Stockholms konserthus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stockholms konserthus
Konserthus
Konserthuset fasad mot sydväst och Stora salens interiör mot väster.
Konserthuset fasad mot sydväst och Stora salens interiör mot väster.
Land Sverige Sverige
Region Svealand
Kommun Stockholm
Ort Stockholm
Adress Kungsgatan 41
Koordinater 59°20′06″N 18°03′48″Ö / 59.33500°N 18.06333°Ö / 59.33500; 18.06333
Arkitekt Ivar Tengbom
Konstruktör Henrik Kreüger
Byggherre Stiftelsen Stockholms konserthus
Ägare Stockholms konserthusstiftelse
Färdigställande 7 april 1926 (invigning)
Arkitektonisk stil Svensk 1920-talsklassicism
Konstruktion Stomme av järnprofiler, betong och murtegel
Byggnadsmaterial Fasader av murtegel
Konserthuset Stockholm logo.jpg

Stockholms konserthus ligger i kvarteret Konserthuset 2 i Stockholms centrum vid Hötorget i hörnet Kungsgatan och Sveavägen. Byggnaden uppfördes åren 1924–1926 efter ritningar av arkitekt Ivar Tengbom.

Byggnaden, som invigdes den 7 april 1926, räknas tillsammans med ytterligare några byggnader, till ett av de mest framstående exemplen på den svenska 1920-talsklassicismen och var en av de första byggnaderna i Sverige särskilt avsedd för orkestermusik. Konserthuset i Stockholm som ett musikens hus, men även som enskilt byggnadsverk, har få motsvarigheter både i Sverige och utomlands.[1] Flera av 1920-talets främsta svenska konstnärer bidrog till interiörens utformning där Grünewaldsalen räknas till höjdpunkten.[2] Med Konserthuset och varuhuset PUB, som uppfördes samtidigt, fick även Hötorget ett helt nytt utseende.

I Stockholms konserthus utdelas sedan 1926 den 10 december varje år Nobelprisen i medicin, fysik, kemi och litteratur. Polar Music Prize, som instiftades 1989, delas ut årligen i Konserthuset sedan 2004 och sedan år 2010 även Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Augustpriset utdelas sedan 2008.

Konserthusbyggnaden är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde av stadsmuseet anses motsvara fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen.[3]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tidiga planer[redigera | redigera wikitext]

Konserthustomten 1909.

I slutet av 1860-talet formulerades första gången idéerna om ett eget hus för den symfoniska musiken i Stockholm. Man tänkte sig Fersenska terrassenBlasieholmen och ett förslag utarbetades av arkitekt Johan Fredrik Åbom.[4] Men projektet genomfördes aldrig och det dröjde sedan till början av 1900-talet innan frågan togs upp igen. Flera projekt presenterades för att lösa lokalproblemet men ekonomiska medel saknades. Vid den tiden bedrev Konsertföreningen, som hade bildats 1902, sin musikaliska verksamhet i provisoriska och icke ändamålsenliga lokaler.[4] Efter 1914 och fram till 1926 var Auditorium (den gamla, ombyggda gasklockan vid Norra Bantorget) Stockholms konsertförenings huvudsal.

Tomten[redigera | redigera wikitext]

Bebyggelsen på Konserthustomten 1898.

År 1917, i slutskedet av första världskriget, hade Konsertföreningen hittad en lämplig tomt i kvarteret Hästhuvudet vid östra sidan om Hötorget. Kvarteret bestod av äldre fastigheter från 1700- och 1800-talen. Bland annat fanns här ett tryckeri och redaktionen för Svenska Morgonbladet och handelsmannen Paul Urban Bergström hade sin butik för manskläder, gosskläder och tyger i en av byggnaderna. Platsen var väl vald. Området kring Hötorget och trakten vid Kungsgatan och Sveavägen fick kring sekelskiftet 1900 ny status då allt fler affärsidkare etablerade sig här sedan Gamla stan började överges som huvudstadens affärscentrum till förmån för Nedre Norrmalm. Kungsgatans förlängning österut var just avslutad och höll på att byggas ut till den nya affärsgatan av internationellt snitt och för Sveavägen fanns långt gående planer på en förlängning söderut (se Norrmalmsregleringen).

Finansieringen[redigera | redigera wikitext]

En kommitté bildades med bland andra prins Eugen och Josef Sachs som medlemmar och privata donationer började flyta in. Bland de största gåvorna fanns en privat testamentarisk donation om 400 000 kronor från Rosa Nachmanson (född Davidson). Vid sin död 1916 efterlämnande hon en förmögenhet om 3,3 miljoner kronor. En del skulle "användas i och för allmänt välgörande eller allmännyttigt ändamål eller i syfte, som befrämjar skön konst eller vetenskap".[5] Nästan lika mycket kom från hennes bror, Ernst Davidson. De var barn till konditorn Wilhelm Davidson som öppnade den kända restaurangen Hasselbacken i Stockholm i mitten av 1800-talet. Bådas donationer lade grunden till ett förverkligande av konserthusprojektet. Ytterligare bidrag, totalt 700 000 kronor, kom från några bankdirektörer med Knut Wallenberg i spetsen. En ansökan gick också till Kungl. Maj:t om att få använda medel ur Penninglotteriet till konserthusprojektet. Kostnaden för det nya huset beräknades till fyra miljoner kronor. 1919 bildades Stiftelsen Stockholms konserthus som skulle sköta förvaltningen av den planerade byggnaden medan Konsertföreningen skulle ansvara för den musikaliska verksamheten (båda slogs 1976 samman till Stockholms konserthusstiftelse).[4]

Förarbeten[redigera | redigera wikitext]

Arkitekttävling[redigera | redigera wikitext]

Hötorget omkring 1920. Konserthustomten inom röd ram.
Stadsplaneförslag för placering av Konserthuset i slutet av Sveavägen.

