Germanska språk

Språkfamilj
Underklass till	• mänskligt språk; • indoeuropeiska språk
Studeras inom	germansk filologi
Har del(ar)	nordiska språk, västgermanska språk, östgermanska språk

De germanska språken är en av grenarna i den indoeuropeiska språkfamiljen.^[1] De största germanska språken är de västgermanska språken engelska och tyska, med ca 340^[2]^[3] respektive 100 miljoner modersmålsanvändare vardera. Totalt i världen finns över 600 miljoner modersmålsanvändare.

Andra betydande språk innefattar ett flertal västgermanska språk (däribland nederländska och afrikaans) och de nordiska eller nordgermanska språken (framförallt svenska, danska och norska). SIL Ethnologue uppger att det finns 53 olika germanska språk och dialekter.

Förutom språkgrupperna nordiska språk och västgermanska språk (engelska, tyska, nederländska, frisiska m.fl.), fanns en östgermansk grupp, nämligen de utdöda gotiska språken. Det sista av dessa språk var krimgotiska som dog ut på 1700-talet.

De germanska språkens gemensamme förfader är urgermanska, som antagligen talades under tidig nordeuropeisk järnålder. Urgermanskan och alla dess efterkommande utmärker sig genom ett antal unika lingvistiska företeelser. Den mest kända är antagligen konsonantförskjutningen, känd som Grimms lag. Tidiga germanska dialekter kommer in i historien tillsammans med de germanska folk som bosatte sig i Nordeuropa längs Romarrikets gräns från 100-talet e.Kr.

Särdrag från några germanska språk

De germanska språken skiljer sig från varandra i högre grad än vad som är fallet inom en del andra språkfamiljer, som till exempel de romanska eller slaviska språken. I grova drag skiljer sig de germanska språken från varandra i fråga om hur konservativa eller progressiva de är vad gäller en generell utveckling mot att bli analytiska. Vissa, såsom tyska, färöiska och isländska, har bevarat mycket av sin invecklade flekterande morfologi, ett arv från urindoeuropeiskan. Andra, som till exempel engelska, svenska och afrikaans, har rört sig mot en till stor del analytisk struktur.

Ett särdrag, som återfinns i alla germanska språk utom engelska, är V2-ordföljd, något som är en ganska ovanlig lingvistisk företeelse. Engelskan har till största del ersatt denna struktur med en komplett SVO-ordföljd.

De flesta germanska språk har ganska invecklade vokalsystem och ett stort antal fonem.

Skrift

De tidigaste spåren från germanska är från namn, som nedtecknades av Tacitus under första århundradet e.Kr., och vid ett tillfälle på 100-talet f.Kr., på en inskription på den så kallade Negauhjälmen.^[4]

Från omkring 100-talet e.Kr. utvecklade talare av tidiga germanska dialekter den äldre futharken. Tidiga runinskriptioner är också starkt begränsade till personnamn och är därför svåra att tolka. Det gotiska språket skrevs med det gotiska alfabetet som utvecklades av biskop Wulfila till hans bibelöversättning på 300-talet e.Kr.^[5] (se Silverbibeln). Senare började kristna präster och munkar, som skrev och talade latin förutom sina germanska modersmål, skriva de germanska språken med något modifierade latinska bokstäver, bortsett från i Skandinavien, där runskriften fortsatte att vara i bruk fram på medeltiden, men i vissa delar som exempelvis Gotland och Älvdalen användes runor till viss del så långt fram som på 1700-talet.

Som ett tillägg till standardvarianten av det latinska alfabetet utvecklade flera germanska språk ett flertal olika diakritiska tecken och extrabokstäver, som till exempel Ä, Ö, Ü, ß (Eszett eller dubbel-s), IJ, Ø, Æ, Å, Ð, Ȝ, och Þ och Ƿ från runskriften. Äldre danska, svenska, norska och tyska skrevs vanligtvis med olika varianter av frakturstil. Detsamma gäller äldre finska även om det inte är frågan om ett germanskt språk.

Jiddisch använder det hebreiska alfabetet.

Lingvistiska markörer

Några unika särdrag hos de germanska språken är:

Nedbrytningen av indoeuropeiskans tempussystem till dåtid och nutid
Användandet av en dental ändelse (/d/ eller /t/) istället för en vokaländring (avljud) för att markera dåtid. Se: germanska svaga verb.
Förekomsten av två olika typer av verbböjning: svag (genom att använda dentala ändelser) och stark (genom att använda avljud). Engelskan har 161 starka verb; nästan alla av dem är av fornengelskt ursprung. Se: västgermanska starka verb.
Åtskillnaden av stark och svag adjektivböjning. Moderna engelska adjektiv böjs enbart efter komparation. Detta var inte fallet med fornengelskan, där adjektiv böjdes olika beroende på om de föregicks av en artikel eller en demonstrativ.
Konsonantförskjutningen känd som Grimms lag.
Betoningsförskjutningen till ordstammens rot. Även om engelskan har en oregelbunden betoning så har inhemska ord nästan alltid en fast betoning oavsett vad som läggs till dem. Detta är antagligen den allra viktigaste förändringen.

