Tannhäuser

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

  • Die Hochzeit (1832)
  • Die Feen (1832)
  • Das Liebesverbot (1835-36)
  • Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke (1859-1922)

Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg (tyska: Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg) är en tysk opera i tre akter av Richard Wagner med libretto av kompositören. Den handlar om konflikten mellan den dygdiga och sinnliga kärleken, och som ofta hos Wagner innehåller den även ett frälsningsmotiv.

Operan finns i två versioner: den ursprungliga Dresden-versionen och Paris-versionen med balett i den första akten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Wagner förlägger operan bland historiska gestalter, minnesångarna (Minnesänger) (minne är ett medeltida tyskt ord för kärlek). Minnesångarna levde på 1200-talet och de ihågkomna är bland andra Wolfram von Eschenbach, Biterolf, Walter von Vogeweide, Henrik von Ofterdingen och Henrik der tugendhafte Schreiber. Det andra motivet i operan är Tannhäuserlegenden.

Tannhäuser är huvudpersonen i en tysk medeltidssaga, en riddare, som på sina irrfärder, åtföljd av den trogne Eckart (se denne), kommer till Venusberget, i vilket fru Venus (den antika kärleksgudinnan, som för medeltidens uppfattning blivit ett ont väsen) håller hov. Sedan Tannhäuser hos henne länge levat i njutning och vällust, drabbas han av ånger, beger sig ut i solljuset och vallfärdar till Rom för att genom bikt och botgöring söka räddning för sin själ (emellertid har han måst lova att, ifall förlåtelsen vägras, återvända till fru Venus). Påven, som vid hans ankomst håller en stav i handen, säger, att förr skall denna grönska, än Tannhäuser får Guds nåd. Med förtvivlan i hjärtat drar då Tannhäuser därifrån och går åter in i Venusberget; men efter tre dagar slår gröna knoppar ut från påvens stav, och han låter efterspana Tannhäuser i alla länder, dock förgäves.

Tannhäusersagan var känd i Italien ganska tidigt; där kallades Venusberget, som var förlagt till närheten av staden Norcia, Sibyllans berg, och Tannhäusers namn finns inte. Denna saga är poetiskt behandlad bl.a. av Tieck (1799), Eduard Grisebach (1869 och 1875), [Julius Wolff (författare)[|Julius Wolff]] (1881), Hanns Heinz Ewers (1901) och P. Eberhardt (1911) samt utgör ämnet för en berömd opera av Richard Wagner, vilken dock sammansmälter Tannhäuser med Heinrich von Ofterdingen.

Tannhäuser var en minnesångare från Salzburg eller Bayern, som levde omkring mitten av 1200-talet, var riddare, förde ett muntert, äventyrligt leverne och skrev livfulla dansvisor, i vilka han skildrar bondelivet och lantlig älskog. Möjligt är, att denne Tannhäuser själv dragits in i folkdiktningen och flätats in i en myt, som något påminde om hans personlighet.

Wagner använde vissa idéer från bl.a. Heinrich Heines Der Tannhäuser, ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II).

Wagner skrev musiken mellan juli 1843 och april 1845, och operan uruppfördes i Dresden den 19 oktober 1845. De första tre föreställningarna mottogs av publiken som för långa, men redan den fjärde, efter några justeringar, möttes av extatisk publik och full salong.

På begäran av den franska kejsaren Napoleon III, sattes operan 1860 upp i Paris Opéra - den sjöngs på franska och en balettscen inkluderades. Wagner utförde större revisioner av verket för ändamålet. Parisuppförandet tillhör musikhistoriens största skandaler - då medlemmarna av den lokala Jockeyklubben kom till operan först under andra akten och missade baletten med de galanta damerna, som var deras kulturmotivation. Blåsta på konfekten började då det förfriskade sällskapet högljutt att störa föreställningen.

Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan en djup katolsk mysticism och fromhet frodas i Parsifal.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 4 december 1878 och den iscensattes åter med premiär den 13 november 1904, den 8 augusti 1931, den 20 september 1942, den 30 december 1947, den 11 april 1953 och den 9 september 1956.[1] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 22 november 1998.[2]

Personer[redigera | redigera wikitext]

Dresden 1845
  • Hermann, lantgreve i Thüringen (bas)
Riddare och sångare
  • Heinrich Tannhäuser (tenor)
  • Wolfram von Eschenbach (baryton)
  • Walter von der Vogelweide (tenor)
  • Biterolf (bas)
  • Heinrich der Schreiber (tenor)
  • Reinmar von Zweter (bas)
Övriga
  • Elisabeth, lantgrevens brorsdotter (sopran)
  • Venus, gudinna (sopran)
  • En herdegosse (sopran)