År 1920 utlystes en arkitekttävling för det nya konserthuset. Enligt tävlingsprogrammet skulle byggnaden innehålla en större och en mindre sal samt plats för kommersiella lokaler som kunde ge hyresintäkter. 34 tävlingsbidrag lämnades in och tävlingen avgjordes i januari 1921. Konserthustävlingen gav ingen klar vinnare, både Ivar Tengboms förslag Det röda hjärtat och Erik Lallerstedt bidrag Vingarna tilldelades högsta prissumman. De följdes av Torben Gruts och Ture Rybergs tävlingsbidrag.[6]

I Tengboms förslag var podierna lagda så långt bort från varandra som möjligt utan risk för överhörning. Lallerstedt däremot placerade salarnas podier åt samma håll så att samtidiga evenemang kunde störa varann. Tack vare Gunnar Asplunds tydliga ställningstagande för Tengboms förslag och en omarbetning för att förbättra akustiken efter ett förslag av Svante Arrhenius gick uppdraget slutligen till Tengbom.[6]

Stadsplan[redigera | redigera wikitext]

Enligt stadsplanen, som hade utarbetats av Albert Lilienberg speciellt för tävlingen, skulle den nya kulturinstitutionen ligga i hörnet Kungsgatan och Sveavägen. Sveavägen slutade vid denna tid vid Oxtorgsgatan och det nya konserthuset skulle alltså bilda en fond i Sveavägens slut. Lilienberg presenterade två förslag, den ena där huvudentrén vändes mot Hötorget. I ett andra skissförslag till stadsplanen vändes huvudentrén mot Sveavägen, som förde tanken till Kungsportsavenyn i Göteborg med Göteborgs konstmuseum i fonden. Sveavägen slutade enligt detta förslag framför Konserthuset men trafiken skulle ledas i sväng förbi mellan Konserthuset och Hötorget in i Sergelgatan.[6]

Båda förslag blev hård kritiserade i debatten. Med Lilienbergs förslag skapades två torg (Hötorget i väster och ett mindre torg i öster) kring Konserthuset. Ingen mindre än arkitektkollegan Gunnar Asplund engagerade sig i diskussionen. I facktidskriften Arkitektur skrev han bland annat Konserthuset på drift mellan två torg [...] om man vände huvudfasaden mot Hötorget [...] skulle huvudfasaden framträda monumentalt, den skulle bli solbelyst och torghandeln skulle bilda en pittoresk motvikt mot kolonnernas stränghet... och vidare framför huvudentrén skulle man få en stor lugn yta torgyta befriad från bråkig genomgångstrafik... Så blev det också.[7]

Byggstart[redigera | redigera wikitext]

En arbetsgrupp bildades som skulle följa det praktiska byggnadsarbetet. Gruppen bestod av styrelseledamot Walter Philipson, musikfrämjaren Erik Lidforss, affärsmannen Josef Sachs och prins Eugen. Tillsammans med Ivar Tengbom skulle de driva arbetet framåt och besluta i frågor rörande bygget. Gruppen gjorde även en studieresa till Tyskland och Holland för att studera andra konserthus, men enligt Tengbom gav studiebesöken inga nya impulser. Det man såg var "i de flesta fall relativt ålderdomligt och konventionellt."[8]

Under projekteringen och byggtiden hade Tengbom sina medarbetare arkitekterna Birger Jonson och Robert Hult samt skulptören Gustaf Cederwall vid sin sida. Byggnadens konstruktionsritningar upprättades av den ofta anlitade Kreügers konsulterande ingenjörsfirma och som entreprenör och byggmästare för hela byggnadsarbetet fungerade ingenjören Axel Olsson.

Stockholms konserthus började byggas i april 1923, två månader senare skulle ett annat stort byggprojekt, Stockholms stadshus, invigas. De gamla byggnaderna i kvarteret Hästhuvudet, som delvis härrörde från 1700-talet, revs i slutet av 1923, och på våren 1924 var grunden färdigställd. Under sommaren 1924 restes järnstommen och fasaderna murades upp. I november 1924 var det taklagsfest. Under 1925 och början av 1926 pågick de omfattande arbetena med inredningen där flera formgivare och konstnärer från stadshusbygget engagerades. Bygget avlöpte, förutom några mindre strejker, relativt smidigt, och det ursprungliga programmet fullföljdes i stort sett utan större ändringar. Konserthuset färdigställdes på tre år, som jämförelse kan nämnas att Stockholms stadshus behövde över elva år att fullbordas.

Byggnadsbeskrivning[redigera | redigera wikitext]

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Besiktning av järnstommen, 10 april 1924.