En omstridd hypotes är den germanska substrathypotesen som antar att ett antal ord med etymologier som är svåra att koppla samman med andra indoeuropeiska familjer, men varav varianter förekommer i nästan alla germanska språk, skulle peka på ett icke-indoeuropeiskt substratspråk bakom den germanska språkgruppen. Inga hittills utgivna etymologiska ordböcker stöder hypotesen.

Alla germanska språk tros härstamma från ett hypotetiskt urgermanskt språk, vilket utsatts för ljudförskjutningarna från Grimms lag och Verners lag. Dessa ägde antagligen rum under Nordeuropas järnålder från ca 400-talet f.Kr., men andra gemensamma innovationer som delar germanskan från urindoeuropeiskan pekar på en möjlig gemensam historia för pre-urgermansktalande genom den nordiska bronsåldern.

Från sitt första uppträdande är de germanska dialekterna uppdelade i tre grupper, väst-, öst- och nordgermanska språk. Deras exakta förhållande till varandra är svårt att avgöra från den lilla samling runinskrifter som finns och de förblev inbördes begripliga genom folkvandringen vilket gör att det är svårt att klassificera vissa självständiga dialekter. Den äldsta sammanhängande germanska texten som bevarats är den gotiska översättningen av Nya testamentet från 300-talet e.Kr. av Wulfila. Tidiga skrift på västgermanska språk är på fornhögtyska och fornengelska och härstammar från 800-talet e.Kr. Nordgermanska förekommer endast på utspridda runinskriptioner, då i form av urnordiska, ända fram tills det utvecklades till fornnordiska runt år 800. Längre runinskriptioner har dock överlevt från 700- och 800-talet (Eggjumstenen, Rökstenen). Längre texter på det latinska alfabetet förekommer från 1100-talet (Isländingaboken), och viss skaldpoesi verkar komma från så tidigt som 800-talet e.Kr.

Runt 900-talet hade dialekterna särat så mycket på sig att det blev svårt för germanerna att förstå varandra sinsemellan. Vikinganybyggarnas kontakter med de anglosaxiska engelsmännen i Danelagen tros ha bidragit till den fornengelska grammatikens kollaps, vilket resulterade i medelengelskan som dateras från 1100-talet.

De östgermanska språken förlorade sin betydelse runt slutet av folkvandringarna. Burgunderna, goterna och vandalerna blev lingvistiskt assimilerade av sina respektive grannar runt 600-talet, endast krimgotiskan blev kvar ända fram till 1700-talet, då även den dog ut.

Under 600-talet separerades de västgermanska språken bland annat genom engelskans isolerade utveckling på sin ö. I de södra och mellersta germansktalande delarna av Europa uppkom den högtyska konsonantförskjutningen, vilket resulterade i att fornhögtyska, tillsammans med vissa centraltyska dialekter, skildes från fornsaxiska. Från äldre modern tid hade detta utvidgats med betydande skillnader, från högalemanniska i söder till nordnedersaxiska, nederländska och frisiska i norr. De nordliga västgermanska språken har förblivit oberörda av konsonantförskjutningen men har förenklat sitt vokalsystem.

De nordgermanska språken å andra sidan har förblivit mycket mer enhetliga, och även idag kan talarna av svenska, norska och danska i varierande grad förstå varandra sinsemellan.

Klassificering

Notera att uppdelningen mellan undergrupperna sällan är precisa; de flesta övergår i varandra och har dialekter som fortfarande är begripliga för talare av ett annat språk.

