Alf Meyerhöffer

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Alf Meyerhöffer tillsammans med Birger Steckzén 1930.

Alf Roar Dag Meyerhöffer, född 16 december 1891 i Luleå, död 29 april 1962 i Sankt Matteus församling, Stockholm[1], var en svensk militär och politiker (högerman till 1934, därefter Sveriges nationella förbund).

Alf Meyerhöffer son till majoren vid det som senare skulle bli Bodens fästning Carl Oskar Theodor Meyerhöffer. Efter studentexamen vid Luleå högre allmänna läroverk 1910 blev han volontär vid Norrbottens regemente 1911. Efter officersexamen 1913 blev Meyerhöffer underlöjtnant vid Norrbottens regemente, 1917 befordrad till löjtnant och 1928 till kapten. Han tjänstgjorde 1925-1927 som aspirant vid generalstaben men återvände därefter till befattningar vid Norrbottens regemente.[2]

Missnöje med Försvarsbeslutet 1925 fick Meyerhöffer att engagera sig politiskt inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som fungerade som ungdomsförbund till högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet (AVF). Meyerhöffer var engagerad i ungdomsförbundets radikalisering och motsatte sig den kompromisspolitik som fördes av partiet i stort vid denna tid. I ett försök att stoppa splittringen mellan SNU och Allmänna valmansförbundet utsåg och valdes han till riksdagsledamot i andra kammaren[3] i Norrbottens läns valkrets och tillhörde då AVF:s andrakammargrupp lantmanna- och borgarepartiet, men efter att SNU brutit med Allmänna valmansförbundet 1934 ombildades SNU till Sveriges Nationella Förbund (SNF) och Meyerhöffer betecknade sig därefter som ledamot för den "Nationella gruppen".[4]

SNU bildade en kamporganisation efter nazistisk modell, där Meyerhöffer utsågs till kårchef.[5] Organisationen uppträdde ofta i uniform vid massmöten och efter att riksdagen infört uniformsförbud vid sammankomster motionerade Meyerhöffer flera gånger för att förbudet skulle upphävas.[5] Han förlorade sin riksdagsplats i valet 1936.

Alf Meyerhöffer innehade även aktier i den pronazistiska tidningen Dagsposten och i samband med att det uppdagades att denna hade fått understöd av Tyskland meddelade han sitt avsked från politiken.[5]

Efter sin period som riksdagsman fortsatte Meyerhöffer sin militära karriär och han åtnjöt fortfarande arméchef Archibald Douglas förtroende och blev så småningom överste. Under åren 1942-1948 var han sekundchef vid Livregementets grenadjärer (I 3) i Örebro.

Ett förslag att utnämna Meyerhöffer till arméns infanteriinspektör ledde till den så kallade "Meyerhöfferaffären" då förslaget mötte motstånd av den socialdemokratiska regeringen. En kompromiss gjorde att Meyerhöffer utsågs till tillförordnad infanteriinspektör 1947. Efter hot om avgång från arméchefen Douglas utsågs Meyerhöffer slutligen till ordinarie kavalleri- och infanteriinspektör 1949.[6] Den betydligt mer västvänlige Carl August Ehrensvärd hade utsetts till arméchef 1948 vilket ledde till att den tyskvänlige Meyerhöffer hamnade i konflikt med sin nye chef och han ingav därför sin avskedsansökan 1951.[7] Han gjorde sig senare känd som engagerad försvarsdebattör och ordförande för Försvarsfrämjandet som han var fram till sin död 1962.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  2. ^ [1]
  3. ^ [2]
  4. ^ Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1992), band 5, s. 429
  5. ^ [a b c] Statens offentliga utredningar 2002:94 Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism, s 24
  6. ^ Statens offentliga utredningar 2002:94 Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism, s 26
  7. ^ Statens offentliga utredningar 2002:94 Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism, s 27