Vera Nilsson (konstnär)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Solen, detalj av fresken Sagan om solen och stormen.
Stormen, detalj av freskenSagan om solen och stormen.

Vera Amalia Märta Nilsson, född 1 juni 1888 i Jönköping, död 13 maj 1979 i Stockholm, var en svensk konstnär.

Uppväxt och studier[redigera | redigera wikitext]

Vera Nilssons föddes som yngsta barn till kronofogden Karl Nilsson (död 1912) och Ada Nilsson, född Sjögren (död 1929). Hon växte upp i Jönköping och sommartid i morföräldrarnas hus i Borgholm, vilket hon senare kom att överta. Hon gick ut flickskola i Jönköping och utbildade sig därefter till teckningslärare vid Tekniska Skolan i Stockholm 1906-09 samt våren 1910 för Carl WilhelmssonValand i Göteborg. Under åren 1911-12 studerade hon för bland annat kubisten Henri Le FauconnierAcadémie de la Palette i Paris.

Konstnärlig verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Vera Nilssons debututställning, tillsammans med Mollie Faustman, skedde 1917 på Københavs Ovenlyssal.

Vera Nilssons måleri kännetecknas av en tung och robust teknik; hon har målat landskap, särskilt då från Öland, men också kärleksfulla barnporträtt. Många av hennes målningar föreställer dottern Catharina Nilsson (född 1922), kallad Ginga.

En fyra månaders vistelse i Senegal 1949-50 resulterade i ett stort antal teckningar.

Hon fick många offentliga uppdrag, bland annat att utsmycka T-Centralen i Stockholm och fresker i Västertorpskolan i Stockholm och i Djurgårdsskolan i Eskilstuna.

Med sin konst och sina bilder engagerade hon sig för de i samhället som hade det svårast, till exempel i Mätta de hungrade från 1963.

Vera Nilsson är representerad vid bland annat Nationalmuseum, Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, Gripsholm och i Hamburg. Hon invaldes 1954 i Kungliga akademien för de fria konsterna, där hon var den första kvinna som blivit ledamot sedan 1889.

Opinionsbildning för konst i Stockholms tunnelbana[redigera | redigera wikitext]

Vera Nilsson spelade en avgörande roll för tillkomsten av konst i tunnelbanan i Stockholm genom att under 1955 påverka stockholmspolitiker och ledningen vid Stockholms Spårvägar. Hon uppvaktade bland annat borgarrådet Hjalmar Mehr med flera brev. I ett brev till honom i mars 1955, som fick ett positivt gensvar, pläderade hon för att genom konst i tunnelbanan skapa "katedraler under jorden".

Vi vill ha fest, glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled...Låt oss få det i underjorden, katedraler under jorden! Varje hållplats ett sagoslott!
— Vera Nilsson i ett brev till Hjalmar Mehr 1955-03-18[1]

Den 18 april samma år inlämnades två gruppmotioner med snarlika förslag om att påbörja estetisk utsmyckning av tunnelbanan dels av kommunisterna, undertecknad av John Takman och Karin Nordlander, dels av socialdemokraterna, undertecknad av Stellan Arvidsson, Sten Andersson, Wilhelm Forsberg, Inga Thorsson med flera. Åtminstone den förra var direkt tillkommen på initiativ av Vera Nilsson[2] Hon uppvaktade hösten 1955 också spårvägschefen Hans von Heland, vilken senare kom att bli pådrivande för den fortsatta tunnelbanekonsten[3].

Efter beslut av stadsfullmäktige i mars 1956 och en utlyst tävling om utsmyckning av station T-centralen som senare utlystes, fick Vera Nilsson tillsammans med elva andra konstnärer ett utsmyckningsuppdrag. Detta utmynnade 1957 i en mosaikklädd pelare på stationens övre plattform, Det Klara som trots allt inte försvinner.

Offentliga verk[redigera | redigera wikitext]

  • Målningen (på duk) Penning contra liv (1938), 400 x 594 cm, Skövde Konstmuseum
  • Fresken Sagan om solen och stormen (1951) i trapphallen i Västertorps skola, Stockholm
  • Fresken Händer (1954) i Djurgårdsskolan, Eskilstuna
  • Mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner(1957) i tunnelbanestationen T-Centralen, Stockholm
  • Altartavlan De tre vise männen (1966-67) i Nacksta kyrka, Sundsvall

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Yvonne Eriksson: Att teckna ett liv. Om Vera Nilssons konstnärskap, Bokförlaget Atlantis 2010.
  • Vera Nilsson: Blad ur skissböcker 1911-1979, urval av Catharina Nilsson, Öppna ögon, Stockholm 1983, ISBN 91-85906-16-6
  • Cecilia Widenheim (red): I förvillelsens tid: Kring Vera Nilssons skissböcker, Moderna Museetes utställningskatalog, 0347-9196: 308, Stockholm 2001

Källor[redigera | redigera wikitext]

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Göran M. Silfverstolpe: Vera Nilsson, Sveriges Allmänna Konstförening, Stockholm 1986, Publikation SAK 95, ISSN 0317-2515
  • Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ En Värld under jord, Stockholmia förlag 2000, sid 73-74
  2. ^ Göran M Silfverstolpe: Vera Nilsson, SAK 95, 1986, sid 142:
  3. ^ En Värld under jord, Stockholmia förlag 2000, sid 89

Se även[redigera | redigera wikitext]