Järnåldern 500 f.Kr.–200 e.Kr.	Urgermanska
	Östgermanska		Västgermanska					Nordgermanska
	Sydgermanska					Anglofrisiska
Folkvandringstiden 200–700	Gotiska,	Langobardiska		Fornfrankiska	Fornsaxiska	Fornfrisiska	Fornengelska	Urnordiska
	Vandaliska, Burgundiska,		Fornhögtyska
Äldre medeltid 700–1100				Fornlågfrankiska				Fornnordiska
Medeltiden 1100–1500			Medelhögtyska	Medelnederländska	Medellågtyska		Medelengelska	Fornvästnordiska, fornöstnordiska
Äldre modern tid 1500–1700	Krimgotiska		Äldre modern högtyska	Nederländska dialekter	Lågtyska dialekter	Medelfrisiska	Äldre modern engelska	Västnordiska språk, östnordiska språk
Modern tid 1700 till nutid	Utslocknad gren		Högtyska dialekter			Frisiska språk	Engelska dialekter, lågskotska

Språkträd

Västgermanska språk
- Högtyska språk
  - Tyska
    - Centraltyska
      - Mellantyska
        Luxemburgiska
        
        Pennsylvanientyska (talas av amish och andra grupper i sydöstra Pennsylvania)
        
        Östmellantyska
        Wymysöriska
      - Högtyska
        Unserdeutsch
      - Jiddisch
    - Övertyska
      - Alemanniska
        Schwabentyska
        
        Lågalemanniska
        Alsatiska
        
        Högalemanniska
        Schweizertyska
      - Bayerska
        Zimbriska
- Lågtyska språk
  - Lågtyska
  - Lågfrankiska
    - Nederländska
      - Afrikaans
    - Limburgiska
- Anglo-frisiska språk
  - Frisiska språk
  - Engelska språk
    - Engelska
    - Lågskotska
Nordgermanska språk
- Västnordiska (Öskandinaviska)
  - Norska dialekter som står nynorskan närmast.
  - Isländska
  - Färöiska
  - Norn (Utdött)
  - Jämtska
  - Älvdalska
- Östnordiska (Halvöskandinaviska)
  - Danska
  - Norska dialekter som står bokmålet närmast.
  - Svenska
- Gutniska

Jämförelse

Ordförråd

Flera av dessa ord har genomgått en betydelseförskjutning. Till exempel har urgermanskans *sterbaną utvecklats till tyskans 'sterben' (dö) men engelskans 'starve' (svälta).

