Werner Söderhjelm

Werner Söderhjelm.

Werner Söderhjelm av Eero Järnefelt, 1916.

Jarl Werner Söderhjelm, född den 26 juli 1859 i Viborg, död den 16 januari 1931 i Helsingfors, var en finländsk språkforskare, litteraturhistoriker och diplomat. Han var bror till Alma Söderhjelm och far till Henning Söderhjelm.

Biografi

Söderhjelm blev 1877 student, disputerade 1884 på avhandlingen Johann Elias Schlegel, särskildt såsom lustspelsdiktare samt blev 1885 filosofie doktor. Han bedrev till en början litteraturhistoriska studier, studerade för bland andra Michael Bernays i München 1883-84 och för Erich Schmidt i Wien 1885, men vände snart sitt intresse åt den då i Finland alls ej företrädda moderna filologin och var blans annat 1885-1886 elev vid École des hautes études, där han studerade för Gaston Paris. År 1886 utnämndes han till docent i nyare litteratur, blev, sedan han 1888 utgivit Vie de Saint Laurent. Poéme du XII:e siécle, docent i romansk filologi och 1889 extra ordinarie professor i samma ämne. Då en ordinarie lärostol i germansk och romansk filologi upprättades 1898, blev Söderhjelm dess förste innehavare. Då professuren 1908 delades, övertog han den romanska professuren. År 1913 kallades han att bekläda den då upprättade lärostolen i inhemsk och allmän litteraturhistoria. Han blev ledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1925. Som lärare i moderna språk fungerade Söderhjelm vid skilda läroverk, bland annat i franska vid Tekniska högskolan 1891-1898. I syfte att främja det moderna språkstudiet, särskilt skolundervisningen i de nyare språken, stiftade han 1887 Nyfilologiska klubben. Som dess ordförande från 1890 och hedersordförande från 1902 utövade Söderhjelm ett grundläggande inflytande på gestaltningen av undervisningen i moderna språk vid de finländska läroverken. Han utgav (i förening med N. Tötterman) fyra läroböcker i franska (i svenska och finska editioner).

Även som politiker var Söderhjelm verksam. Vid urtima lantdagen 1905-06 representerade han universitetet. Viktigast var dock hans inlägg i den konstitutionella försvarskampen, bland annat genom det inflytande han ägde bland den akademiska ungdomen. I inrepolitiskt avseende anslöt sig har Söderhjelm närmast till ungfennomanska partiet. Hans uppfattning af den skandinaviska kulturens oförminskade betydelse för kulturutvecklingen i Finland och hans frisinnade läggning tillät honom dock inte att bli partiman i egentlig mening, och hans arbete gällde i lika mån båda språkgrupperna. Söderhjelm var chef för Finlands officiella upplysningsbyrå i Köpenhamn 1918-19 och tjänstgjorde 1919-1928 som Finlands minister i Stockholm.

Författargärning

Ur Söderhjelms synnerligen omfattande och mångsidiga litteraturvetenskapliga och filologiska alstring kan anföras: Le mystère de Saint Laurent (i förening med Axel Wallensköld; i Finska vetenskapssocietetens "Acta", 1889), Ur Nils von Rosensteins finska korrespondens (i "Historiallinen arkisto", samma år), Germaniska och romaniska språkstudier (1892), Moderna språk och deras studium i Finland (1894), Finlands yngre finska litteratur (i "Ord och bild", 1895), Axel Gabriel Sjöström och hans vittra verksamhet (i "Svenska litteratursällskapets i Finland förhandlingar och uppsatser", samma år), Antoine de la Sale et la légende de Tannhäuser ("Mémoires de la Societé Néo-philologique de Helsingfors II"), Promotionspoesi vid Åbo universitet (1897), Kirjoi-tuksia ja tutkielmia ("Essayer och studier", 1898), Das altfranzözische Martinsleben des Péan Gatineau de Tours (1899), Karl August Tavaststjerna (1900; ny upplaga 1913), Johan Ludvig Runeberg (2 band, 1904-06), Spuren von Ciceros verlornem Traktate De virtutibus bei einem französischen Schriftsteller des XV. Jahrhunderts (i Finska vetenskapssocietetens "öfversigt", 1904), Italiensk renässans (i förening med sin bror Torsten Söderhjelm, 1907, 3:e upplagan 1912; översatt till finska och holländska), Petri Alphonsi Disciplina Clericalis (i förening med Alfons Hilka; i Finska vetenskapssocietetens "Acta", 1913), La vie de Saint Quentin par Huon Le roi de Cambrai (i förening med Arthur Långfors, i Finska vetenskapssocietetens "Acta", 1909), Två föredrag om Goethe (samma år), Studier i fransk berättarkonst. I. Novellens anor (1910; översatt till franska samma år), Francesco Maria Molza (1911), Bernhard von Beskows brev till Johan Ludvig Runeberg (1912), Profiler ur finskt kulturliv (1913), Oscar Levertin (två band, 1914-1917), Åbo-romantiken och dess samband med utländska idéströmningar (1915) och Utklipp om böcker (1916, 1918 och 1920).

Vid sidan av det vetenskapliga författarskapet ställde sig ett litteraturkritiskt skriftställen, som fick en utomordentlig betydelse för finländsk press och allmänhet; särskilt bör här nämnas den artikelserie, som under rubriken Nyare böcker, inhemska och utländska (i Hufvudstadsbladet, 1896-1905) gjorde en vidare allmänhet bekant med strömningarna inom samtidens litteratur. Det torde kunna sägas, att Söderhjelm med denna artikelserie definitivt införde den moderna litteraturkritiken i den finländska pressen. Parallellt med Söderhjelms kritiska alstring på svenska gick en inte mindre omfattande produktion på finska språket. Söderhjelm förmedlade som litteraturforskare moderna åskådningar och metoder, som filolog införde han det germansk-romanska språkstudiet; som kritiker nydanade han genom sin starka konstnärliga känsla, sin intellektuella rörlighet och sin glänsande framställningskonst den litterära publicistiken i Finland och vande läsarna att använda nya mått. Under signaturen Pekka Malm utgav han 1901 romanen Brytningstider. Hans Skrifter utkom i tio band 1923-1925.

Bilder & media

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Söderhjelm, 1. Jarl Verner, 1904–1926.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Söderhjelm, 1. J. Verner (Werner), 1904–1926.

Externa länkar

• Werner Söderhjelm i 375 humanister 19.2.2015, humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet

Wikisource har verk av eller om Werner Söderhjelm.

Originalverk