VM i snooker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Snooker balls triangled.png
Snooker-
turneringar
Rankingturneringar
Världsmästerskapen
Australian Open
Shanghai Masters
UK Championship
German Masters
Welsh Open
World Open
China Open
Players Tour Championship
Inbjudningsturneringar
Masters
Premier League
Championship League
Shoot-Out
Wuxi Classic
Brazil Masters
Senior-VM
Lagtävlingar
World Cup
Tidigare turneringar
Rankingturneringar
Inbjudningsturneringar
Fyrfaldige världsmästaren John Higgins poserar med VM-pokalen. VM sponsrades av 888.com åren 2006-2008.
För artiklar om världsmästerskapet årsvis, se rutan i botten av artikeln

VM i snooker, världsmästerskapet i biljardformen snooker, har avgjorts, med vissa undantag, varje år sedan 1927, och spelas numera varje år i april-maj i The Crucible Theatre i Sheffield, England. I turneringen deltar numera 32 spelare, varav de 16 högst rankade är direktkvalificerade. De övriga spelarna får spela kvalificeringsmatcher för att få delta i huvudturneringen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De tidiga åren[redigera | redigera wikitext]

VM avgjordes första gången 1927, och den blivande vinnaren och tidiga 1900-talets gigant, engelsmannen Joe Davis, var med och arrangerade tävlingen. VM hölls inte (som idag) i en enda arena, utan spreds ut på flera olika orter. I den första turneringen deltog sammanlagt 10 spelare. Förstapriset var 6,50 brittiska pund.

Under de följande åren, fram till 1940, då man gjorde uppehåll för andra världskriget, hölls VM i flera olika orter, men Joe Davis vann samtliga dessa turneringar, ett rekord som knappast kommer att slås. Davis var den totalt dominerande spelaren i världen under denna tidsperiod, och hade inte någon större konkurrens.

År 1946, då VM-turneringarna återupptogs, vann Davis sin 15:e och sista titel. Han deltog därefter aldrig mer i VM, och förlorade alltså aldrig någon VM-match. En av de dominerande spelarna i tomrummet efter Joe Davis var hans lillebror Fred Davis, som hade förlorat finalen mot storebrodern 1940, och nu själv fick vinna några VM-turneringar under 1940- och 1950-talet. Fred Davis gick för övrigt till semifinal i VM så sent som 1978, vid 64 års ålder.

VM fick från och med 1952 konkurrens av World Matchplay, som lockade fler av de bästa spelarna. Endast två spelare deltog i VM 1952, och detta fick till följd att VM tillfälligt lades ned från och med 1953, och fram till 1963. Även World Matchplay lades ned efter 1957 års turnering, och det fåtal professionella spelare som nu fanns i världen kunde i princip bara tjäna pengar på uppvisningsmatcher. VM återinstiftades dock 1964, men nu i ett nytt format med utmanarmatcher. Precis som inom boxningen utsågs nu världsmästare genom att en spelare utmanade den regerande världsmästaren. I den första utmanarmatchen om VM besegrade engelsmannen John Pulman Fred Davis med 19 frames mot 16. Pulman fortsatte att dominera snookern under 1960-talet, med sammanlagt sju vunna titelmatcher, den sista år 1968 mot australiensaren Eddie Charlton.

Den moderna eran[redigera | redigera wikitext]

År 1969 inleddes den "moderna eran", då VM återgick till sitt tidigare format som utslagsturnering, i början med åtta deltagare. Den första utslagsturneringen vanns av engelsmannen John Spencer. Vid denna tid tog matcherna mycket lång tid och spelades över flera dagar, redan kvartsfinalerna spelades i bäst av 49 frames, och finalen i bäst av 73 frames. År 1970 vann walesaren Ray Reardon sin första av sammanlagt sex titlar under 1970-talet. Han slog Pulman i finalen med 37-33. Reardon dominerade under 1970-talet snookern med Spencer och den unge nordirländaren Alex Higgins som främsta utmanare.

