Graffiti

Graffiti (plural av italienska graffito, "ristning") är text eller bild som, ofta olovligen, appliceras på offentliga platser. Graffiti har existerat åtminstone sen antiken, i Romerska riket och Grekland. Gränsdragningen mellan klotter och graffiti kan göras genom att graffiti i motsats till klotter vanligen anses innebära en stilistisk ambition. Den klassas också som en modern konstform, och kan ses i gallerier runtom i världen.

Hur illegal graffiti och klotter bör bekämpas är föremål för diskussioner och olika modeller har prövats. New York är exempelvis känt för sitt anti graffiti initiative som började med nolltolerans mot graffiti i tunnelbanesystemet 1984 och kom att omfatta större delen av staden 1995.

Traditionell graffiti

Pireuslejonet

Begreppet graffiti användes först av arkeologen Raphael Garrucci år 1856 för att skilja ut folkliga, spontana inskriptioner från officiella på antika monument.

Graffiti är ett vanligt fenomen i alla tider och kulturer. Även om man inte räknar de paleolitiska handavtrycken i grottkonsten hit, är graffitin ändå mycket gammal. En av de äldsta ristade förekomsterna finns vid Sakkara-pyramiden i Egypten, där en besökare för 3 500 år sedan skrivit med hieroglyfer: ”Jag är mycket imponerad av Farao Djosers pyramid”. Från och med antiken blir fynden vanligare, och i det utgrävda Pompeji (79 e.Kr.) och i Roms katakomber (100 e.Kr.) finns många sådana exempel. Vikingarna spred graffiti med runor under sina resor; på ett marmorlejon i Pireus finns till exempel en sådan inskrift, som inte går att tolka. Medeltida kyrkor har också graffiti i stor mängd.

Graffitins innehåll är anmärkningsvärt oförändrat fram till vår tid. Det rör sig huvudsakligen om en folkloristisk kommunikation i form av namn, enkla symboler, kärleksförklaringar, obsceniteter och triviala budskap, men någon gång också om dikt och prosa eller mer utarbetade teckningar. En enkel, kursiv textning är vanlig. Verktygen är skarpa föremål, krita eller pensel.

Mot denna traditionella graffiti, som på sina håll fortlever, kontrasterar vår egen tids stilistiska, politiska eller privata graffiti. Fartyginspektören James J. Kilroys Kilroy was here spreds som vandringsklotter under andra världskriget. Picasso uttryckte sin uppskattning av den ristade graffitin på Paris husfasader. Under 1960-talets slut politiserades graffitin under intryck av ungdomsrevolten, och den situationistiska väggpoesin uppmärksammades 1968. Politiska brigadmålningar och grannskapskonst blev vanliga under slutet av 1970-talet, och stencilkonsten eller Street Art utvecklades framförallt under 1980-talet.

Spraykonst

Graffiti på Berlinmuren 1986.

Med spraykonst (engelska spraycan art) menas den form av graffiti som från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA, som under subkulturella och oftast illegala former gör tags, throw-ups och pieces (TTP) eller bilder, som innehåller något av dessa formelement, huvudsakligen med sprayfärg på till exempel murar och tåg. Ordet klotter ses av graffitimålarna som ett pejorativ och de menar därför att det inte lämpar sig för verk med ett konstnärligt syfte.

En tag är en mindre, enfärgad, kalligrafiskt utformad spraysignatur, en throw-up är en något större sådan bestående av en ytterkonturlinje och med högst två färger, en piece (förkortning av masterpiece) är en fullt utvecklad graffitimålning i stort format, vanligen med en bokstavsbild i wildstyle i centrum, flankerad av tecknade figurer, med bakgrund och signatur, systematiskt utförd i flera lager av olika färger, gärna också med en så kallad outline runt bokstavsbilden.

En masterpiece av tyske målaren Won från 2006.

