Aldo Moro

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aldo Moro

Aldo Moro som Röda brigadernas fånge 1978.

Ämbetsperiod
4 december 1963–24 juni 1968
President Antonio Segni
Giuseppe Saragat
Företrädare Giovanni Leone
Efterträdare Giovanni Leone
Ämbetsperiod
23 november 1974–29 juli 1976
President Giovanni Leone
Företrädare Mariano Rumor
Efterträdare Giulio Andreotti

Italiens justitieminister
Ämbetsperiod
6 juli 1955–15 maj 1957
Premiärminister Antonio Segni
Företrädare Michele De Pietro
Efterträdare Guido Gonella

Italiens utbildningsminister
Ämbetsperiod
19 maj 1957–15 februari 1959
Premiärminister Adone Zoli
Amintore Fanfani
Företrädare Paolo Rossi
Efterträdare Giuseppe Medici

Italiens utrikesminister
Ämbetsperiod
28 december 1964–5 mars 1965
Premiärminister Han själv
Företrädare Giuseppe Saragat
Efterträdare Amintore Fanfani

Italiens utrikesminister
Ämbetsperiod
5 maj 1969–29 juli 1972
Premiärminister Mariano Rumor
Emilio Colombo
Giulio Andreotti
Företrädare Pietro Nenni
Efterträdare Giuseppe Medici

Italiens utrikesminister
Ämbetsperiod
7 juli 1973–23 november 1974
Premiärminister Mariano Rumor
Företrädare Giuseppe Medici
Efterträdare Mariano Rumor

Född Aldo Romeo Luigi Moro
23 september 1916
Maglie, Puglia (Apulien), Italien
Död 9 maj 1978 (61 år)
Rom, Lazio, Italien
Gravplats Cimitero di Torrita Tiberina, Torrita Tiberina, Lazio, Italien
Nationalitet Italiensk
Politiskt parti Democrazia Cristiana
Maka Eleonora Chiavarelli (1915–2010)
Barn Maria Fida (född 1946), Agnese (född 1952), Anna och Giovanni (födda 1958)
Minnesmärke över Aldo Moro vid Via Michelangelo Caetani, Rom (fotografiet taget 2003, i samband med 25-årsminnet av Moros död).

Aldo Moro, född 23 september 1916 i Maglie, Puglia (Apulien), död 9 maj 1978 i Rom, var en italiensk politiker (kristdemokrat). Moro var professor i juridik och Italiens premiärminister 1963–1968 och 1974–1976.

Moro var en av de mest betydelsefulla ledarna för Democrazia Cristiana och var känd som en mycket tålmodig politisk medlare. Moro kidnappades av Röda brigaderna den 16 mars 1978 och mördades efter 54 dagars fångenskap i ”folkets fängelse” (italienska prigione del popolo).

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Moro föddes i Maglie i provinsen Lecce i Puglia. Han studerade juridik vid universitetet i Bari och disputerade så småningom på avhandlingen La capacità giuridica penale. 1943 grundade Moro den kortlivade tidskriften La Rassegna tillsammans med några vänner. År 1945 gifte han sig med Eleonora Chiavarelli; paret fick fyra barn.

År 1946 invaldes Moro i det italienska parlamentet och fick till uppgift att med flera andra utarbeta den italienska konstitutionen. Han var parlamentsledamot fram till sin död.

Den historiska kompromissen[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet var Moro en av de ivriga tillskyndarna av kommunistledaren Enrico Berlinguers förslag om ett samarbete mellan det Italienska kommunistpartiet och Moros kristdemokrater. Berlinguer menade att en parlamentarisk koalition var att föredra i ett av politiska och ekonomiska kriser drabbat Italien.

Kidnappning och död[redigera | redigera wikitext]

Den 16 mars 1978 skulle det italienska parlamentet genomföra en förtroendeomröstning för vad som skulle ha blivit Moros tredje ministär. När Moro färdades på Via Fani och nådde korsningen vid Via Stresa i norra Rom, stoppades Moros bil och hans eskort på fem livvakter sköts ihjäl. De fem var karabinjärerna Oreste Leonardi (52) och Domenico Ricci (44) och polismännen Francesco Zizzi (30), Giulio Rivera (24) och Raffaele Iozzino (24).

Moro själv kidnappades och fördes från platsen. Röda brigaderna tog på sig ansvaret för kidnappningen och krävde att ett antal fängslade ”brigadister” skulle släppas i utbyte mot Moro.

Efter segslitna förhandlingar, under vilka den italienska regeringen vägrade att ge efter, påträffades den 9 maj 1978 Moros döda kropp i bagageutrymmet på en Renault 4 parkerad vid en kyrkmur på Via Michelangelo Caetani i centrala Rom. Bilen hade parkerats symboliskt mellan kristdemokraternas och kommunistpartiets huvudkontor. Moro hade skjutits med elva skott i bröstet.

Det har framlagts många olika teorier rörande vilka som låg bakom kidnappningen och mordet på Aldo Moro, trots att det är uppenbart att Röda brigaderna är skyldiga. Alberto Franceschini, före detta medlem av Röda brigaderna, hävdar i sin delvis skönlitterära bok La borsa del presidente. Ritorno agli anni di piombo från 1997, att Röda brigadernas aktion "övervakades" av italiensk säkerhetstjänst. Till varje pris ville den komma åt flera för staten, och hela det politiska systemet, ytterst komprometterande dokument som fanns i Moros ägo.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Zetterström, Margareta, Arma älskade Italien. Uppsala: Tintomara 2007, s. 66f. ISBN 978-91-633-1399-8

Trycka källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nencioni, Giuseppe, "Vem mördade Aldo Moro?: terrorism och partikonflikt i 1970- och 1980-talets Italien", s. 3-20, Häften för kritiska studier, nr. 3, 2000.
  • Zetterström, Margareta, "Varför mördades Aldo Moro?", Dagens Nyheter, 1998-12-29.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]