Snooker-VM sponsrades 1976 för första gången av tobaksbolaget Embassy, ett sponsoravtal som fortsatte ända till år 2005, då tobaksreklam förbjöds i Storbritannien. Snooker-VM blev under denna tid mer eller mindre synonymt med ordet Embassy. Året därpå, 1977, spelades snooker-VM för första gången i The Crucible Theatre i Sheffield, och har fortsatt att spelas där sedan dess. Tidigare under 1970-talet hade VM anordnats på olika ställen, bland annat i Australien, och ibland under mycket lång tidsperiod. I och med flytten till The Crucible Theatre började också BBC sända mer regelbundet från VM, vilket hjälpte till att göra snookern så stor som den är idag.

Ray Reardon, John Spencer och Alex Higgins, som alla hade vunnit VM före flytten till Sheffield, fick också vinna i The Crucible, men det var engelsmannen Steve Davis (ej släkt med Joe och Fred Davis) som blev den förste dominanten i den nya arenan, med sina 6 titlar på 1980-talet. Han deltog även i den mest berömda finalen 1985, då han förlorade mot nordirländaren Dennis Taylor i det sista och avgörande framet. Snookern hade nu blivit en enormt populär TV-sport. 1982 spelades VM för första gången med 32 spelare, ett format som fortfarande används. Även matchernas längd hade nu i princip blivit samma som de är idag, med en final som spelas i bäst av 35 frames.

Davis' sex segrar i The Crucible slogs på 1990-talet av skotten Stephen Hendry, som lyckades vinna sju gånger. Därefter har ingen spelare dominerat spelet på samma sätt; under 2000-talet har sex olika spelare vunnit VM, som sedan 2009 sponsras av spelbolaget Betfred.com, som tog över som sponsor efter att ett annat spelbolag, 888.com, sponsrat tävlingen under tre år. Prispengarna har också ökat rejält sedan 1960-talet, då de nästan helt saknades; i år 2010 får vinnaren 250 000 pund. Därtill finns ett pris på 147 000 pund till den som gör ett maximumbreak. Plus ytterligare 10 000 pund för högsta break i tävlingen.

Tidigare segrare[redigera | redigera wikitext]

