Östersjöar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Östersjöar
FörfattareTomas Tranströmer
OriginalspråkSvenska
LandSverige Sverige
FörlagBonniers
Utgivningsår1974

Östersjöar är en långdikt av poeten Tomas Tranströmer utgiven 1974 och utspelas huvudsakligen i Stockholms skärgård med utflykter till Gotland och Baltikum. Dikten i sex delar bildar en sammansatt och personligt färgad berättelse om innanhavet Östersjön. Titelns originella pluralform antyder att flera perspektiv på temat skildras.

Diktsviten är geografisk, historisk, politisk och introspektiv med autentiska inslag,[2] och Tomas Tranströmers mest ambitiösa satsning på musikalisk gestaltning med temaflätning där bilder återkommer och varieras. Som helhet har den rönt uppmärksamhet av litteraturforskare.[3]

Nyckelordet i den här långa dikten är ordet eller begreppet gräns. Det är gränsen mellan nuet och det förflutna, mellan öst och väst, och det är gränsen mellan levande och döda, gränsen mellan tystnaden och det som kan artikuleras.
– Tomas Tranströmer, TV2, 1980.[5]

Deutschland 1450.jpg

En detalj över Östersjön ur Nicolaus Cusanus karta från 1450 återges på omslaget till originalupplagan av Östersjöar.

Innehåll[redigera | redigera wikitext]

I[redigera | redigera wikitext]

Första delen är ett porträtt av Tomas Tranströmers morfar i en berättelse om hans yrkesliv som ung man och lots. Dikten börjar 1884, ”före radiomasternas tid”, i ett förflutet där kommunikationsradio och radiofyrar ännu inte finns. Två ångfartyg och en brigg ur skeppsprotokollet omnämns med namn, befälhavare, djupgång och destinationer.[6] Hamnarna är Hull[7], Gefle, Furusund, Sandöfjord, Hernösand, Stettin, Libau och Sandhamn. Lotsen behärskar de äldre navigationsteknikerna till fullo. Trots språkförbistring i samtalen med skeppsbefälen ”på felstavad engelska[8] i ”samförstånd och missförstånd” och tät dimma tar han ut fartygen till Östersjön genom skärgårdens labyrint av kobbar och grund. Maskinrummet besöks på ett ångfartyg där compoundmaskinen, ”långlivad som ett människohjärta”, arbetar som ”akrobater av stål”.

II[redigera | redigera wikitext]

Andra delen omsluts av vinden från Östersjön och inleds vid en tallskog på en skärgårdsö. Diktjaget vandrar tillsammans med en kvinnlig släkting, som är död sedan trettio år. Första delens ”samförstånd och missförstånd” återkommer spegelvänt i ”missförstånd och samförstånd”. Uttrycket ”Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet” citeras ur Psaltaren 69:2. Diktjaget ”når då en punkt där gränserna öppnas” och ”allting blir en gräns”. Människor strömmar ut från svagt upplysta byggnader in mot en öppen plats där de möts i ett sorl. ”Gräns” är här inte särskiljande utan innebär mötet mellan utanför och innanför.[9]

I en ny vindpust blir platsen ”åter öde och tyst” och handlingen fortsätter på ”andra stränder” i Baltikum där Sovjetunionen förtrycker, övervakar och censurerar medborgarna.[10]

Från ett fyrskepp under första världskriget hösten 1915 siktas en drivande sjömina som guppar i vågorna ”som en spion i en folkmassa” och hotar att spränga båten. Desarmeringen lyckas och sjöminans skal ställs upp som trädgårdsprydnad tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.

På skärgårdsön fortsätter havsblåsten i ”de torra tallarna” över kyrkogårdens sand, förbi lotsarnas gravstenar som lutar.[11] Livets och dödens stora portar öppnas och stängs.

III[redigera | redigera wikitext]

Medeltida teckning av Alruna.