"Old school"-målning av Bando, Paris 1985

Den förste kände graffiti-writern var Cornbread i Philadelphia omkring år 1967. Taki 183 i New York gjorde sig själv och fenomenet känd runt 1970-71. Nu växte en massrörelse upp kring tunnelbanan, där målet var att bli King av alla tunnelbanelinjer. Man kunde även kalla sig king om man behärskade en viss stil som var unik eller om man var mest aktiv på att få upp sin signatur genom att bomba (skriva sin tag flera gånger på så många ytor som möjligt). Under konkurrens experimenterade man med färg, form, stil och format. Super Kool gjorde den första piecen 1972 och Flint 707 gjorde troligen den första hela tågvagnen (whole-car) 1973. Nu ingick graffiti som en del i hiphop-kulturen. IN gjorde sin första throw-up 1975. Det första hela tågsättet, The Freedom Train, målades 1976 och 1977 uppkom Wildstyle, en ornamenterande, svårtydd bokstavsdesign med ett intensivt rytmiskt uttryck.

Under 1980-talets början knöts delar av spraykonsten till New Yorks gallerivärld där Keith Haring, Futura 2000 och Jean-Michel Basquiat gjorde sig kända, och i mitten av 1980-talet spreds den till övriga USA och till resten av västvärlden, bland annat med boken Subway Art och filmen Style Wars. New Yorks tunnelbana förblev ”en rullande konstutställning” fram till 1989, då en viss minskning av tågmålandet kunde förmärkas. Man gav sig på gatorna istället och hela städer var nästan helt bombade under denna tid. Från 1990 blev spraycan memorials vanliga i New York, och 1994 startade Art Crimes [2], den första och största websidan om graffiti. Under 2000-talet blir spraykonsten allmän i hela världen.

Spraykonsten i Sverige

Till Sverige kom spraykonsten runt 1984, bland annat genom filmerna Style Wars och Wildstyle. Boken Subway Art och utställningen "New York Graffiti" på Louisiana i Danmark samma år bidrog också. Det riktiga genomslaget för den svenska graffitiscenen inträffade då filmen Stockholmsnatt visades för första gången på biograferna. I filmen medverkade Ziggy, Disey och Merley (Liam Norberg), tre av de första graffitimålarna i Sverige, samt breakdancegruppen Bezerk. Disey, Ziggy, Demon, Zappo och Puppet hörde till de tidigaste målarna i landet. Några graffiticrews som på senare tid varit betydelsefulla för graffitiscenen i Sverige, främst genom deras stora medverkan i svenska graffitifilmer, är NFC, WUFC och PMS.

Ett flertal utställningar av graffiti på duk har hållits genom åren. Vidare har flera böcker skrivits och specialtidskriften Underground Productions ([3]) utkommer sedan 1992.

Samhällets syn på graffiti

”	To some it's Art, to some it's a plague that never ends.	„
– Stylewars, N.Y. 1982

Samhället uppmärksammade knappast graffiti före 1970-talets början, då amerikanen Robert Reisner populariserade begreppet. Inställningen var att fenomenet var ganska oförargligt eller rent av roande. Graffitin höll sig också ofta om än inte alltid i skymundan. I och med att den blev allt synligare på offentliga platser polariserades åsikterna: konst eller vandalism? Många menade att det var båda och att graffitikonstnärerna därmed måste hitta legala sätt att uttrycka sin kreativitet, precis som andra konstnärer.

Nolltolerans

Motreaktionerna mot graffiti uppstod först i Philadelphia och New York på 1970-talet där städernas borgmästare "deklarerade krig" mot fenomenet som ett led i sina valkampanjer. Sedan sent 1980-tal tillämpas nolltolerans i New York , vilket har bidragit till minskad illegal graffiti på bland annat pendeltåg^{[källa behövs]}. Nolltoleranspolicyn har fått efterföljare på många andra platser i världen. Hållningen är dock inte okontroversiell, det har förekommit protester mot nolltolerans och överdriven graffitisaneringen såväl i New York som på flera andra platser i världen.

