17 dikter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
17 dikter
Författare Tomas Tranströmer
Originalspråk Svenska
Land Sverige Sverige
Förlag Bonniers
Utgivningsår 1954

17 dikter är första diktsamlingen av poeten Tomas Tranströmer, utgiven 1954.

Nästan alla Tomas Tranströmers dikter är självbiografiskt grundade men hans tidiga diktsamlingar debuten 17 dikter och efterföljande Den halvfärdiga himlen saknar i stort pronominet ’jag’. Istället används omskrivningar som ’han’ eller ’mannen’. Diktarjaget träder tillbaka och blir ofta helt osynligt, något som Tomas Tranströmers tidiga influens poeten T.S. Eliot[1] utvecklade omkring 1920 i begreppet det objektiva korrelatet: tanken om att finna och konkret gestalta en yttre objektiv motsvarighet till känsloinnehållet som ska uttryckas.[2]

Tomas Tranströmer blev tidigt välkänd för sitt förtätade bildspråk i dikterna utan överflödiga adjektiv. Den litterära riktningen imagismen har liknande ideal och företräddes av Ezra Pound, vän och mentor till T.S. Eliot. En annan likhet är versformerna som Ezra Pound rekommenderade från antika grekiska lyriken och japanska haikudikten. Formerna förekommer rikligt bland Tomas Tranströmers dikter. Hans favoritversmått den sapfiska strofen används i 5 av dikterna i 17 dikter. En skillnad mot regelrätt imagism är att Tomas Tranströmer ofta hopar flera bilder på varandra för att bilda en komplex enhet som exempelvis ”havets gråstensgrindar” och ”halvkvävda sommargudar”.[3] Bilderna ligger långt ifrån varandra associationsmässigt men samverkar till en helhetsupplevelse.[4]

De tre avslutande dikterna ”Sång” (4), ”Elegi” (5.1) och ”Epilog” (5.2) var ursprungligen tänkta att ”vara satser i en dikt” med en ambition att överföra den musikaliska passacagliaformen till poesin där vissa bilder skulle återkomma och varieras på olika sätt med ett skepp som baselement. Det var ’den långa dikten’ i T.S. Eliots anda som föresvävade, men ”det blev så konstruerat, så den dikten växte fram som den själv ville och då gav jag upp den här ambitionen och det tror jag nog jag gjorde rätt i”. I dikten ”De fyra temperamenten” i samlingen Hemligheter på vägen återupptas idén i mindre skala. Det mest storslagna försöket till musikalisk form är långdikten Östersjöar och enligt Tomas Tranströmer den enda gången han lyckats.[5][6]

Titeln 17 dikter kan ses som en hälsning till Dylan Thomas med debutsamlingen 18 Poems.[7]

Innehåll[redigera | redigera wikitext]

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
– Första versraden i första dikten ”Preludium” (1).[8]
Väinämöinen av Robert Wilhelm Ekman (1866) i dikten ”Sång” (4).[9]
I . Preludium[8]
II . Höstlig skärgård
  • Storm
  • Kväll – morgon[10]
  • Ostinato[12]
III
  • Fem strofer till Thoreau
  • Gogol
  • Skepparhistoria
  • Strof och motstrof
  • Upprörd meditation
  • Stenarna
  • Sammanhang[14]
  • Morgon och infart
  • I den forsande stäven är vila
  • Dygnkantring[15]
IV . Sång[9]
V

Ljudbok[redigera | redigera wikitext]