År Vinnare Motståndare Resultat
1927 England Joe Davis England Tom Dennis 20–11
1928 England Joe Davis England Fred Lawrence 16–13
1929 England Joe Davis England Tom Dennis 19–14
1930 England Joe Davis England Tom Dennis 25–12
1931 England Joe Davis England Tom Dennis 25–21
1932 England Joe Davis Nya Zeeland Clark McConachy 30–19
1933 England Joe Davis England Willie Smith 25–18
1934 England Joe Davis England Tom Newman 25–23
1935 England Joe Davis England Willie Smith 25–20
1936 England Joe Davis Australien Horace Lindrum 34–27
1937 England Joe Davis Australien Horace Lindrum 32–29
1938 England Joe Davis England Sidney Smith 37–24
1939 England Joe Davis England Sidney Smith 43–30
1940 England Joe Davis England Fred Davis 37–36
1941–1945 hölls ingen turnering
1946 England Joe Davis Australien Horace Lindrum 78–67
1947 Skottland Walter Donaldson England Fred Davis 82–63
1948 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 84–61
1949 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 80–65
1950 Skottland Walter Donaldson England Fred Davis 51–46
1951 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 58–39
1952 Australien Horace Lindrum Nya Zeeland Clark McConachy 94–49
World Matchplay (ej officiella VM-turneringar)
1952 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 38–35
1953 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 37–34
1954 England Fred Davis Skottland Walter Donaldson 39–21
1955 England Fred Davis England John Pulman 37–34
1956 England Fred Davis England John Pulman 38–35
1957 England John Pulman Nordirland Jackie Rea 39–34
1958-1963 hölls ingen turnering
Utmanarmatcher
1964 England John Pulman England Fred Davis 19–16
England John Pulman England Rex Williams 40–33
1965 England John Pulman England Fred Davis 37–36
England John Pulman England Rex Williams 25–22 (matcher)
England John Pulman Sydafrika Fred Van Rensburg 39–12
1966 England John Pulman England Fred Davis 5–2 (matcher)
1968 England John Pulman Australien Eddie Charlton 39–34
Utslagsturnering
1969 England John Spencer Wales Gary Owen 37–24
1970 Wales Ray Reardon England John Pulman 37–33
1971 England John Spencer Australien Warren Simpson 37–29
1972 Nordirland Alex Higgins England John Spencer 37–32
1973 Wales Ray Reardon Australien Eddie Charlton 38–32
1974 Wales Ray Reardon England Graham Miles 22–12
1975 Wales Ray Reardon Australien Eddie Charlton 31–30
1976 Wales Ray Reardon Nordirland Alex Higgins 27–16
The Crucible Theatre
1977 England John Spencer Kanada Cliff Thorburn 25–21
1978 Wales Ray Reardon Sydafrika Perrie Mans 25–18
1979 Wales Terry Griffiths Nordirland Dennis Taylor 24–16
1980 Kanada Cliff Thorburn Nordirland Alex Higgins 18–16
1981 England Steve Davis Wales Doug Mountjoy 18–12
1982 Nordirland Alex Higgins Wales Ray Reardon 18–15
1983 England Steve Davis Kanada Cliff Thorburn 18–6
1984 England Steve Davis England Jimmy White 18–16
1985 Nordirland Dennis Taylor England Steve Davis 18–17
1986 England Joe Johnson England Steve Davis 18–12
1987 England Steve Davis England Joe Johnson 18–14
1988 England Steve Davis Wales Terry Griffiths 18–11
1989 England Steve Davis England John Parrott 18–3
1990 Skottland Stephen Hendry England Jimmy White 18–12
1991 England John Parrott England Jimmy White 18–11
1992 Skottland Stephen Hendry England Jimmy White 18–14
1993 Skottland Stephen Hendry England Jimmy White 18–5
1994 Skottland Stephen Hendry England Jimmy White 18–17
1995 Skottland Stephen Hendry England Nigel Bond 18–9
1996 Skottland Stephen Hendry England Peter Ebdon 18–12
1997 Irland Ken Doherty Skottland Stephen Hendry 18–12
1998 Skottland John Higgins Irland Ken Doherty 18–12
1999 Skottland Stephen Hendry Wales Mark Williams 18–11
2000 Wales Mark Williams Wales Matthew Stevens 18–16
2001 England Ronnie O'Sullivan Skottland John Higgins 18–14
2002 England Peter Ebdon Skottland Stephen Hendry 18–17
2003 Wales Mark Williams Irland Ken Doherty 18–16
2004 England Ronnie O'Sullivan Skottland Graeme Dott 18–8
2005 England Shaun Murphy Wales Matthew Stevens 18–16
2006 Skottland Graeme Dott England Peter Ebdon 18–14
2007 Skottland John Higgins England Mark Selby 18–13
2008 England Ronnie O'Sullivan England Ali Carter 18–8
2009 Skottland John Higgins England Shaun Murphy 18–9
2010 Australien Neil Robertson Skottland Graeme Dott 18–13
2011 Skottland John Higgins England Judd Trump 18–15
2012 England Ronnie O'Sullivan England Ali Carter 18–11
2013 England Ronnie O'Sullivan England Barry Hawkins 18–12

Flest segrar[redigera | redigera wikitext]

Antal Spelare
15 England Joe Davis
7 England John Pulman
Skottland Stephen Hendry
6 Wales Ray Reardon
England Steve Davis
5 England Ronnie O'Sullivan
4 Skottland John Higgins
3 England Fred Davis2)
England John Spencer
2 Skottland Walter Donaldson
Nordirland Alex Higgins
Wales Mark Williams

1) Pulmans World Matchplay-titel är ej medräknad

2) Davis' fem World Matchplay-titlar är ej medräknade