Tredje delen inleds i ett ”halvmörkt hörn” i en gotländsk kyrka där det står en dopfunt av sandsten.[12] På funten står namnet Hegwaldr skrivet ”som en tandrad i en massgrav”.[13][14] I stenen återges miraklet i legenden om Staffan stalledräng där han avrättas som ’servitör’ hos Herodes. Till det fogas bilder av Jesu födelse och flykten till Egypten.[15]

Den tillfälliga resekamraten Mr B*** friges från den sydafrikanska fängelseön Robben Island.[16] Med hans ord att ”människor i landskap, det säger mig något” lämnar diktjaget ”ornamenten” på funtarna för att istället betrakta ett foto från 1865. Bilden återger fem ”vackra, tveksamma” personer som stiger av en ångslup vid en brygga. Till skillnad från stenfigurerna är de ”på väg att suddas ut”.[17] Trots att ångslupen är ”fullkomligt främmande”, som ett UFO, är fotot ”chockerande verkligt” och ”nu, hundra år senare”, kan diktjaget ”stryka handen över de skrovliga berghällarna” och ”höra suset i granarna”. Diktjaget vandrar längs en strand men tiderna har förändrats, med för ”många samtal på en gång” där det är svårare att freda det privata rummet för ”man har tunna väggar”.[18]

Det blir natt då det militärastrategiska planetariet” i formen av en vetenskaplig modell i en dator i ett ”blinkande skåp” signalspanar med ”linserna” i mörkret.[19]

Diktjaget ”vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet”[21] och ”sammanfattningen är omöjlig” men sammanfattningen är också alrunan. Växten kan med lite fantasi till utseendet liknas vid en människokropp, och påstås ge ett ”suckande läte”[22] när den dras upp ur jorden vilket i dikten förstärks till ett ”ohyggligt skrik” så ”att man faller död ner”.

IV[redigera | redigera wikitext]

Fjärde delen besöker en plats skyddad från vinden och med diktens musikaliska tillkomstbakgrund kan den kallas för ett divertimento, en scherzosats eller ett andante sostenuto.[23][24] Fyra ”närbilder” följer: blåstången som ”håller sig uppe med luftblåsor” liksom vi håller uppe våra idéer, hornsimpan ”som är paddan som ville bli fjäril”, berghällen med krypande insekter vid tallen vars funktion som solur ger tid att ”uppfinna perpetuum mobile”, och läsidan där man kan ”höra gräset växa” med ”ett svagt trummande underifrån” som ”ett svagt dån av miljontals små gaslågor”.

Nu råder stiltje över öppet hav. Livets och dödens portar från andra delen är borttagna och ”den öppna gränsen” blir en ’naiv’ dröm om frihet och gränslöshet. Drömmen avbryts av att förbindelsen över Östersjön till Liepāja i Lettland är bruten efter den sovjetiska ockupationen.[25]

V[redigera | redigera wikitext]

30 juli. Fjärden har blivit excentrisk – idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.

Östersjöar (5.1).

Femte delen utgörs av tre dagboksanteckningar från en sommarvecka på Runmarö i Stockholms skärgård. Första anteckningen från 30 juli beskriver öronmaneten vars zoologiska namn ingår i släktet Aurelia.

Andra anteckningen från 2 augusti beskriver hur ”fragment av den stora nattliga stilen” och drömmarna inte kan överföras till det dagliga språket utan att förvrängas till meningslöshet eller oigenkännlighet.[26] Dikten ser ett ögonblick in i arbetet på sig själv i en sorts metapoesi.[27] Därefter följer ett stycke sentida sovjetisk musikhistoria där tonsättaren Vissarion Sjebalin ”hotas, degraderas, förpassas” för att sedan ”återupprättas”. Han blir en sensation då han fortfarande komponerar ”i sin egen stil” till texter han inte längre förstår efter hjärnblödningen med högersidig förlamning och afasi.[28] Den ”nynnande kören av felsägningar” anknyter till första delen och lotsens ”samförstånd och missförstånd” på ”felstavad engelska”, där hans ’stil’ kan knytas till kunskapen om skärgårdslabyrinten.[29] Under ”dödsföreläsningarna” som pågår under ”flera terminer” försöker diktjaget få kontakt med de döda genom att skriva ett långt brev på en skrivmaskin men maskinen saknar färgband och ”orden bultar förgäves och ingenting fastnar”. Med handen på ett dörrhandtag känner diktjaget trygghet i de dödas närvaro i kontrast till barnens spökrädsla.