År 2002 konstaterade ungdomsminister Lena Hallengren och Stockholms kommun att "nolltoleransen har misslyckats" och att samhället nu måste kunna skilja på att "graffiti är konst, klotter är skadegörelse". Man började därefter på vissa platser att se sig om efter andra bekämpningsmetoder. I bland annat Storbritannien fortsätter dock nolltoleransstrategin under labourregeringens ledning. Europaparlamentet uttalade i september 2006 att "mer uppmärksamhet bör ägnas åt att förebygga och bortskaffa smuts, skräp, graffiti [och] djuravföring".Vissa debattörer menar att förekomsten av graffiti uppmuntar till ytterligare skadegörelse och argumenterar därför för att nolltoleransstrategin är viktig.

Sanering

Saneringen av illegal graffiti kräver en mångfald starka kemikalier och mycket arbetstid, och innebär därmed stora utgifter för kommuner, företag, organisationer och enskilda.

Pågående graffitimålning.

En granskning som Aftonbladet gjorde 2007, visar att klotter och annan skadegörelse har kostat Stockholms lokaltrafik (SL) mer än 1,2 miljarder kronor sedan 1994. Granskningen bygger till stor del på SL:s egna årsredovisningar. Den visar även att om man räknar in bevakning så har det kostat mer än det dubbla samt att kostnaden för klottersanering ökat inom SL:s område de senaste åren. Siffran är en uppskattning, och det framgår inte exakt vad som inkluderats i detta belopp. Däremot har SL sänkt sina utgifter genom att ha upphört med dyra anti-graffitikampanjer, vilka kritiserats internt inom SL ända sedan slutet av 1980-talet som “...ett ovanligt tafatt sätt att kasta pengar i sjön.”

SL har tillsammans med polisen infört ett system för att snabbt hantera polisanmälningar av graffiti. All graffiti fotograferas och dokumenteras i en speciell databas som automatiskt gör en polisanmälan. För detta system erhöll SL ett undantag från PUL av Datainspektionen.

Lagliga väggar

Ett annat sätt att tackla problemet har varit legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet. Syftet är här inte att få graffitin att försvinna utan mer att begränsa skadeverkningarna, så kallad "harm reduction", samt att aktivt stödja den konstnärliga komponenten .Ett inslag i metoden är att man vill etablera en dialog med ungdomarna i graffitikulturen. För närvarande existerar ett trettiotal lagliga graffitiväggar[4] runt om i Sverige.

Exempel på städer som blivit mer eller mindre fria från klotter och illegal graffiti på grund av att man infört legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet är Norrköping i Sverige och Brügge i Belgien. I Brügge har de legala väggarna (Art Zones) kompletterats med en hård attityd mot illegal graffiti. Brügge fick European Crime Prevention Award 2001 för denna sin insats. I graffitidebattens spår har också andra frågor aktualiserats som konstens, ungdomskulturens och reklamens roll i det offentliga rummet. 2002 sade den svenska kulturministern att "Jag tror inte på batongmetoderna. Graffiti är ingenting som några politiker kan döda genom att föra krig."/.../"Ett av de viktigaste kulturpolitiska målen som fastställts av riksdagen är just att verka för yttrandefriheten." .

Den lagliga vägg som funnits längst, sedan 1983, är den på P-huset Anna i Malmö. Det finns exempel där den illegala mängden klotter tenderar att öka, trots att det finns legala utrymmen för graffiti. Till exempel i området kring Röda sten i Göteborg och i Västerås . En del kommunalpolitiker anser att det inte är samhällets sak att uppmuntra till något som i huvudsak inte är tillåtet utan orsakar stora kostnader för skattebetalarna.