Konserthuset grundlades dels på berg (mot Hötorget), dels på Brunkebergsåsens grus och sand. En omfattande grundundersökning som redovisades i maj 1923 klargjorde grundförhållandena. Den bärande stommen utgörs av gjutjärnspelare som ställdes på plattor av armerad betong medan bjälklagen består av järnbalkar klädda med betong. Dessa fylldes med armerade betongplattor som ytbehandlades för putsning med rent kalkbruk.[9]

Grundmurar och trapplopp utfördes av betong. Takstolarna över byggnadens mittparti tillverkades av järn. Samtliga järndetaljer är hopnitade. Innertaket över Stora salen är en pendlad rabitskonstruktion (puts på trådnät) med spänd segelduk utanpå (det ändrades vid den stora ombyggnaden i början av 1970-talet). För extra ljudisolering i salens tak användes torv.[9]

Fasaderna och en del innerväggar murades av tegel. För fasaderna användes ett grovt, maskinslaget tegel som lämpade sig för slamning. Slamningen utfördes med vanligt putsbruk (tjocklek 2–5 millimeter) med tillsatt blå färg och utspätt med kalkvatten. Enligt arbetsbeskrivningen skulle slamningen utföras av ”vana arbetare”. Resultatet fann arkitekt Lars Israel Wahlman ”mycket lyckat”.[9]

Yttertak liksom fönsterbleck och vattenavrinning består av kopparplåt. Taket över mittendelen utgörs av ett flackt, valmat sadeltak som är indraget några meter och omges av en takterrass. Fönstersnickerierna tillverkades av ek som oljades och butiksfönstren mot Kungsgatan var ursprungligen av oxiderad metall (senare utbytta mot eloxerad aluminium). Fönsteromfattningarna gjordes generellt som släta putsomfattningar medan samtliga butiksfönster och entréer i bottenvåningen försågs med släta band av granit.[9] Konserthuset var även en av de första byggnader i Stockholm som utrustades med elektrisk fasadbelysning. Den var typ Zeiss parabolspegellampor som tändes vid konserter och festliga tillfällen, första gången vid invigningen. Så är det fortfarande, dock med moderna lampor.

När konserthuset stod färdigt fanns bara en hiss, men redan 1928 tillkom ytterligare en. År 2014 fanns tre publika hissar och en varuhiss i huset. Uppvärmning skedde ursprungligen med en egen pannanläggning bestående av fem värmepannor placerade i nedre källare. Sedan några är Konserthuset ansluten till stadens fjärrvärmenät.

Akustik[redigera | redigera wikitext]

Akustiken i Stora salen vållade från början problem, trots inhämtad expertis genom Svante Arrhenius redan i tävlingsstadiet. På 1960-talet försökte man lösa problemet med hjälp av ett antal nerhängda plexiglasskivor över scenen, utan önskad framgång. Först i samband med ombyggnaden 1971–1973 där bland annat podiet fick ett nytt utseende och Tengboms skenperspektiv med tempelgavelmotivet togs bort och ersattes av en ny orgel fick Konserthusets Stora sal en acceptabel akustik. Men samtidigt miste Konserthuset en av sina mest fantasieggande interiörer.[10]

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Tengboms "signatur" i granit.
Fasadutsmyckning i smide.

Byggnaden har sju våningar (två under mark och fem ovan mark) och mäter 48,42 meter (i nord-sydlig riktning) och 60,2 meter (i ost-västlig riktning). Byggnadens höjd till takkrön på Hötorgssidan är 22,2 meter. Exteriört är byggnaden enkel och stram, den enda avvikelsen bildas genom kolonnaden mot Hötorget som består av tio stycken 18 meter höga granitkolonner. Varje kolonn är uppbyggd av 95 centimeter höga segment som väger 3,3 ton styck. Kolonnerna uppvisar en knappt skönjbar ansvällning i mittpartiet.[11] Själva kapitälen består av tre delar. Tengbom formgav kolonnernas kapitäl i korintisk ordning. De höggs av stenhuggare från AB Förenade Granitindustrier i Vånevik. Stenen är varmgrå granit som finns på orten.

Mot öster och dagens Sveavägen är byggnaden sluten med undantag för sju höga skyltfönster. Mot norr och söder finns sidoentréer med skärmtak utformade som baldakiner och utförda i kopparplåt. Mot söder (före detta Oxtorgsgatan) återanvändes två 1700-tals rokokoportar från de gamla husen som revs i samband med bygget.[12] Av Tengboms fasadritningar framgår att han ville gestalta konserthuset som en stor kub med släta, putsade ytor i en blåviolett färgton. Den slutgiltiga färgsättningen utfördes av Isaac Grünewald på Tengboms uttryckliga önskan. Den coelinblåa fasadfärgen var uppseendeväckande men uppskattades också av många.[13] Enligt Tengbom skulle den bidra till att ge huset ett närmast svävande och lätt intryck.[14] Tengbom "signerade" sin byggnad med en liten inskription huggen i granitsockeln mot Hötorget. Den lyder "IVAR TENGBOM ARCH 1926".