Tredje anteckningen från 3 augusti inleds med diktjagets alter ego vinbergssnäckan som inplanterades och åts av franciskanermunkar i maträtten escargot.[30] Magnus Ladulås donerade 1288 ön där munkarna uppför Gråbrödraklostret i Stockholm. Uttrycket ”tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike” citeras ur Erikskrönikan.[31] Anteckningen avslutas på kvällen utanför sommarhusetRunmarö.[32]

VI[redigera | redigera wikitext]

Sjätte delen är på flera plan en spegelbild av första delen och inleds med ett porträtt av mormor Maria, lotsens hustru. Hennes föräldrar dör unga och hon blir piga i en familj under många år, ”utan lön och i ständig köld”. Hon tvingas ut på långa roddturer trots svår sjösjuka och under måltiderna får hon ”gäddskinnet som knastrar i munnen”.[33] Diktjaget minns en telepatisk kontakt med henne halvtimmen innan hon dog. Troligen är mormor identisk med den döda kvinnliga släktingen som diktjaget vandrar med i andra delen.[34]

En främmande man porträtteras ”på nästa bruna foto”, av kläderna att döma taget omkring 1850.[35] Ingen minns honom och kanske blev han isolerad på sanatorium för infektionssjukdomen tuberkulos.

Diktjaget står bakom en 200 år gammal knuttimrad sjöbod med ett modernt hänglås som ”lyser som ringen i nosen på en gammal tjur som vägrar resa sig”. De ”uråldriga tegelpannorna” har ”rasat kors och tvärs på varann” och påminner diktjaget om gravstenarna på gamla judiska begravningsplatsen i Prag[36] där ”de döda lever tätare än i livet” och om ”skärgårdsfolkets ghettokyrkogård” som besöktes i slutet av andra delen. Sjöbodsrucklet ”lyser av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind / hit ut till sina öden”.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Östersjöar, min enda verkligt långa dikt, växte fram de första åren på 1970-talet. Jag hade länge längtat efter att få breda ut mig, att skriva något som styrdes av spontana associationer inom en vid ram. Jag sökte efter ett tema som tillät detta och som uppmuntrade till utflykter och vitt skilda perspektiv. Att temat blev Östersjön är egentligen ganska naturligt med tanke på min biografi.
– Tomas Tranströmer, omslaget på kassettupplagan 1990.[1]

Östersjöar har sin början i att Tomas Tranströmer fann en almanacka där hans morfar antecknat skeppen han lotsade som ung man på 1880-talet och som citeras i första delen av dikten. Moderns bortgång i slutet av 1960-talet och resan han företog till Estland och Lettland 1970 är också en viktig bakgrund. En annan utgångspunkt är litterär. Tomas Tranströmer blev 1967 ”mycket starkt berörd” av en engelsk översättning av den postumt utgivna dikten Jonah av franske poeten Jean-Paul de Dadelsen. Denna långdikt är en sorts ’meditation’ över andra världskriget och visade att det gick att ”hålla ihop en lång dikt genom att ha sin egen röst hela tiden”. Östersjöar bärs liksom Jonah av ett direkt personligt föredrag med utvikningar, inlagda anekdoter och hänsyftningar. Minnestavlan över olika kamrater i inledningen av Jonah motsvaras av morfars notiser i Östersjöar. Jean-Paul de Dadelsen gjorde konstruktivt bruk av T.S. Eliots sena stil i diktsviten Fyra kvartetter, som i Tomas Tranströmers ungdom var en stor inspirationskälla men som han nu fann ”alltför utstuderad” och museal. Jonah antar en mer spontan form, ”mer löslig men ändå en form, en stor form”. Östersjöar är också Tomas Tranströmers mest ambitiösa satsning på en musikaliskt inspirerad gestaltning genom en ”musikalisk temaflätning”, och enligt honom själv den enda gången han lyckats.[39]

