Versmått

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Versmått (ibland även versform eller diktform) kallas de regelbundna rytmiska mönster som finns i vers, dikter, etc. Olika versmått har olika antal takter och/eller stavelser per versrad, olika antal versrader per strof, olika blandningar av betonade och obetonade stavelser, och olika typer av rim. Vissa menar att versmåttet är den största skillnaden mellan prosa och poesi.

Stikisk vers är vers där raderna följer utan mellanrum eller, i längre diktverk, får ojämnt placerade mellanrum.

Grunden för versmåtten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Versfot

I de flesta språk finns en naturlig växling mellan långa och korta stavelser, eller betonade och obetonade stavelser. I vanligt tal (prosa) uppträder dessa på måfå, eftersom innehållet är viktigare än formen. En poet som arbetar med versmått ska däremot välja och sortera sina ord så att de formar ett vackert, återkommande mönster. Regelbundenheten får texten att upplevas som poetisk. Mönstret gör att ord och fraser upplevs som särskilt betydelsefulla och uttrycksstarka då de fokuseras eller parallellställs i versbygget.

För den skull uppfann grekerna begreppet versfot som den minsta metriska byggstenen i en poetisk text. De namngav alla möjliga kombinationer av två till fyra stavelser. I senare europeisk verslära ligger fokus på de fem vanligaste: jamb, troké, daktyl, anapest, amfibrachi och i någon mån spondé och pirrichi.

Begreppet cesur sammanhänger INTE med versfot. Cesurer är logiska pauser som i ett och samma ställe i varje versrad delar den i två halvrader för att förstärka rytmen och göra texten mer musikalisk. Cesurer skapas genom att man formulerar meningar så att det uppstår en paus i det bestämda stället vilket är extremt svårt.[källa behövs]

Versfyllnad[redigera | redigera wikitext]

En stavelse kan i tal vara betonad, halvbetonad eller obetonad. En betonad stavelse är mer betonad än en halvbetonad, som är mer betonad än en obetonad. Och detta utgör grunden för versfyllnaden. På en plats i versen som kräver "betonad stavelse" måste stavelsen i det valda ordet vara lika betonad som eller mer betonad än de båda kringliggande: på en plats i versen som kräver "obetonad stavelse", måste stavelsen i det valda ordet vara lika obetonad som eller mindre betonad än de båda kringliggande.

Versform[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Versform

Skillnaden mellan vers och prosa består framför allt i att versen är versindelad (radbruten), inte styckeindelad. En grupp med versfötter bildar en versrad eller helt enkelt en vers. Flera verser bildar en strof. Versmåttet får sitt namn efter antalet rader som dess mönster omfattar - enrading, tvårading etc. Enradiga versmått kallas stikiska, flerradiga kallas strofiska.

Versfötterna kombineras till en versrad, ofta baserat på ett förutbestämt antal versfötter. De vanligaste versraderna kallas:

Tetrameter - fyrmått
Pentameter - femmått
Hexameter - sexmått

Jambisk pentameter är med andra ord ett versmått där varje vers består av fem jamber. Att räkna versfötter på det sättet kallas metrik.

Aristoteles ansåg att olika versmått var lämpade för olika ändmål: Hexameter för episk lyrik, jambisk metrik för dans etc.

Poesi som inte följer något versmått, men ändå inte är ren prosa, kallas fri vers.

Några versformer som bygger på metrik[redigera | redigera wikitext]

Versformer som inte främst bygger på metrik[redigera | redigera wikitext]

  • Haiku består av fast antal teckenljud (som ofta motsvarar en stavelse men som ibland är kortare än en stavelse), nämligen (17) med ett fast fördelningsschema (5-7-5) men de är alla likvärdiga i styrka, längd, tonhöjd etc, så begreppet versfot kan inte användas och versmått passar dåligt på en komplett treradig dikt.
  • Knittel består av tre-fyra betonade stavelser per versrad. Däremot kan antalet obetonade stavelser växla.
  • En limerick är metrisk endast i ett avseende: rad 3+4 skall vara minst en stavelse kortare än övriga. Viktigast är dock dess rimschema.
  • I det fornnordiska drottkvätt behövs det minst
    • 3 till 4 symboler för rim (dubbelt så många för att uttrycka att ett rim skall skilja sig från samma sorts rim i nästa strof)
    • ett tecken for "stavelse utan ljudvärde" som fixerar rimmens position
    • och minst två rader:

Strofer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Strof

När flera versrader binds ihop bildar de en strof (i vardagligt tal "en vers"). Det är först på den här nivån som rim (slutrim) kommer in. Dikter brukar bl.a. delas in efter vilket rimmönster de har. En sonett, till exempel, kan ha det komplicerade rimmönstret:

a-B-B-a, a-B-B-a, C-d-C, e-e-d

Det finns även olika typer av rim: manligt rim (enstavigt), kvinnligt rim (tvåstavigt), och löpande rim (trestavigt). Manligt rim betecknas med gemen och kvinnligt med versal.

Versmåtten genom historien[redigera | redigera wikitext]

Under antiken var all poesi i första hand rytmisk.

Snorre Sturlasson säger att "stavelser är långa eller korta, hårda eller mjuka" och nämnar ett visst antal stavelser per rad som kännetecknande för en särskild typ av dikt. Han använder dock inte begrepped versfot (eller motsvarande), för den har ingen grundläggande betydelse för fornnordisk och fornengelsk poesi.

Från och med renässansen spred sig det klassiska synsättet även till folk som från början hade andra kriterier för poesi. (till exempel bygger forngermansk poesi främst på rim)[källa behövs]. Antika värderingar påverkade sättet att skriva vers, men i än högre grad sättet att beskriva vers.

I Esaias Tegnérs versepos Frithiofs saga från 1825 är de 24 dikterna alla skrivna på olika versmått.

Versmåttstänkandet har blivit mindre dominerande i den poetiska praktiken i och med den modernistiska poesins genombrott. Det skedde samtidigt som poesi alltmer avsågs att läsas innantill och inte deklameras inför publik. Den traditionella poesins verkningsmedel rim och rytm kom att ersättas av andra sätt att skapa poetisk effekt - grammatikbrott, grafiska mönster, djärva metaforer och idéassocationer, allusioner till andra texter. Under 1900-talet har dessa nästan helt trängt ut versmåttstänkandet. Men behovet av betonings- och stavelseräkning och ett vackert ljudmönster lever dock kvar men återfinns mestadels i enklare genrer: i sångtexter, dagsvers och annan tillfällighetsdiktning.

En uppvärdering av versmått i seriös poesi kan emellertid från 1980-talet skönjas i samtida amerikansk poesi, i den så kallade New Formalism-skolan, där framstående poeter som Dana Gioia, Timothy Steele, Robert Shaw, Marilyn Hacker, Bill Coyle och Michael Lind bland annat använder sig av versmått och rim. På skandinavisk botten finns samma uppskattning för versmått och meter sedan 1995 i retrogardistiska kretsar, primärt samlade kring tidskriften Aorta. Samtida poeter som Håkan Sandell, Lotta Olsson, Mohamed Omar, Johannes Anyuru, Malte Persson och Göran Palm kan nämnas i sammanhanget.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alf Henrikson (1982): Verskonstens ABC. Atlantis.
  • Eva Lilja (2006): Svensk metrik. Norstedts.

Se även[redigera | redigera wikitext]