Orfeusgruppen
Huvudartikel: Orfeus-brunnen

En viktig accent bildar Carl Milles fontängrupp, Orfeus-brunnen, som först 1936, efter tio års diskuterande, kom på plats. Ivar Tengbom var från början entusiastisk över Milles förslag. Men konstverket räddades med hårfin marginal till Stockholm. År 1935 fattade stadsfullmäktige äntligen sitt beslut att ge Milles uppdraget. Beslutet hade en rösts majoritet, som dessutom avgivits av misstag. Av brev till Tengbom framgår hur omsorgsfullt Milles arbetade med att anpassa Orfeus-gruppen arkitektoniskt till det bakomliggande Konserthuset. En av figurerna i Orfeusgruppen bär Beethovens anletsdrag.[15]

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Stora foajén / Entréhallen

Via en fritrappa som sträcker sig över hela husets bredd mot Hötorget och nio entréportaler i koppar når besökaren foajén. I våningen under foajén ritade Tengbom lokaler för uthyrning. Här tillkom senare några butiker, en av de första var Hirschs Pianomagasin. Idag (2017) finns här en filial av Espresso House. Den stora foajén eller entréhallen skapades för att publiken under pauserna skulle slippa gå ut i det fria. Hallens golv är belagt med röd och grå kalksten som smyckas av figurativa marmormosaiker och taket av stuckreliefer, båda formgivna av Einar Forseth. I entréhallen stod ursprungligen även fyra vita skulpturer utförda av Carl Milles. Dessa har senare flyttats till inre foajén.[16]

Stora salen

Rakt fram i entréhallen fortsätter trappor upp till en stor hall, den inre foajén, som omges av garderober. Vid sidorna leder trappor upp till Stora salen. Den dominerar hela övre våningsplanet och ligger med scenen mot öster. Kring salen ligger foajéer, promenoarer och ett stort antal trappor. Salens parkett begränsas av 16 vita, marmorerade kolonner med förgyllda kapitäl som modellerades av Gustaf Cederwall och göts vid Herman Bergmans konstgjuteri. Salens belysningsarmaturer gestaltades av Ansgar Almquist. Tengbom utformade Stora konsertsalens tak i ljusa färger, tyngdlös och svävande. Genom uppåtriktad belysning och dagsljusinsläpp från takterrassen förstärktes illusionen av ett himlavalv. Det var en arkitekturstil som låg i tiden. Nästan samtidigt skapade Gunnar Asplund med en mörkblå kvällshimmel i Skandia-Teaterns salong (invigd 1922) en liknande utomhusatmosfär.[17] Tengbom var dock den förste som tillämpade en sådan rumsbildning i en stor feststämd samlingslokal som Konserthuset utgjorde.[14] Enligt Tengbom var inspirationskällorna den antika teatern, speciellt den i SegestaSicilien och Andrea Palladios teater i Teatro Olimpico i Vicenza från slutet av 1500-talet.[18]

Tengboms arkitektoniska grepp gav Stora salen intrycket av en öppen palatsgård som inramas av en gemensam peristyl.[11] Tengbom använde sig även av ett skenperspektiv i fonden, som förlängde rummet och lät det flyta vidare.[14] Denna effekt försvann dock i samband med ombyggnaden i början av 1970-talet, då taket byggdes om för att dölja nya installationer och målades mörkt. Samtidigt fick scenfonden en ny utformning, och man kunde lösa den tidigare problematiska akustiken.[11] Enligt arkitekt Anders Tengbom, som ansvarade för 1970-talets ombyggnad, fick taket nu istället minna om Medelhavets sammetssvarta natt.[19]

Grünewaldsalens foaje

Grünewaldsalens foajé ligger i direkt anslutning till Grünewaldsalen på våning 1 trappa. Taket är lätt välvt och har elliptisk form. Utmed sidorna är taket plant och klätt med mörkbrun träpanel. Det välvda taket får indirekt belysning genom uppåtriktade lampetter med förgyllda skärmar formade som löv. Runt ellipsen står 22 pelare som är klädda med teakfaner och smyckas av ett litet förgyllt kapitälband. Rummet får dagsljus genom två franska fönster av ek med handtag i form av delfiner. På golvet ligger en 76 m² stor matta med figurativt mönster inspirerad av den minoiska kulturenKreta. Mönstret skapades av Isaac Grünewald och mattan vävdes vid Bror Höögs väveri utanför Borås. Dagens matta kom på plats 1987 och är nyvävd men med den ursprungliga som förlaga.[20]

Lilla salen (Grünewaldsalen)
Huvudartikel: Grünewaldsalen

Lilla salen (nuvarande Grünewaldsalen) ligger också på övervåningen och längs med fasaden mot Hötorget med scenen åt söder. Salen nås via trappor från foajéns norra sida eller en egen entré med trappor från Kungsgatan. Grünewaldsalen står i kontrast till Stora salens lätthet och sina referenser till antiken. Tengboms tanke var att ge Lilla salen en personlig och intim prägel. Rummet blev rikt dekorerat med tak- och väggmålningar av Tengboms gode vän, Isaac Grünewald. När Grünewald fick uppdraget av Tengbom 1925 beskrev Grünewald att han föreställde sig rummets färgverkan i en varm och djupt brunröd färgton.[13] Salens kraftfulla stuckarbeten i tak och på väggar formades av Ivar Tengboms medarbetare Gustav Cederwall. De ovanliga belysningsarmaturerna skapades av arkitekten och formgivaren Robert Hult, anställd på Tengboms arkitektkontor. Hult formgav huvuddelen av belysningen i husets publika delar.