I ljudboken Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954–1996 läser författaren dikterna ”Höstlig skärgård” (2), ”Storm” (2.1), ”Kväll-morgon” (2.2), ”Ostinato” (2.3), ”Sammanhang” (3.7), ”Morgon och infart” (3.8), ”I den forsande stäven är vila” (3.9), ”Dygnkantring” (3.10) och ”Epilog” (5.2).[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tomas Tranströmer har diktsamlingen Fyra kvartetter av T.S. Eliot ”till dagligt bröd” under arbetet med debutboken 17 dikter (brev till Gunnar Björling försommaren 1952; Espmark 1983, s. 44, not 14, s. 277).
  2. ^ Bergsten 2011, s. 17–21.
  3. ^ Citat ur andra strofen i dikten ”Kväll – morgon” (2.2).
  4. ^ Bergsten 2011, s. 23–26.
  5. ^ Andra experiment med musikalisk strukturering under svenskt 1940-tal är diktsamlingen Sviter av Erik Lindegren och diktsamlingen Den andaksfulle visslaren av Gösta Oswald. Mottot var att dikten var på väg ”från vokallyrik till instrumentallyrik” med Erik Lindegrens ord inför diktsamlingen Non serviam av Gunnar Ekelöf. Ingemar Algulin pekar senare på ”en återgång från instrumentallyrik till vokallyrik” i det poetiska 1950-talet och framhåller särskilt Lars Forsell, men betonar också Tomas Tranströmer för ”den roll som musikmotiv spelar i de lyriska texterna” där de kan ”på lite större och berättigad distans, ha verkat gestaltmässigt inspirerande” (Espmark 1983, s. 232–233).
  6. ^ Espmark, s. 232–233.
  7. ^ Espmark 1983, s. 18.
  8. ^ [a b] Dikttiteln ”Preludium” (1) betyder förspel.
  9. ^ [a b] Dikten ”Sång” (4) är 85 versrader varav omkring 30 anknyter till sång 6 i det finska nationaleposet Kalevala med hjälten Väinämöinen. Gemensamt för både dikten och sången är oturen i kärlek; varken diktarjaget Tomas Tranströmer eller Väinämöinen får den älskade kvinnan. De enskilda versraderna är regelbundet femtaktigt jamber, som i blankvers, grupperade i strofer om tre rader, med en udda versrad i slutet efter mönster av terzinerna i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Bibelreferensen i versraden med elva sädeskärvar bugande syftar på Första Moseboken 37 om Josef och hans elva bröder. Josef är älsklingssonen som favoriseras på brödernas bekostnad, vilket väcker deras avund och leder till att de kastar honom i en brunn för att dö. Strofen med versraden död och förnyelse när vågen kommer motsvarar fjärde avdelningen ”Död genom vatten” i dikten ”Det öde landet” av T.S. Eliot. Med inspiration från T.S. Eliot knyter Tomas Tranströmer ihop gammal myt, Gamla Testamentet och självbiografi (Bergsten 2011, s. 86–91).
  10. ^ I dikten ”Kväll – morgon” (2.2) används flera allitterationer och assonanser: ord som börjar på samma bokstav eller liknande ljudkombinationer. I första strofen hörs månen–mast–murknat–måsen och seglet–skrynklas–svävar. I andra strofen gryning–gråsten–grindar och solen–sprakar–sommar (Bergsten 2011, s. 26).
  11. ^ ”Burnt Norton” (på engelska). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Burnt_Norton. Läst 17 september 2016. 
  12. ^ Dikttiteln ”Ostinato” (2.3) betyder ordagrant envis, obstinat. Ostinato är också en teknisk term för ett musiktema som upprepas. I dikten återkommer fraserna havet rullar dånande fram och frustar / skum över stranden. Naturbilden är helt objektiverad, poeten är osynlig, och det finns ingen åskådare. Den kretsande punkt av stillhet i första versraden är en allusionat the still point of the turning world i dikten ”Burnt Norton[11] i samlingen Fyra kvartetter av T.S. Eliot. Tomas Tranströmer återkommer med teman från ”Burnt Norton” i dikten ”Minnena ser mig” i diktsamlingen Det vilda torget (Bergsten 2011, s. 27–29).
  13. ^ ”Utdelning av Södra Latins Tranströmer-stipendium”. Albert Bonniers Förlag. 25 april 2014. http://www.albertbonniersforlag.se/Nyheter/2014/4/25/Utdelning-av-Sodra-Latins-Transtromer-stipendium/. Läst 14 september 2016. 
  14. ^ Dikten ”Sammanhang” (3.7) tonsattes av Gustav Alexandrie i samband med utdelandet av gymnasieskolan Södra Latins Tranströmer-stipendium 2014, sextio år efter att 17 dikter publicerades.[13]
  15. ^ Dikten ”Dygnkantring” (3.10) skrevs 1951 under Tomas Tranströmers första utlandsresa till Island. Färden gick i hårt väder med båt lastad med tomma silltunnor från Göteborg till Siglufjördur. Svårt sjösjuk längtar han intensivt efter en stor och stilla skog en svensk sommarnatt. När havet blir lugnt och kusten siktas från däcket inspireras han av forntida skalder och skriver: Sjuk jag sitter / på styrbordssidan, / känner hur kölden klöser. / Måsen far / mysande / längs med skeppets sidor. (Tranströmer 2015, s. 129–130).
  16. ^ I dikten “Elegi” (5.1) alluderar stycket med ”det lösgör sig en ton av säckpipor!” och ”en skog på marsch!” på William Shakespeares tragedi Macbeth (akt 5, scen 3) då den skotska befrielsehären infriar spådomens ord och ”Birnams skog går fram mot Dunsinane”. Dikten ersätter Macbeths kamouflerade soldater med en dubbelexponering av naturen och skeppet i full fart: ”Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig, och land och vatten färdas. Och de döda, som har gått under däck, de är med oss” (Espmark 1983, s. 42).
  17. ^ Tranströmer, Tomas (2006). Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954–1996. Albert Bonniers Förlag. ISBN 9789179534714 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]