Den amerikanske sociologen Devon Brewer är en forskare som särskilt sökt jämföra olika bekämpningsmetoder ur flera olika perspektiv. Efter att ha gått igenom och jämfört traditionella strategier med alternativa sådana, säger han att: ”Den lagliga metoden förser ungdomarna med nya möjligheter, och inte bara det: den har också potentialen att vara ett kostnadseffektivt alternativ till traditionella anti-graffitimetoder.”

Graffitimålarnas syn på graffiti

Hur ser graffitins utövare på sig själva och på varför de målar graffiti? Kriminologen Michael Johnson på Stockholms Universitet är den som senast undersökt målarnas drivkrafter.

"En slutsats i studien är att graffitikulturens roll ligger i att den binder samman ett nätverk av ungdomar som fungerar som ett publikunderlag från vilket den enskilde graffitimålaren kan få uppmärksamhet och erkännande, något som han/hon inte upplever sig få på andra ställen i samhället. Man skulle kunna säga att målarna skapar en scen tillsammans, graffitikulturen, att uppträda på, där de själva bestämmer vilka prestationer som ska vara värda att uppmärksammas, Man alternerar här mellan att stå på scenen och att vara en del i en applåderande publik för andra."

Målarna anser att samhället borde kunna lära sig att acceptera också denna ungdomskultur och att det är gatukonst, inte skadegörelse (jämför klotter) de sysslar med. De seriösa spraykonstnärerna menar vidare att de platser som målas, exempelvis mörka gångtunnlar, blir finare än de varit innan, och att man medvetet undviker att måla på kulturskyddade hus. Däremot inser man att tagging på olämpliga platser kan förarga vissa liksom reklam kan förarga andra. Fler lagliga väggar även i Stockholm kommer högt upp på önskelistan.

En syn bland graffitimålare är alltså att deras målning förbättrar stadsbilden rent estetiskt, och att det allmänna utrymmet tillhör alla och därmed borde få modifieras av alla. Den svenska hiphop-gruppen Fattaru tar till exempel upp ämnet i låten "Bättre Bättre, Dag För Dag" med texten

"Man förtjänar böter om man målar väggar med graffiti, men den som har cash kan klistra budskap på alla väggar i hela city. Och då är det inget gnäll om allmän egendom, för folk föredrar smala nakenmodeller, så fort dom ser sig om"

Taggar

Tags används som signaturer, men ibland bara för att uppmärksamma att en konstnär befunnit sig på platsen.

I graffiti används taggar (engelska tags) för att signera ett verk. Dessa tags kan dock även förekomma självständigt i syfte att uppmärksamma andra på att taggens upphovsman uppehållit sig på platsen, då ofta skrivet med tusch. När taggar skrivs på annans egendom utan att utgöra en signatur på en graffitimålning uppfattas de ofta som skadegörelse.

Sprayburken

Sprayburken, det vill säga färg förpackad med drivgas och lösningsmedel, där färgen släpps upp genom ett stigrör till ventilen och kommer ut som aerosol (“dimma”) ur munstycket, uppfanns av den norske ingenjören Eric Rotheim 1930 och har funnits på marknaden sedan 1947. En tidig variant användes av USA under andra världskriget för insektsbekämpning i djungelkrig, men togs också upp av färgindustrin för hushållsprodukter. 1949 hade Rustoleum, en av de större fabrikanterna , två färger på marknaden: svart och vitt. På 1970-talet fanns 2 800 färger att välja på, och 1973 producerades 5,9 miljarder spraybehållare (varav 65 % till kosmetik). Sedan 1979 används inte freon som drivgas, och spraymålning skadar därför inte jordens ozonskikt. Som drivgas används kväve, butan eller propan, som heller inte är så aggressivt som freon. Graffitimålarna använder oftast andningsmask. Bland populära spraymärken idag kan nämnas spanska Montana samt Belton.