Grünewaldsalens utformning är i huvudsak välbevarad. Med sina barockmässiga inslag framstår den som en ovanlig representant för den svenska 1920-talsklassicismen och svarar inte riktigt mot tidens Swedish grace. Kontrasten mellan Stora och Lilla salen är enligt Stockholms stadsmuseum "av stort arkitekturhistoriskt intresse och ett väsentligt inslag som ger Konserthuset dess särprägel".[13] Vid renoveringen på 1990-talet förnyades ytskikten, och målningarna i Grünewaldsalen rengjordes och konserverades.

Övriga rum

På våning fyra trappor, över Grünewaldsalen ligger före detta övningssalen, som ursprungligen kallades Attiksalen. Den fick en ny inredning 1993 och bytte då namn till Aulinsalen, uppkallad efter Tor Aulin. 2017 genomgick Aulinsalen en ombyggnad. För musikerna och deras behov inrättades lokaler dels på bottenvåningen mot Sveavägen, dels på våning fyra trappor. För den tekniska personalen (vaktmästare och maskinist) fanns tre lägenheter som förlades dels till övre källarplanet och dels till våning fyra trappor. För den administrativa personalen saknades ursprungligen arbetsrum.[21] Det ändrades på 1950- respektive 1980-talet när takterrasserna byggdes ut med längor för kontorsrum. Art decodetaljer finns i hela byggnaden, exempelvis i belysningsarmaturer och pelarutformningen, i foajén och i trapphusens trappräcken (se vidare under avsnitt "Konstnärlig utsmyckning").

Orgeln[redigera | redigera wikitext]

Orgelfasaden och körläktaren, 2017.

I tävlingsprogrammet om Konserthuset preciserades att podiet borde rymma en orkester om 100 man och en kör om minst 150 personer. Vid podiet skulle finnas plats för ett större orgelverk med fasad utåt salen. Riktigt så blev det inte. En orgelfasad över podiet tyckte Tengbom skulle "störa helhetsintrycket", dessutom ville han att salen skulle optisk förlängas genom ett skenperspektiv (se Stora salen). Orgelverket byggdes därför, osynligt för publiken, in bakom podiets fondvägg, som försågs med ljudöppningar.[22]

Den ursprungliga orgeln invigdes den 6 oktober 1926. Verket hade uppemot 90 stämmor och kom från Åkerman & Lund Orgelbyggeri i Knivsta. Orgelns disposition hade arbetats fram av Gustaf Hägg och Oskar Lindberg efter synpunkter av den då namnkunnige italienske orgelvirtuosen Marco Enrico Bossi. För orgelns klang var dock Tengboms lösning av stor nackdel. Ljudet fick en viss fördröjning och upplevdes beslöjat och utan skärpa. Problemet påpekades av organisten Otto Olsson redan efter orgelns invigningskonsert. På 1960-talet var orgeln i dåligt skick. Sommaren 1970 nedmonterades instrumentet och lagrades i Hammarbyhamnen. Vissa delar kunde sedermera återanvändas i den nya orgeln. Under en övergångstid spelades orgelstämman på en elektrisk Yamahaorgel.[22]

Nuvarande orgeln invigdes 1982. Den täcker hela väggen över körläktaren och är mycket imponerande med sina 6 100 pipor och 69 stämmor. Av orgelpiporna är den längsta 11 meter lång. Huvudverket omfattar 19 stämmor, med bland annat fem trumpetregister, så kallade ”spanska trumpeter” vilka utgörs av den horisontella uppsättningen av piporna. Orgelfasaden ritades av Anders Tengbom och verket konstruerades av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad utanför Luleå. Som klanglig förebild hade man orgeln i konserthuset Concertgebouw i Amsterdam. Orgeln kostade 7,2 miljoner kronor, finansieringen ordnades huvudsakligen genom att man för 1 000 kronor fick sitt namn ingraverat på en valfri pipa. Pipdonatorernas namn offentliggjordes sedan i en särskild publikation. I samband med en renovering 2008 byttes orgelns elektromekaniska styrning ut mot ett digitalt system.[22]

Konstnärlig utsmyckning[redigera | redigera wikitext]

Allmänt
Draghandtag på ytterportar.
Intarsia, Erik XIV med sin luta.

Ger Konserthuset yttre ett nästan sparsmakat intryck, så är interiören desto mera utsmyckad. Tengbom omgav sig med en lång rad konstnärer och skickliga hantverkare som han delvis hämtade från det då avslutade stadshusbygget.[23] Tillsammans skapade de en festlig, nästan överdådig dekoration i tidens stil, art deco, eller Swedish grace, som den svenska varianten kallades internationellt. Den genomarbetade interiören märks även i "praktiska" detaljer såsom fönstervred, dörrtrycken eller draghandtag som gestaltades med inspiration från växt- och djurriket. Konserthusets inredning tillhör samma tradition som så vitt skilda byggnader som Ragnar Östbergs Stadshuset eller Gunnar Asplunds Skandiabiografen som tillkom ungefär samtidigt.[21]

