Sonett

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För bilmodellen, se SAAB Sonett.

Sonett, efter italienskans sonetto, ytterst av latinets sonus ”ljud”, ”klang”, är ett vanligtvis femfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är traditionellt också uppdelad i fyra strofer.

Petrarcas sonett[redigera | redigera wikitext]

Det stora föredömet från den tidiga italienska renässansen och framåt är den sonettform som Francesco Petrarca gjorde bruk av på 1300-talet. Den består av två fyrradiga strofer (kvadrenarier) som följs av två treradiga strofer (terziner). Den utmärks också av en särskild rimstruktur, där den första radens slutord (A) rimmar med fjärde radens dito (A) och andra radens slutord (B) rimmar med tredje radens dito (B). Detta mönster gäller kvadrenarierna, alltså ABBA - ABBA. Terzinerna följer rimschemat CDE - CDE.

Ett exempel på detta är Carl Wilhelm Böttigers lärosonett Sonetten beskriver sig själv.

Sonetten vandrar lekande, men värdig
och elvastavig, fram i fjorton rader.
Man ansett har Petrarca för dess fader.
Nu är den första kvadrenarien färdig.
Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig!
Och, fast dig locka rim i myriader
de samma rim du åter måste ha där,
och det är svårt, om icke Febus lär dig.
Nu komma två terziner med på slutet.
Vad de ha där att göra, ej du fråge,
men lär att fläta dem sju skilda sätten!
Så blir det hela vackert sammangjutet,
och under rimmens konstigt välvda båge
går fullväxt fram den klingande sonetten.

Andra sonettformer[redigera | redigera wikitext]

Italiensk svanssonett[redigera | redigera wikitext]

En särskild form av den italienska sonetten kallas sonetto colla coda eller svanssonett och var sedan medeltiden traditionellt förbehållen burleska, polemiska eller satiriska syften. Själva "svansen" består av ytterligare en terzin. Denna sonettform användes till exempel av den frispråkige renässansdiktaren Pietro Aretino i en svit kallad sonetti lussuriosi ("vällustiga sonetter") från 1520-talet.

1590-talets engelska sonett[redigera | redigera wikitext]

Många storheter inom den engelska litteraturen prövade den petrarkiska sonettformen från 1530-talet och framåt. Thomas Wyatt, Henry Howard, earl av Surrey och Edmund Spenser är några. Samuel Daniel var den som i sin diktsvit Delia (1592) slutligen utformade en ny fungerande form för den engelska sonetten. Han använde tre kvadrenarier i stället för två, och lät raderna rimma omväxlande, ABAB - CDCD - EFEF, aldrig mer än två gånger, och avslutade sonetten med en parrimmad tvåradig strof (kuplett). Radernas antal stavelser växlar också mellan 10 och 11, beroende på om de slutar med manliga eller kvinnliga rim. Just denna form övertogs under 1590-talet av William Shakespeare och blev därmed i sig ett föredöme redan som handskrifter cirkulerande bland hans vänner innan hans sonetter slutligen utgavs 1609.

Två avvikande svenska sonettformer[redigera | redigera wikitext]

Mannen (eller kvinnan) bakom pseudonymen Skogekär Bergbo gjorde sin svenska sonettvers genomgående jambiskt sexfotad, växlande mellan kvinnliga och manliga rim och därmed mellan 13 och 12 stavelser, i sin långa sonettsvit Wenerid från omkring 1650. En petrarkisk strofindelning och rimflätning är däremot bibehållen, med den skillnaden att de båda terzinernas rimschema är CDC - DEE. Varje versrad har dessutom en tydlig cesur efter tre jamber.

Formen för dikterna i Erik Lindegrens modernistiska diktsvit mannen utan väg (1942) kallade poeten själv för sprängd sonett, efter mönster hämtat från en dikt av Lawrence Durrell, The Sonnet of Hamlet (1939). Dikterna består i likhet med den traditionella sonetten av 14 rader, men dessa är uppdelade i sju kupletter. Alitteration och assonans förekommer men inga slutrim. Antalet stavelser skiftar genomgående på ett till synes godtyckligt sätt från 10 till 18 och raderna har ingen regelbunden rytm utifrån kända versfötter.

Se även[redigera | redigera wikitext]