En tidig förstudie till Östersjöar maskinskrevs på två A4-sidor. Inledningen liknar den publicerade dikten med morfar ”före radiomasternas tid” 1884. Därefter följer en ”övning” med en passare där avståndet från Stockholm till Malmö jämförs med det lika långa avståndet till Liepāja i Lettland. En rekryt förfogar över en telegrafnyckel där han sitter i ett bergrum i havsbandet ”helt omgiven av Östersjön” och där ”fyrarna blinkade i somliga riktningar”. Det krypteraterade meddelandet ”K D A N S”, ”B E N X D”, ”J K L A N”, ”F R T X S” passerar genom hans händer men ”han förstod det inte”. Efter arbetspasset stiger han ut ur bergrummet och slår ”huvudet i stjärnhimlen som sorlade utanför”. Några motortorpedbåtar passerar med ett ”ollonborresurr” och bildar ”mustascher av skum”. Diktjaget är rekryten ”som ännu inte hade sett en död människa”. I den publicerade dikten är han utbytt mot den afasidrabbade tonsättaren som ”skrev musik till texter han inte längre förstod”.

Avslutningen i förstudien beskriver Baltiska utställningen 1914 i Malmö som återkommer från inledningen. Ryssland, Tyskland, Danmark och Sverige deltar men hantverks- och konstutställningen ”blåste sönder” av första världskriget. Många tavlor består av ”välordnade grupper av entusiastiska arbetare i bästa socialrealistiska stil”. En avbildad arbetare ”var med på en helt annan tavla” av Francisco de Goya och viskar att ”jag blev arkebuserad i en vit skjorta – en bild som ingen kan glömma – jag har bytt skjorta nu men är samme man”. Kritiken av det franska övervåldet under Spanska självständighetskriget adresseras här till Sovjetunionen.[40]

Ljudbok[redigera | redigera wikitext]

Östersjöar finns inspelad som ljudbok uppläst av Tomas Tranströmer 1990.[41]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