Framträdande är de många belysningsarmaturerna i opalglas som formgavs av Simon Gate och Edward Hald och tillverkades vid Orrefors glasbruk. Andra vägg-, tak- och golvarmaturer av förgyllt trä respektive metall ritades av Robert Hult vid Tengboms arkitektkontor. Husets skulpturer utfördes av Carl Milles och Ansgar Almquist. Även Olle Hjortzberg, Sidney Gibson, Henrik Krogh och Erik Jerken är representerade med framstående arbeten. Filip Månsson och hans målerifirma stod för dekorativa inredningsmåleriet i form av marmoreringar och dekorativa listverk samt det mer yrkesmässiga måleriet. Stuckatören Augusto Conte, Herman Bergmans bronsgjuteri och smidesfirman Herman Bengtsson stod också för omfattande insatser inom sina respektive yrkesområden.[24]

Intarsia

Bland konstnärerna märks även Ewald Dahlskog som gestaltade de mahognyfanerade dörrarna och dörröverstyckena. Exempelvis dekorerade han dörrarna till Stora salens första balkong med rikt detaljerade figurativa intarsiaarbeten. Dörröverstyckena pryddes med intarsia visande olika musikinstrument och till dörrbladen utförde Dahlskog musikaliska scener, ibland lätt humoristiska och ingen lik den andra. Bland motiven märks konung Erik XIV med sitt typiska skägg och kloliknande fingrar som spelar på en luta. Konserthusuppdraget var Dahlskogs första arbete med intarsia, och han sågs som en nydanare inom området. Professorn i konsthistoria Axel Romdahl kallade dörrarna för ”en kedja av smycken”.[25]

Textiler, stuckarbeten, målningar

Under byggnadstiden fanns en särskild väv- och textilateljé under ledning av textilformgivaren Elsa Gullberg (de förnyades sedermera under medverkan av Astrid Sampe). I ateljén vävdes textiler efter mönster av bland andra Carl Malmsten och Einar Forseth. Den senare svarade även för stuckreliefer i entréhallen, medan taken och pelarna i kapprummen på bottenvåningen och foajéerna på våning 1 trappa utformades av Robert Nilsson och Nils Olsson. Grünewaldsalens stuckarbeten i taket och på väggarna formgavs av Ivar Tengboms medarbetare Gustaf Cederwall. Bakom mattan i Grünewaldsalens foajé (idag en originaltrogen kopia) stod Isaac Grünewald som ritade ett mönster inspirerad av den minoiska kulturenKreta.[25] Han skapade även tak- och väggmålningar i Lilla salen, som sedermera uppkallades efter honom. Nutida tillskott gällande textiler utgörs bland annat av gångmattor för Stora salens foajéer, som tillverkades i början av 2000-talet av Handarbetets vänner respektive Kasthall i Kinna.[21]

Invigning[redigera | redigera wikitext]

Invigning den 7 april 1926, kronprinsparet anländer till Konserthustrappan.
Konserthuset invigningskvällen, där fasadbelysningen tändes första gången.

Invigningen var ursprungligen planerad till 10 mars 1926 men blev något försenad och skedde slutligen under festliga former med början på eftermiddagen 7 april 1926. Kronprinsparet (Gustaf VI Adolf och hustru Margareta) var närvarande liksom andra medlemmar ur kungafamiljen. Festligheterna varade tre dagar med konserter dag två och tre.

Invigningsceremonin började i Lilla salen med ett kort anförande av prins Eugen och ett tack till alla som "bidragit till Konserthusets tillblivelse" och speciellt till arkitekten som "på ett glänsande sätt löst sin uppgift". Därefter bad Konserthusstiftelsens Walter Philipson kronprins Gustaf Adolf att officiellt inviga Konserthuset. Sedan tackade Stockholms stadsfullmäktiges ordförande, direktör Allan Cederborg, å stadens och dess invånares vägnar, för ”denna lysande och goda gåva åt Mälardrottningen”.[26] Talen avslutades av statsminister Rickard Sandler som hyllade dem "som bidragit till fullbordandet av konserthuset såsom ett musikens eget oavhängiga tempel".

På kvällen gavs en högtidlig festbankett för 300 inbjudna gäster "med bloss och en trumpetblåsare på takterrassen" samt specialskriven musik.[8] Konserten omfattade Franz Berwalds uvertyr till Drottningen av Golconda och Ludwig van Beethovens Symfoni nr 7. Bo Bergman bidrog med en för tillfället författat prolog som framfördes av Anders de Wahl. Stort intresse fann Kurt Atterbergs prisbelönade festkomposition Sången. Det ”höllos en mängd tal, och telegrafiska lyckönskningar från olika håll upplästes”, som Svenska Dagbladet uttryckte det.[26] Dag två och tre gavs konserter med verk av Händel och Mozart samt Haydn, Schubert, Berwald och Beethoven.

