Ängspiplärka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ängspiplärka
Status i världen: Nära hotad[1]
Wiesenpieper Anthus pratensis.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljÄrlor
Motacillidae
SläktePiplärkor
Anthus
ArtÄngspiplärka
A. pratensis
Vetenskapligt namn
§ Anthus pratensis
AuktorLinné, 1758
Synonymer
Spipola pratensis
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ängspiplärka (Anthus pratensis) är en fågel som tillhör släktet piplärkor (Anthus) i familjen ärlor (Motacillidae).[2] Den är vida spridd på ängsmarker, myrar och hedar från sydöstra Grönland genom Europa till västra Sibirien. Vintertid flyttar merparten till södra Europa, norra Afrika och sydvästra Asien, medan ängspiplärkor i västra Europas kusttrakter är stannfåglar. Arten är mycket talrik men minskar i antal, så pass att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som nära hotad.

Utseende, läte och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Precis som många andra piplärkor befinner sig ängspiplärkan ofta på marken.

Ängspiplärkan är knappt 15 centimeter lång och därmed något mindre än trädpiplärkan som den annars är mycket lik. I jämförelse är ängspiplärkan generellt gråare och bröstet är mindre gulaktigt och finare streckat. Bakklon hos ängspiplärkan är också mycket längre än trädpiplärkans. Benen är rödaktiga och näbben är tunn och spetsig.

Graspieper - Meadow Pipit (15474174254).jpg

Ängspiplärkans lockläte är ett skarpt "ist" eller "ististist", i närheten av boet ofta ihållande och monotont "tlitlitli". Sången, som den framför i korta sångflykter, är hög och tunn. Den börjar sjunga före sångflykten, stiger sedan oftast upp från en upphöjning i marken och återvänder i regel inte till utgångspunkten när den glider ner.

Ängspiplärka i sångflykt.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Ängspiplärkan häckar i de flesta områden i den norra delen av Eurasien men även på nordöstra och sydöstra Grönland[3]. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som övervintrar i västra och södra Europa, norra Afrika och sydvästra Asien. Populationen som häckar på Irland, i Storbritannien och i västra Europas kustområden är däremot stannfåglar. Den delas ofta upp i två underarter med följande utbredning:[2]

  • Anthus pratensis pratensis – sydöstra Grönland till Europa och västra Sibirien
  • Anthus pratensis whistleri (Clancey, 1942) – Island, Färöarna, Skottland, Irland och England

Andra behandlar ängpiplärkan som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.[4]

Tillfälligt har ängspiplärkan noterats på Svalbard, västerut till Madeira och Azorerna och österut till östra Kazakstan, norra Pakistan och Oman.[5]

Ängspiplärkans utbredningsområde, där ljusgrönt betecknar vistelse häckningstid, blått vintertid, mörkgrönt året runt och turkos under flyttningen.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer ängspiplärkan i hela landet men särskilt i fjällen. Den flyttar i september–oktober och återkommer i mars–april.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Genetiska studier visar att ängspiplärkan är systerart till artparet skärpiplärka (A. petrosus) och vattenpiplärka (A. spinoletta). Den är också nära släkt med rödstrupig piplärka (A. cervinus), hedpiplärka (A. rubescens) och rosenpiplärka (roseatus).[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ängspiplärkan häckar på fuktiga ängar och betesmarker, på myrar och i berglandskap. Under flyttningen söderut ser man den ofta i större skaror på fält och vid dammar. Boet läggs på marken och är ett oansenligt bygge av strån och mossa som fodras med hår. Honan lägger i vanliga fall fyra till sex ägg som är ljusgrå och som i regel ruvas i 13 dagar. Ungfåglarna blir sedan matade av båda föräldrarna i tolv till 14 dagar. Ängspiplärkan är en art som ofta får agera värddjur för gökens unge.

Ängspiplärka på tråd i typisk miljö.

Ängspiplärkor livnär sig under sommarhalvåret huvudsakligen på små dagaktiva insekter och spindeldjur av alla sorter, under vinterhalvåret dessutom på små snäckor och frön.

Ett ängspiplärkebo med ägg.
Ängspiplärkans ungar.
Cuculus canorus canorus + Anthus pratensis

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Ängspiplärkan är en vanlig fågel i stora delar av sitt utbredningsområde och världspopulationen uppskattas till mellan 20,5 och 40 miljoner vuxna individer.[1] Studier visar dock att den minskar relativt kraftigt i Europa, uppemot 30 % under tre generationer, i ängspiplärkans fall endast 11,4 år.[7] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten numera som nära hotad.[1] Information saknas dock om trenden hos den ryska populationen, men denna utgör endast cirka 15 % av världspopulationen.[7]

Även i Sverige listades den som nära hotad i 2015 års rödlista, men har 2020 nedgraderats till livskraftig igen.[8]

Orsaken till artens nedgång tros huvudsakligen vara det allt intensivare jordbruket.[9] Det faktum att även nordliga populationer som häckar på ostörd fjällhed och tundra minskar tyder på att även klimatförändringar kan spela in.[10][11] På samma sätt kan torka i övervintringsområden som låglänta delar av Iberiska halvön och nordvästra Afrika påverka ängspiplärkans bestånd negativt.[12]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2018 Anthus pratensis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  5. ^ Tyler, S. and C.J. Sharpe (2020). Meadow Pipit (Anthus pratensis), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.meapip1.01
  6. ^ Alström, P., K. Jønsson, J. Fjeldså, A. Ödeen , P.G.P. Ericson och M. Irestedt (2015), Dramatic niche shifts and morphological change in two insular bird species, Royal Soc. Open Sci. 2, 140364.
  7. ^ [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  8. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  9. ^ Tyler, S. 2004. Meadow Pipit (Anthus pratensis). I: J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D.A. Christie and E. de Juana (ews), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  10. ^ Virkkala, R.; Rajasärkkä, A. 2011. Climate change affects populations of northern birds in boreal protected areas. Biology Letters 7: 395-398.
  11. ^ Lehikoinen, A.; Green, M.; Husby, M.; Kålås, J. A.; Lindström, Å. 2014. Common montane birds are declining in northern Europe. J. Av. Biol. 45: 3-14.
  12. ^ Tellería, J. L.; Fernández-López, J.; Fandos, G. 2016. Effect of climate change on Mediterranean winter ranges of two migratory passerines. PLoS ONE 11(1): e0146958.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9