  • 1993Östersjöar: en dikt av Tomas Tranströmer av James Wine.[42]
  • 2015Östersjöar: en dikt av Tomas Tranströmer, nyinspelning av Eva Wine och James Wine.[43]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Ringgren 1997, s. 16.
  2. ^ Omslaget på kassettupplagan 1990.[1]
  3. ^ Kjell Espmark ägnar 40 sidor åt Östersjöar under kapitlet ”Ett långt brev till de döda” i boken Resans formler från 1983. Bland senare forskare kan Magnus Ringgren nämnas med boken ”en guide till Tomas Tranströmers Östersjöar” på 120 sidor från 1997 (Bergsten 2011, s. 164).
  4. ^ Rönnerstrand 2003, s. 144, 275.
  5. ^ ”Tomas Tranströmer – ett möte sommaren 1980”, TV2, 5 november 1980.[4]
  6. ^ En litteraturhistoriskt välkänd skeppskatalog redovisas i det klassiska grekiska eposet Illiaden där åtskilliga hexameter i andra sången ägnas åt att räkna upp grekernas stormän och skeppen som sänds ut i kriget mot Troja (Ringgren 1997, s. 18).
  7. ^ ”Port of Hull” (på engelska). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Port_of_Hull. Läst 28 september 2016. 
  8. ^ Uttrycket ”på felstavad engelska” travesterarutvandrarserien av Vilhelm Moberg där emigranterna talar engelska med svenskt uttal av engelska ord (Ringgren 1997, s. 26).
  9. ^ Begreppet gräns kan jämföras med titeln på efterföljande diktsamling Sanningsbarriären (Espmark 1983, s. 239).
  10. ^ Dikten ”Till vänner bakom en gräns” i samlingen Stigar tar också upp förtrycket, övervakningen och censuren i Sovjetunionen.
  11. ^ Troligen avses kyrkogårdenSandhamn då begravningsplatsen på Runmarö anlades senare (Ringgren 1997, s. 41).
  12. ^ Gotland finns flera medeltida dopfuntar men den främsta förlagan är troligen funten i Vänge kyrka där placeringen och ljusförhållandena stämmer med dikten (Ringgren 1997, s. 45–46).
  13. ^ Dikten säger att stenhuggarens namn är Hegwaldr och att dopfunten är från 1100-talet. Namnet behöver dock inte vara konstnärens utan kan tillhöra beställaren eller donatorn, och även om funten ger intrycket av att vara mycket gammal behöver den nödvändigtvis inte vara det då nuvarande dateringsmetod är osäker (Ringgren 1997, s. 48–49).
  14. ^ En massgrav i närheten är minnesplatsen vid stenkorset på Korsbetningen.
  15. ^ Flykten till Egypten återfinns på dopfuntarna i Halla kyrka och Ganthems kyrka (Espmark 1983, not 15, s. 306).
  16. ^ [a b] Dennis Brutus och Tomas Tranströmers flög på samma plan från London till Stockholm 21 april 1967 (Ringgren 1997, s. 55).
  17. ^ Foton kan blekna med tiden om de inte är arkivbeständiga.
  18. ^ Ringgren 1997, s. 65–66.
  19. ^ Den konkreta upplevelsen bakom signalspaningen kan vara en stor radarstation eller ett radioteleskop. Det är en av de tidigaste beskrivningarna av datorer i svensk poesi. Miman i Aniara av Harry Martinson beskrivs ibland som en dator, och tre år efter Östersjöar, 1977, drev Lars Gustafsson med dåtida amerikanska militära superdatorer i den satiriska romanen Tennisspelarna (Espmark 1983, s. 247–248; Ringgren 1997, s. 65).
  20. ^ ”East Coker” (på engelska). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/East_Coker_(poem). Läst 1 oktober 2016. 
  21. ^ Uttrycket är en variant på ”mitt slut är min början” (engelska: in my beginning is my end) i andra dikten ”East Coker”[20] i samlingen Fyra kvartetter av T.S. Eliot.
  22. ^ Alrun i Nordisk familjebok (första upplagan, 1876).
  23. ^ Espmark 1983, s. 240.
  24. ^ Ringgren 1997, s. 69.
  25. ^ Ringgren 1997, s. 78–79.
  26. ^ Ordet ”stil” och ”den stora nattliga stilen” påminner om sublimiteten i traktatet Om det sublima (Om den stora stilen) som har tillskrivits Cassius Longinos (Ringgren 1997, s. 83).
  27. ^ Espmark 1983, s. 252.
  28. ^ [a b] Vissarion Sjebalin är ett märkligt öde, och ännu märkligare är att Tomas Tranströmer omedvetet föregriper den hjärnblödning med högersidig förlamning och afasi som skulle drabba honom själv 16 år senare (Bergsten 2011, s. 165).
  29. ^ Ringgren 1997, s. 89.
  30. ^ Passagen innehåller flera allitterationer: hasar–hälsning, subtilt–snigeln–svaj, syster–snigel.
  31. ^ ”Erikskrönikan”. Wikisource. https://sv.wikisource.org/wiki/Erikskrönikan. Läst 9 oktober 2016. 
  32. ^ Ringgren 1997, s. 80–95.
  33. ^ Beskrivningen av mormor anknyter till den svenska proletärlitterära traditionen. Som ett slags sockenbarn har hon likheter med Martin i den självbiografiska romanen Nässlorna blomma av Harry Martinson (Ringgren 1997, s. 102–103).
  34. ^ Ringgren 1996, s. 104.
  35. ^ Första radens ”Men” är felaktigt skrivet ”Med” i flera upplagor av Östersjöar. Felaktigheten ger intrycket att den okände mannen inte är ensam på fotot och att han skulle ha sällskap med mormodern (Ringgren 1997, s. 105).
  36. ^ ”Old Jewish Cemetery, Prague” (på engelska). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Old_Jewish_Cemetery,_Prague. Läst 9 oktober 2016. 
  37. ^ Ringgren 1997, s. 23.
  38. ^ [a b] Espmark 1983, not 19, s. 307.
  39. ^ Espmark 1983, s. 225–226, 232–233.
  40. ^ Espmark 1983, s. 227–230.
  41. ^ Tranströmer, Tomas (1997). Östersjöar. Bokbandet. ISBN 91-88152-03-0 
  42. ^ ”Om / About Östersjöar”. Longwalks Productions. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161010042633/http://www.denkanvaraallas.se/ostersjoar-2/. Läst 9 oktober 2016. 
  43. ^ Östersjöar: en dikt av Tomas TranströmerInternet Movie Database.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]