Elsa Gullberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elsa Gullberg
Hemutst 1917 utskott.jpg
Född 14 mars 1886[1]
Malmö[2]
Död 1 mars 1984[1]
Vaxholm[1]
Begravd Norra begravningsplatsen[3][4]
kartor
Nationalitet Svensk
Sysselsättning Arkitekt[1]
Redigera Wikidata
Elsa Gullbergs Textil och Inredningar 1962

Gullberg växte upp i en borgerlig familj som äldsta barnet i en skara av fem barn. I tonåren gick hennes fars affärsverksamhet i konkurs. Då han var på väg att återhämta sig avled han hastigt då Elsa Gullberg var 17 år. Hon hade haft för avsikt att utbilda sig till läkare, men tvingades nu hitta en snabbare försörjningsväg.[5]

Hon kom till Stockholm där hon sökte sig till Tekniska skolan, varefter hon tog anställning som Lilli Zickermans medhjälpare på Föreningen för Svensk Hemslöjd. Zickerman inventerade allmogetextilier över hela landet, och fick där sina grundläggande kunskaper om textilier. Arbetet gav henne även möjlighet att spara ihop pengar för studier utomlands. 1909 var hon i Paris och London, och 1913 vid Deutscher Werkbund och Dresdner Werkstätte i Hellerau.[5]

Här kom hon i kontakt med de nya idéerna om att skapa industriellt framställda varor vars kvalitet kunde mäta sig med de hantverksmässigt tillverkade varorna. År 1917 engagerades Gullberg av Svenska Slöjdföreningen (numera Svensk Form) att omsätta dessa idéer i praktiken. Slöjdföreningen satte upp en förmedlingsbyrå för att styra ut konstnärer till industrin, och Gullberg blev byråns föreståndare. Tillsammans med Erik Wettergren förmedlade hon Edward Hald till Rörstrands porslinsfabrik, Wilhelm Kåge till Gustavsbergs porslinsfabrik, Edvin Ollers till Kosta glasbruk och Arthur Percy till Gefle porslinsfabrik. Till Kåbergs tapetfabrik förmedlade hon Carl Malmsten, Gunnar Asplund och Uno Åhrén att göra mönster.[5]

Själv startade hon en provvävnadsanstalt för maskinvävda tyger med tanken att överföra "handarbetets princip till maskinverksamheten". Ett viktigt resultat av verksamheten blev Hemutställningen 1917 i Liljevalchs konsthallDjurgården, som gjorde Gullberg till en ledande person inom Stockholms estetiska kretsar.[5]

När Ivar Tengboms konserthus skulle inredas 1924–26 fick Elsa Gullberg uppdraget att leverera textilierna, och det var hon som lät väva Einar Forseths hängtäcken för lokalen. När Tändstickspalatset, även det ritat av Tengbom inreddes, var det Gullberg som utförde textilierna, ritade av Carl Malmsten och Alf Munthe.[5]

År 1927 startade Gullberg företaget "Elsa Gullbergs Textil och Inredningar AB" som räknas till Sveriges första moderna inredningsföretag. Från 1932 hade Elsa Gullberg en försäljningslokal i ett funkishus i Hamngatsbacken i hörnet av Regeringsgatan. Medan vissa konstnärer och arkitekter som Carl Malmsten förfasade sig i samband med funktionalismens genombrott 1930 tog Gullberg det hela med ro, och lyckades förena funktionalismen med en traditionsbaserad stil. På Stockholmsutställningen 1930 deltog hon med gobelängerna Svarta Diana ritad av Nils Dardel och Korsfästelsen av Märta Afzelius. Med hjälp av Richard Künzl från Wien kom hon 1935 att bli den första i Sverige att handtrycka med filmtryck.[5]

Elsa Gullberg ritade många av firmans mönster själv, dessutom var från 1928 Märta Afzelius anställd. Vid sidan av Gullberg själv kom dock firmans främsta mönster att utföras av Arthur Percy och Vicke Lindstrand.[5]

Bland Gullbergs egna mönster märks textilier som möbeltyget "Flamviggar" (1927), bordsduken "Prickduken" (1934) och tygtryck "Liljor" som visades på världsutställningen i New York 1939. Gullberg deltog även i många offentliga projekt, bl.a. Stockholms konserthus (1925), M/S Kungsholm (1928), Göteborgs rådhus (1937) och Malmö Stadsteater (1944). Gullberg finns representerad vid Nationalmuseum[6] i Stockholm och Röhsska museet[7].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Arkitekter verksamma i Sverige, 11 juli 2014, licens: CC0
  2. ^ Arkitekter verksamma i Sverige, 9 januari 2015, licens: CC0
  3. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 9 juni 2017
  4. ^ Gullberg, ELSA, SvenskaGravar.se, läs online, läst: 19 april 2017
  5. ^ [a b c d e f g] "Jag har passat min tid" - Elsa Gullberg och modernismen, Elisabet Stavenov-Hidemark i Fataburen 2002
  6. ^ Nationalmuseum
  7. ^ Röhsska museet