I Dagens Nyheter från 8 april 1926 kunde man läsa första sidans rubrik ”Nya Konserthuset festligt invigt med galapremiär”. Vidare hette det bland annat att allmänheten följt ”den stolta byggnadens tillblivelse” med stort intresse och att ”musikpalatset, som dagen till ära klätt sig i flaggor och vimplar på kvällen för första gången framträdde i sin effektfulla eklärering [fasadbelysning]”.[27] Svenska Dagbladet från samma dag menade att invigningsceremonin var enkel och häpnadsväckande kort. ”På trettiofem minuter voro fyra tal undanstökade, och något mer var det ej. Ingen musik. Den spelades på kvällen.”[28]

Tidskriften Idun uppmanade besökare att meddela sina intryck i en bok som var utlagd på Konserthuset under invigningsdagen. Dessa publicerades senare av tidskriften. Högst upp på bokens första sida finns Per Albin Hanssons namnteckning under ordet "Storartat!". Dirigenten Hjalmar Meissner skrev på samma sida: "Konserthuset är vackert. Måtte även toner som skola klinga i dess praktfulla salon bliva vackra".[29]

Byggnadsverkets mottagande[redigera | redigera wikitext]

Byggnaden blev omedelbart uppmärksammad och beskrevs 1926 i en analyserande text av arkitekt Lars Israel Wahlman i facktidskriften Byggmästaren. Där framgår att han var inte helt nöjd med Stora salens rumslighet som "saknade genomarbetning och vacklade mellan ute och inne". Erik Wettergren, dåvarande intendent vid Nationalmuseum, hade en annan uppfattning och menade bland annat att utformningen var "det mest originella greppet inom denna rika byggnadskropp" och en "djärv arkitektonisk idé".[30]

I Svenska slöjdföreningens årsbok från samma år gav konsthistorikern Axel Romdahl en entusiastisk beskrivning av inredningarna och konsthantverket. Även museimannen Erik Wettergren ställde sig mycket positiv i en ingående beskrivning om byggnadsverket i samlingsskriften Scenerier från 1927.[31] Svenska Dagbladet lovordade arkitekturen och menade bland annat att Stora salens "golv, väggar, pelare och tak samlas i ett bävande ackord […] kunna arkitektur och musik smälta ihop bättre än så?"

Tengbom själv var missnöjd med placeringen av butikernas skyltfönster i fasaden. Han hade tänkt sig dem djupt indragna i fasaden för att ge ett intryck av en arkad runt byggnaden. Men mot hans vilja flyttades de ut i fasadlivet för att göra skyltningen mer synlig. I sin presentation av byggnaden i minnesskriften menade Tengbom bland annat: "...och så har denna för fasaden mycket viktiga effekt beklagligtvis offrats av hänsyn, som icke kunna sägas vara ideella".[32]

Ombyggnader[redigera | redigera wikitext]

År 1952 anordnades en nedgång till tunnelbanan i nordöstra hörnet efter ritningar av Ivar Tengbom. 1971–1973 genomfördes en omfattande ombyggnad och nyinvigning. Tengboms arkitektkontor under ledningen av Ivar Tengboms son, arkitekt Anders Tengbom, ansvarade för projektet. Bland annat byggdes Stora salen om för bättre akustik (se Stora salen). 1973 restaurerades även byggnadens fasader som fick sin ursprungliga coelinblå originalkulör tillbaka. Många fascinerades åter av den djärva färgsättningen som hade blivit gråbrun efter många års nedsmutsning. Sedan dess har ett flertal större och mindre ombyggnader genomförts. Under åren 2014–2017 löper ett upprustningsprogram som beräknas uppgå till 156 700 000 kronor exklusive moms och som har till syfte att "en gång för alla" komma ikapp det eftersatta underhållet.[33] Även denna gång står Tengboms arkitektkontor för den estetiska utformningen, nu med Ivar Tengboms sonson, arkitekt Svante Tengbom, som ansvarige.[19]

Salar och samlingslokaler[redigera | redigera wikitext]

I konserthuset finns flera salar och lokaler som är tillgängliga för allmänheten i samband med externa och interna evenemang:[34]

  • Stora salen med plats för upp till 1770 personer.
  • Grünewaldsalen (tidigare Lilla salen) med plats för upp till 460 personer.
  • Aulinsalen (tidigare Attiksalen) med plats för upp till 154 personer.
  • Stora foajén med plats för upp till 500 personer.

Kulturhistoriskt värde[redigera | redigera wikitext]

Tengboms signatur på ritningen, 1925.

Byggnaden är idag i huvudsak välbevarad från byggnadstiden och utgör ett av de mest framstående exemplen på 1920-talets klassicism i Sverige.[35] Konserthusbyggnaden har betydande arkitektur- och stadshistoriska samt stadsplane- och stadsbildmässiga värden men är inte klassad som byggnadsminne, eftersom det krävs statligt ägande för det.

Arkitekt Tengboms verk har av Stadsmuseet i Stockholm med Marianne Råberg (tidigare stadsantikvarie) i spetsen bedömts ha så högt kulturhistoriskt värde att den motsvarar fordringarna för byggnadsminne enligt kulturminneslagen och gett blå klassificering enligt stadsmuseets system.[36] Det innebär att byggnaden inte får förvanskas och det yttre skall hållas i vårdat skick, vidare skall allt underhåll utföras så att byggnadens särart bevaras.[35]

Verksamhet och organisation[redigera | redigera wikitext]