Thüringska riddare och adelsmän med damer. Äldre och yngre pilgrimer. Sirener, najader, nymfer och backantinnor. Ofta sjungs Venus och Elisabeth av samma person, vilket kan framhäva dualismen i den kvinnliga kärleken.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Förspelet till operan är ett starkt suggestivt stycke som inleds med en långsam hymn som är tema i pilgrimernas sång. Musiken övergår sedan till vildare extatiska och erotiska tongångar av Venusbergsmusik och citerar Venussång i första akten. Förspelet och Venusbergmusik är mycket populära och framförs även som fristående konsertstycken.

Akt 1: Tannhäuser grips, efter att i flera år ha levt hos Venus och njutit av rikedom och de förbjudna nöjena inne i grottan i Venusberget, av längtan efter jordlivet och klangen av kyrkklockor. Venus försöker övertyga honom att han knappast kan få det bättre än hos henne. Tannhäuser står på sig och Venus låter honom gå när han ropar det religiösa mantrat min frälsning är hos Maria. Tannhäuser förflyttas då till en äng utanför Wartburg där en herde sjunger sin sårliga sång. Kort därefter möts Tannhäuser av Landgrevens jaktsällskap som övertygar honom att han, den högtskattade sångaren måste följa med honom, och träffa hans tidigare kärlek Elisabeth.

Akt 2 inleds av ett ungdomligt känslosvallande förspel som övergår till sopranernas uppvisningsstycke Dich, teure Halle, grüss' ich wieder (Jag hälsar dig du dyra sal). Landgreven beslutar för att fira Tannhäuser med en festlig sångartävling. Minnesångarna framför en efter en sina sånger om den rena dygdiga kärleken, varvid Tannhäuser brister ut att de ingenting vet om kärleken, varpå han sjunger Venus lov. Detta är förstås en hädelse och Tannhäuser exkommuniceras. Tannhäuser inser att han har gått för långt och bestämmer sig efter Elisabeths bön för att vallfärda till Rom för att hos påven söka förlåtelsen.

Den Tredje aktens förspel, som kallas Tannhäusers pilgrimsfärd lägger ut en dyster stämning och introducerar temat för senare Romberättelse. Pilgrimerna återvänder från Rom och sjunger den berömda pilgrimssången. Wolfram och Elisabeth kan inte hitta Tannhäuser vilket får Elisabeth att tappa hoppet, hon ber en bön till den Allsmäktiga Jungfrun (Allmächt'ge Jungfrau, hör meine Flehen!) och dör stilla. Wolfram sjunger i förtvivlan den berömda sången till aftonstjärnan (Wie Todesahnung Dämrung deckt die Lande - Som dödsaning mörker täcker landet / O du mein holder Abendstern - Å du min sköna aftonstjärna). Då kommer Tannhäuser fram och berättar för Wolfram (Romberättelsen) att han minsann var i Rom, men att påven vägrade ge honom förlåtelse (först min stav skall prydas av frisk grönska innan du får förlåtelse för dina lustar). Tannhäuser ropar i förtvivlan på Venus som dyker upp och lockar honom. Wolfram lyckas dock påminna om Elisabeth vilken som en fågel flög till Guds tron. Tannhäser ropar då att Elisabeth skall be för honom, varpå han faller död ned. Just då anländer ett följe bärande på påvens stav, vilken prytts av grönska och blommor. En repris på pilgrimskören avslutar operan.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2009). Lohengrin ; Tannhäuser ; Den flygande holländaren : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 11566193. ISBN 978-91-633-2346-1 
  • Wagner, Richard; Lundevall, Ingvar (1987). Tannhäuser : Lohengrin : Parsifal. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409629. ISBN 91-522-1663-2 
  • Wagner, Richard; Hedberg Frans (1983). Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg = Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg : romantisk opera i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 25. Stockholm: Operan. Libris 7756352. ISBN 91-86260-03-0 

Ljudinspelningar[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard (2007). Wagner at the Royal Swedish Opera 1955-1959 Tannhäuser : Parsifal : Siegfried. Royal Swedish Opera Archives ; Vol.7. Stockholm: Caprice Records. Libris 10559404 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ GöteborgsOperan

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 90-[99]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [437]-452. Libris 420180 
  • Tillman, Joakim (1998). ”Verkintroduktion till Tannhäuser.”. OV-revyns årsbok (Stockholm : Operavännerna, 1989-1998) 1997/98,: sid. 135-137. 1100-8415. ISSN 1100-8415.  Libris 12552112

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]