Urgermanska	Fornengelska	Engelska	Frisiska (västfrisiska)	Nederländska	Lågtyska	Högtyska	Gotiska	Isländska	Färöiska	Svenska	Danska	Norska (bokmål)	Norska (nynorska)
*Ainaz	Ān	One	Ien	Een	Een	Eins	Áins	Einn	Ein	En	En	En	Ein
*Aldaz	Ald	Old	Âld	Oud	Oll	Alt	Alþeis	(eldri, elstur)	(eldri, elstur)	(äldre, äldst)	(ældre, ældst)	(eldre, eldst)	(eldre, eldst)
*Apalją	Æppel	Apple	Apel	Appel	Appel	Apfel	Aplus	Epli	Epli^[a]	Äpple	Æble	Eple	Eple
*Bōkō	Bóc	Book	Boek	Boek	Book	Buch	Bōka	Bók	Bók	Bok	Bog	Bok	Bok
*Breustą	Brēost	Breast	Boarst	Borst	Bost	Brust	Brusts	Brjóst	Bróst	Bröst	Bryst	Bryst	Bryst
*Brūnaz	Brūn	Brown	Brún	Bruin	Bruun	Braun	Bruns	Brúnn	Brúnur	Brun	Brun	Brun	Brun
*Burdą	Bord	Board	Boerd	Bord	Boord	Brett	Baúrd	Borð	Borð	Bord	Bræt	Bord	Bord
*Dagaz	Dæg	Day	Dei	Dag	Dag	Tag	Dags	Dagur	Dagur	Dag	Dag	Dag	Dagg
*Daudaz	Déað	Dead	Dea	Dood	Dood	Tod	Dauþs	Dauður		Död	Død	Død	Daud
*Fingraz	Finger	Finger	Finger	Vinger		Finger	Figgrs	Fingur	Fingur	Finger	Finger	Finger	Finger
*Ganōgaz	ġenōġ	Enough	Genôch	Genoeg	Noog	Genug	Ganōhs	Nóg	Nóg/ Nógmikið	Nog	Nok	Nok	Nok
*Gebaną	Giefan	Give	Jaan	Geven	Geven	Geben	Giban	Gefa	Geva	Giva	Give	Gi	Gje
*Glasą	Glæs	Glass	Glês	Glas	Glas	Glas		Gler	Glas	Glas	Glas	Glass	Glas
*Gulþą	Gold	Gold	Goud	Goud	Gold	Gold	Gulþ	Gull	Gull	Guld / Gull	Guld	Gull	Gull
*Habudą	Hēafod	Head	Holle	Hoofd	Hööft	Haupt	Háubiþ	Höfuð	Høvd/Høvur	Huvud	Hoved	Hode	Hovud
*Haimaz	Hām	Home	Hiem	Heim^[b]		Heim	Háimōþ	Heim	Heim	Hem	Hjem	Hjem	Heim
*Handuz	Hand	Hand	Hân	Hand	Hand	Hand	Handus	Hönd	Hond	Hand	Hånd	Hånd	Hand
*Hauhaz	Hēah	High	Heech	Hoog	Hoog	Hoch	Háuh	Hár	Høg/ur	Hög	Høj	Høy	Høg
*Hôkanaz	Hōc/Ancgil	Hook	Heak	Haak	Haak	Haken		Krókur	Krókur / Ongul	Hake / Krok	Hage / Krog	Hake / Krok	Hake / Krok
*Hūsą	Hūs	House	Hûs	Huis	Huus	Haus	Hūs	Hús	Hús	Hus	Hus	Hus	Hus
*H^waz	Hwā	Who	Wa	Wie	Wokeen	Wer	Ƕas	Hver	Hvør	Vem	Hvem	Hvem	Kven
*Maniga	Maniġ	Many	Mannich	Menige	Mennig	Manch	Manags	Margir	Mangir	Många	Mange	Mange	Mange
*Mênô	Mōna	Moon	Moanne	Maan	Maan	Mond	Mēna	Máni	Máni	Måne	Måne	Måne	Måne
*Nahts	Niht	Night	Nacht	Nacht	Natt/ Nacht	Nacht	Nahts	Nótt	Nátt	Natt	Nat	Natt	Natt
*Ne	Nā/Nese	No	Nee	Nee(n)	Nee	Nein/Nö/Nee	Nē	Nei	Nei	Nej	Nej	Nei	Nei
*Snaiwaz	Snāw	Snow	Snie	Sneeuw	Snee	Schnee	Snáiws	Snjór	Snjógvur	Snö	Sne	Snø	Snø
*Stainaz	Stān	Stone	Stien	Steen	Steen	Stein	Stáins	Steinn	Steinur	Sten	Sten	Sten	Stein
Sterban / Swiltan / *Dîwan	Steorfan/Sweltan	Die/Starve	Stjerre	Sterven	Döen/ Starven	Sterben	Diwan	Deyja	Doyggja	Dö	Dø	Dø	Døy
*Twai	Twēgen	Two	Twa	Twee	Twee	Zwei/Zwo	Twái	Tveir	Tveir (/ Tvá)	Två	To	To	To
*Þat	Þæt	That	Dat	Dat, Die	Dat (Dit)	Das	Þata	Það	Tað	Det	Det	Det	Det
*Wurmaz, -iz	Wyrm	Worm	Wjirm	Wurm, Worm	Worm	Wurm	-	Ormur	Ormur	Orm^[c]	Orm	Orm	Orm**

^ Motsvarigheten betyder 'potatis'. Det korrekta ordet är 'Súrepli'.
^ Föråldrat, används endast i sammansatta ord som 'heimwee' (hemlängtan).
^ Betyder 'orm', inte 'mask' som övriga ord.

Uttalsnoter:

Streck över en vokal, till exempel ā, betyder att den är lång.
þ uttalas som th i modern engelska.

Se även

Källor

^ http://www.ne.se/germanska-språk - Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 20oct 2013
^ ”Ethnologue på Engelska”. http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=eng. Ethnologue.com, läst 28 augusti 2010.
^ Curtis, Andy, Color, Race, And English Language Teaching: Shades of Meaning, (2006), s. 192
^ Todd, Malcolm, The Early Germans, Blackwell Publishing (1992)
^ Cercignani, Fausto, The Elaboration of the Gothic Alphabet and Orthography, in "Indogermanische Forschungen", 93, 1988, pp. 168–185.

[6] Motsvarigheten betyder 'potatis'. Det korrekta ordet är 'Súrepli'.

[7] Föråldrat, används endast i sammansatta ord som 'heimwee' (hemlängtan).

[8] Betyder 'orm', inte 'mask' som övriga ord.

[NeI-1] ttp://www.ne.se/germanska-språk - Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 20oct 2013

[2] ”Ethnologue på Engelska”. http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=eng. Ethnologue.com, läst 28 augusti 2010.

[3] Curtis, Andy, Color, Race, And English Language Teaching: Shades of Meaning, (2006), s. 192

[4] Todd, Malcolm, The Early Germans, Blackwell Publishing (1992)

[5] Cercignani, Fausto, The Elaboration of the Gothic Alphabet and Orthography, in "Indogermanische Forschungen", 93, 1988, pp. 168–185.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[a]

[b]

[c]