Konserthuset ägs och drivs av Stockholms konserthusstiftelse, med Stockholms läns landsting som huvudfinansiär som 1993 övertog statens roll vad avser ekonomiskt stöd till stiftelsen. Anslaget för 2017 uppgår till 146 miljoner kronor. Största sponsor är SEB. Marken som huset står på hyr stiftelsen av Stockholms stad på ett 100-årskontrakt. Den administrativa personalen uppgår till sammanlagt ett 40-tal personer. Jens Spendrup är sedan 2011 styrelsens ordförande.[37] Chef för Stockholms konserthus är sedan 2003 Stefan Forsberg.[38]

I stadgarna fastslås att Stockholms Konserthusstiftelse är ”tillkommen för att förverkliga konstnärliga och kulturella syften”, vidare skall den driva en aktiv musikverksamhet genom att ge konserter och för detta ändamål ”upprätthålla och underhålla” en fast orkester i Stockholm, som kallas Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm.[39]

Stockholms konserthus tjänstgjorde parallellt med konsertverksamheten även som teater under namnet Konserthusteatern som existerade mellan 1926 och 1942. 1931–1932 leddes teatern av skådespelaren Gösta Ekman d.ä. och regissören Per Lindberg.[40]

Återkommande prisutdelningar[redigera | redigera wikitext]

Historiska framträdanden av enskilda artister (urval)[redigera | redigera wikitext]

Ella Fitzgerald tackar publiken i Stora salen, 30 mars 1952.

I kronologisk ordning.

TV-historia i Konserthuset[redigera | redigera wikitext]

Visning av television i Konserthuset den 10 december 1950.

År 1950 direktsändes Nobelprisutdelningen i Konserthuset den 10 december för första gången i television. Sändningen räknas som televisionens första praktiska framträdande i Sverige.[42] Redan några dagar innan kom flera tekniker från Radio Corporation of America (RCA) med den nödvändiga utrustningen. Nobelprisutdelningen visades sedan på monitor och filmduk för en utvald publik i Konserthuset.

Dagen efter TV-premiären fick statsministern Tage Erlander, flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld och Elektronikbolagets chef Sven Jansson en demonstration om television av teknikern Walter Lawrence från RCA. På sitt Sverigebesök demonstrerade Lawrence även televisionens möjligheter på Karolinska sjukhuset. De första officiella TV-sändningarna i Sverige började inte förrän i september 1956 (se Sveriges TV-historia).[42]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 7.
  2. ^ Bedoire (2012), sid. 112
  3. ^ Stadsmuseets interaktiva karta för kulturmärkning av byggnader i Stockholm.
  4. ^ [a b c] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 9.
  5. ^ Riksarkivet: Släkten Nachmanson.
  6. ^ [a b c] Eriksson (2001), sid. 263
  7. ^ Eriksson (2001), sid. 262
  8. ^ [a b] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 10.
  9. ^ [a b c d] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 12.
  10. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 26.
  11. ^ [a b c] Hultin (2002), sid. 170
  12. ^ Bild på 1700-tals rokokoport från kv Hästhuvudet (foto: 1904)
  13. ^ [a b c] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 27.
  14. ^ [a b c] Eriksson (2001), sid. 265
  15. ^ Carl Milles, en biografi. Wiken, 1991, sid. 206
  16. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 21.
  17. ^ Skandia-Teaterns salong enligt Asplunds illustration.
  18. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 23.
  19. ^ [a b] Tengbom: Konserthuset i Stockholm.
  20. ^ Norrmalms historiegrupp: Konserthuset.
  21. ^ [a b c] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 13.
  22. ^ [a b c] Stockholms konserthus: orgeln.
  23. ^ Råberg (1985), sid. 210
  24. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 14—21.
  25. ^ [a b] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 14.
  26. ^ [a b] Svenska Dagbladets Årsbok / Fjärde årgången (händelserna 1926).
  27. ^ Dagens Nyheter 8 april 1926.
  28. ^ Svenska Dagbladet 8 april 1926.
  29. ^ Första sidan i Iduns gästbok.
  30. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 11–12.
  31. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 6.
  32. ^ Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 11.
  33. ^ Stockholms läns landsting: Medel för upprustning av Stockholms Konserthus (FÖRSLAG 2014:34).
  34. ^ Konserthuset: Salar att hyra.
  35. ^ [a b] Konserthuset 2: Norrmalm, Stockholm: byggnadshistorisk inventering, sid. 7.
  36. ^ RAÄ:s bebyggelseregister: KONSERTHUSET 2 - husnr 1 (värdering).
  37. ^ Stockholms Konserthusstiftelse: Styrelsen.
  38. ^ Stockholms Konserthus: Stefan Forsberg.
  39. ^ Stockholms Konserthusstiftelse: Stiftelsen.
  40. ^ Eklund, Hans; Stribolt Barbro, Wittström Bengt (1990). Från Humlan till Intiman: Stockholms privatteatrar. Lund: Signum. Libris 7767571. ISBN 91-87896-00-1 
  41. ^ Svenska Dagbladet: Augustpriset får konkurrens av SR, publicerad 14 januari 2010 (uppdaterad).
  42. ^ [a b] Stadsmuseet i Stockholm: Televisionens första praktiska framträdande i Sverige.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bygglovsritningar upprättade den 21 februari 1925, signerade av Ivar Tengbom.
  • Konstruktionsritningar upprättade i maj 1923 av Kreügers konsulterande ingenjörsfirma.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]