bernhard har ofta kritiserats i Österrike som Nestbeschmutzer (en som smutsar ner sitt eget bo) för sina kritiska åsikter, men är mycket uppskattad utomlands och ses av många som ett geni.

De största inflytandena på hans verk är hans känsla av att vara lämnad ensam (under sin barndom och ungdom) och hans obotliga sjukdom, som fick honom att se döden som tillvarons väsen. Hans mest typiska verk är utformade som enslingars monologer, där de förklarar för en tyst lyssnare sina åsikter om tillståndet i världen grundat på en konkret situation. Detta gäller hans pjäser likväl som hans prosa, där monologerna sedan berättas i andra hand av lyssnaren.

Hans huvudrollsinnehavare är ofta lärda, eller, som han kallar dem, Geistesmenschen, som i sina tirader mot den "dumma pöbeln" tar avstånd från allt som är viktigt för österrikaren: staten (som ofta beskrivs som "katolsk-national-socialistisk"), allmänt erkända institutioner som Wiens Burgtheater, eller populära konstnärer. Synen på hans verk bör dock inte begränsas till denna aspekt, eftersom de också alltid handlar om hur människor som strävar efter perfektion isoleras och sönderfaller. Perfektionen är omöjlig att uppnå, eftersom perfektion innebär stagnation och därmed död.

"Es ist alles lächerlich, wenn man an den Tod denkt" (Allt är skrattretande jämfört med döden) var hans kommentar när han mottog ett mindre österrikiskt nationellt pris 1968, vilket orsakade en av många skandaler som blev en del av hans rykte. Romanen Holzfällen (1984, svensk översättning Skogshuggning), till exempel, fick inte publiceras på flera år på grund av att en tidigare vän beskyllde honom för förtal. Många av hans pjäser, framför allt Heldenplatz (1988), kritiserades av konservativa kretsar som hävdade att de smutsade ner Österrikes rykte. Heldenplatz liksom de andra pjäser som Bernhard skrev under de åren sattes upp av den kontroversielle Burgtheaterregissören Claus Peymann, som ofta fick kritik för att sätta upp nutida pjäser vid den ärevördiga institutionen.

Till och med i döden har Bernhard ställt till bråk genom sin "postuma litterära emigration", som han ska ha kallat det, nämligen att han förbjöd publicering och uppsättningar av sina verk inom Österrikes gränser. Hans arvingar har emellertid tillåtit detta då och då.

Verkförteckning

• Auf der Erde und in der Hölle. 1957
• In hora mortis. 1958
• Unter dem Eisen des Mondes. 1958
• die rosen der einöde. 1959
• Die Irren. Die Häftlinge. 1962
• Frost. 1963
• Amras. 1964
• Viktor Halbnarr - Ein Wintermärchen 1966
• Verstörung. 1967
• Prosa. 1967
• Ungenach. 1968
• Watten. Ein Nachlaß. 1969
• Ereignisse. 1969
• An der Baumgrenze. 1969
• Das Kalkwerk. 1970 ("Kalkbruket" 1972)
• Ein Fest für Boris. 1970
• Gehen. 1971 (ingår i samlingsvolymen "Helt enkelt komplicerat" 1991 ISBN 91-1-911132-0 )
• Midland in Stilfs. 1971
• Der Italiener. 1971
• Der Ignorant und der Wahnsinnige. 1972
• Der Kulterer. 1974
• Die Jagdgesellschaft. 1974
• Die Macht der Gewohnheit. 1974
• Die Ursache. Eine Andeutung. 1975 ("Orsaken. En antydan" 1986 ISBN 91-7458-816-8)
• Korrektur. 1975
• Der Präsident. 1975
• Der Wetterfleck. Erzählungen. 1976
• Der Keller. Eine Entziehung. 1976 ("Källaren. En frigörelse" 1987 ISBN 91-7458-872-9 )
• Die Berühmten. 1976
• Minetti. Ein Portrait des Künstlers als alter Mann. 1977
• Der Atem. Eine Entscheidung. 1978 ("Andhämtningen. Ett avgörande" 1988 ISBN 91-7458-994-6 )
• Der Stimmenimitator. 1978
• Ja. 1978
• Immanuel Kant. 1978
• Der Weltverbesserer. 1979
• Vor dem Ruhestand. Eine Komödie von deutscher Seele. 1979
• Die Erzählungen. 1979
• Die Billigesser. 1980
• Die Kälte. Eine Isolation. 1981 ("Kylan. En isolering" 1989 ISBN 91-7458-055-8)
• Ave Vergil. 1981
• Über allen Gipfeln ist Ruh. 1981
• Am Ziel. 1981
• Ein Kind. 1982 ("Ett barn" 1990 ISBN 91-7458-121-X)
• Beton. 1982 ("Betong" 1985 ISBN 91-1-851361-1)
• Wittgensteins Neffe. 1982 ("Wittgensteins brorson : en vänskap" 1988 ISBN 91-1-881322-4)
• Der Untergeher. 1983 ("Undergångaren", 2004 ISBN 91-85133-02-7 )
• Der Schein trügt. 1983
• Holzfällen. Eine Erregung. 1984 ("Skogshuggning", 2007 ISBN 978-91-85133-38-3)
• Der Theatermacher. 1984
• Ritter, Dene, Voss. 1984
• Alte Meister. 1985 ("Gamla mästare", 2010 ISBN 978-91-86307-08-0)
• Auslöschung. Ein Zerfall. 1986 ("Utplåning. Ett sönderfall" 1993 ISBN 91-1-912452-X )
• Einfach kompliziert. 1986 ("Helt enkelt komplicerat" 1991 ISBN 91-1-911132-0 )
• Elisabeth II. 1987
• Heldenplatz. 1988
• Der deutsche Mittagstisch. Dramolette. 1988
• In der Höhe. Rettungsversuch, Unsinn. 1989
• Claus Peymann kauft sich eine Hose und geht mit mir essen. Drei Dramolette. 1990
• Ereignisse. 1991
• Thomas Bernhard - Karl Ignaz Hennetmair. Ein Briefwechsel 1965-1974. 1994

Filmer

Den österrikiske generationskamraten Ferry Radax har gjort två filmer efter manus av Thomas Bernhard.

• Thomas Bernhard - Drei Tage (Thomas Bernhard - tre dagar, 1970). Filmen bygger på ett skrivet självporträtt av Thomas Bernhard.
• Der Italiener (Italienaren, 1972), en spelfilm.

Priser och utmärkelser

• Georg Büchners pris 1970