Tillmakning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tillmakning. Ur Agricola, "De Re Metallica", 1556
En gruvgång som anlades med hjälp av tillmakning, Blaafarveværket, Norge.

Tillmakning[1][2], makning[2], eldsättning eller bränning[3] är den uråldriga malmbrytningstekniken att hetta upp berget med eld så att det blir sprött.[4] Därefter kunde berget brytas med spett och andra verktyg. Efter en eldning kunde man i bästa fall bryta omkring en decimeter berg. Tillmakning ger en karakteristisk form på brottet med mjukt välvda brottväggar och tak. Tillmakning är den i särklass vanligaste benämningen på denna brytningsteknik, men de andra termerna har också använts. Det största gruvhålet i Sverige skapat med tillmakningsmetoden finns i Dannemora gruva, utanför Österbybruk i Norduppland[5].

Det är inte känt när tillmakning började användas. I mer lättbrutet berg har man kunnat använda sig av kallkilning, men tillmakning har troligen varit en förutsättning för att utnyttja de svenska bergmalmerna som kom att ersätta sjö- och myrmalm.

Vid tillmakning arrangeras veden helst så att lågorna stryker över det berg man vill bryta, och alltid så att ett starkt drag kan erhållas igenom veden. Att uppnå stark hetta är viktigare för att elden ska få den avsedda effekten, än att elden brinner under längre tid. Arrangemangen av veden kallades lavar och man gjorde antingen reslavar eller ligglavar. Reslave innebar att veden restes på ända i avsikt att upphetta gruvans väggar och tak. Om man endast önskade bryta i gruvrummets tak satte man en reslave ovanpå en stenhög eller annan upphöjning, för att få lågorna att stryka taket så effektivt som möjligt. Man kunde även driva schakt uppåt genom att ställa reslavar på broar som successivt flyttades uppåt.

Tillmakningsmetoden är inte särskilt effektiv för att utföra sänkningsarbete i en gruva på grund av svårigheten att få eldens värme riktad nedåt. När sådana arbeten utfördes så använde man sig av ligglavar. I dessa lades veden tätt med bara några få korsträd emellan i form av en liten pyramid. Det var också av stor vikt att täcka lavens ovansida så att värmen riktades nedåt utan att draget hindrades.

Tillmakningsmetoden medförde att arbetet i gruvorna med nödvändighet måste schemaläggas noga. Vid en viss given tid, vanligen på kvällen, skulle eldarna tändas. Då måste allt annat arbete upphöra på grund av oset från eldarna. Vanligen fick eldarna brinna ut under natten och röken vädras ut tills gruvdrängarna återvände på morgonen. I moderna beskrivningar anges ofta att man vid tillmakning hällde vatten på berget för att få det att spricka, vilket dock inte är helt korrekt. Även om enstaka beskrivningar finns om att eldarna släcktes genom vattenbegjutning tillhörde detta undantagen. En hastig nedkylning är inte alls nödvändig för att kunna bryta berget, utan den kraftiga hettan påverkar berget som utvidgar sig av värmen och spricker på grund av de spänningar som uppstår. Dessutom var det ofta omöjligt att ta sig fram till eldarna innan de slocknat och svalnat p.g.a. röken och den starka hettan. Man skall också komma ihåg att ett av de största problemen man brottades med i samband med gruvbrytning i äldre tider var att bortskaffa vattnet ur gruvorna. Det var därför inte så bra att sprida ut mer vatten genom att kasta det på eldarna.

Under 1600-talet började man spränga berget med krut. De båda metoderna användes fram till dess att dynamiten uppfanns under senare delen av 1800-talet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tillmakning. Rinman, Sven; Bergwerkslexicon 1789
  2. ^ [a b] Holmkvist E., Bergslagens gruvspråk, 1941
  3. ^ Wetterdal, G.L.; Populär lärobok i grufbrytning, Falun 1878, s. 161
  4. ^ Grufbrytning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  5. ^ Finns referens till denna uppgift?