Spraytekniken

Det är svårt att måla med sprayfärg. Sprayburken är egentligen ett primitivt instrument, avsedd för helt andra ändamål än konstverk (hårvård, insektsbekämpning, att måla cyklar t.ex.). Om en ovan person drar en linje med en sprayburk, blir resultatet ett flera centimeter tjockt, ojämnt streck som rinner och är suddigt i konturerna. Graffitimålaren kan göra linjer som är millimetersmala, knivskarpa och helt raka, och han kan göra ytterst små och exakta detaljer som en annan konstnär inte skulle kunna göra utan ett så lättmanövrerat och sofistikerat redskap som air-brush (färgspruta med reglerbart munstycke och kompressor).

En samling Krylon sprayfärg samt andningsskydd.

Kontrollen över sprayburken uppnås endast med ihärdig träning, och hantverkstekniken har målarna själva utvecklat och fört vidare sinsemellan och från den ena generationen till den andra. Sprayburken hålls mycket nära ytan, sällan mer än 20 cm, för att färgen inte skall sprida sig. Om man sprutar på ett och samma ställe börjar färgen nästan omedelbart att rinna. Därför måste sprayburken hela tiden hållas i hastig, jämn och mjuk rörelse. Man måste arbeta snabbt och säkert: tvekar man blir det dåligt.

Förutom att målaren kan alternera mellan caps (sprutmunstycken) av olika strålbredd (skinny, fat, normal), kan han eller hon också manövrera munstycket. Om man trycker mitt på får man en kraftig stråle, trycker man längst fram “spottar” färgen och om man trycker längst bak på munstycket (och s.a.s pressar det bakåt) får man en tunnare stråle. Dessutom uppför sig strålen olika beroende på i vilken vinkel man håller burken. Den allra tunnaste strålen får man om man håller burken upp-och-ner, men det är förvisso inte lätt att kontrollera dess riktning samtidigt. Genom att kombinera dessa fyra metoder

• olika avstånd till ytan
• olika caps
• olika tryck med fingret
• olika vinklar med burken

kan målaren åstadkomma exakt vad han önskar. Det går att i efterhand korrigera linjer och ytor som inte blivit perfekta: man kan lägga en ny linje med avvikande färg längs med och en bit in på den gamla så att man täcker en del av dennas bredd; därmed får man ett rakare och tunnare streck. Flera tunna lager färg ger bättre resultat än ett enda tjockt lager, i synnerhet vid “fill-ins”.

Svenska böcker om graffiti

• Dagrin, Bengt: Världen är skiti - leve graffiti! Författares Bokmaskin, Stockholm 1980.
• Jacobson, Staffan: Spraykonst. Graffiti från tecken till bild. Kalejdoskop, Åhus 1990.
• Sännås, Per-Olof: Graffiti. Action Bild, Södertälje 1993.
• Jacobson, Staffan: Den Spraymålade Bilden. Graffitimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess. Aerosol Art Archives, Lund University, Lund 1996.
• Jacobson, Malcolm: Dom kallar oss klottrare. Dokument Förlag, Sthlm 2000.
• Barenthin Lindblad, Tobias och Jacobson, Malcolm: Overground. Dokument Förlag, Sthlm 2003.
• Andersson, Per: Medan Svensson åt plankstek. Norstedts 2005.
• Ribe, Johan: Balaclava. (Roman.) Hägglunds Förlag 2005.
• Almqvist, Björn & Hagelin, Emil: Writers United. Dokument Förlag, Sthlm 2005.
• Barenthin Lindblad, Tobias och Jacobson, Malcolm: Overground 2. Dokument Förlag, Sthlm 2006.
• Sjöstrand, Torkel : 1207. Dokument Förlag 2007
• Jacobson, Malcolm och Sjöstrand, Torkel : Gates of Graffiti. Dokument Förlag 2007

Se även

• Wildstyle
• Gatukonst
• Keith Haring
• Jean-Michel Basquiat
• Klotter
• Kromofobi

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Graffiti.

Bilder & media