Europeisk bäver

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeisk bäver
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Ej hotad
Beaver pho34.jpg
Castor fiber
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Castoridae
Släkte Bävrar
Castor
Art Europeisk bäver
C. fiber
Vetenskapligt namn
§ Castor fiber
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Ungefärligt utbredningsområde för det globala beståndet av europeisk bäver, inklusive introducerade bestånd i Palearktis av amerikansk bäver.
Ungefärligt utbredningsområde för det globala beståndet av europeisk bäver, inklusive introducerade bestånd i Palearktis av amerikansk bäver.
Hitta fler artiklar om djur med

Europeisk bäver, ofta endast betecknad som bäver[2], (Castor fiber) är en art i släktet bävrar som tillhör ordningen gnagare.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Med en kroppslängd (huvud och bål) av 60 till 80 cm är den europeiska bävern lite mindre än den amerikanska bävern.[3] Enligt andra källor har europeisk bäver en större variation i storleken.[4][2] Därför kan storleken inte användas för att skilja arterna från varandra. Svansen är omkring 30 centimeter lång och ungefär 10 centimeter bred.[3] Europeisk bäver väger vanligen omkring 18 kilogram, den tyngsta kända individen hade en vikt på 31,7 kg.[5] Det finns skillnader i antalet kromosomer och i detaljer av skallens konstruktion mellan den europeiska och den amerikanska arten.[6]

Den europeiska bäverns päls består av en tät underull och av långa täckhår. För att göra pälsen ännu mer vattentät smörjas den in med en vätska (bävergäll) från en körtel som sitter vid svansens rot. Substansen har en myskliknande doft och används även för kommunikationen i samband med parningen. Artens framtassar är ganska små och utrustade med klor. Mellan bakfötternas tår förekommer simhud.[4] Europeisk bäver har ett par extra läppar bakom tänderna och därför fylls munnen inte med vatten när arten gnager under vattenytan. Under dykningen stänger den sina öronöppningar och ögonen täcks av en extra membran (blinkhinna). Svansen är täckt av fjäll.[4]

Utbredning och status[redigera | redigera wikitext]

Det europeiska utbredningsområdet i rött. Introducerade bestånd av amerikansk bäver i lila.

Europeisk bäver fanns ursprungligen i stora delar av Europa och Asien men på grund av intensiv jakt för pälsens, köttets och bävergällens skull, tillsammans med habitatförstöring, främst genom utdikning för jordbruk, minskade beståndet avsevärt. Utanför Sovjetunionen fanns arten under första delen av 1900-talet bara i tre från varandra skilda områden. Europeisk bäver hade vid denna tid bara populationer vid mellersta loppet av floden Elbe, vid Rhône och i södra Norge.[7] Att bävern klarade sig från utrotning i Norge beror på att en enskild markägare fridlyste bävern på sina egna marker redan 1840.[3] Att bävern höll på att utrotas upptäcktes redan under 1920-talet och därför inrättades skyddszoner. De första skyddszonerna inrättades 1925 i Vitryssland men omfattande åtgärder utfördes först efter andra världskriget i andra europeiska områden. Finland och Österrike hämtade inte bara europeisk bäver för sina våtmarker utan även individer av amerikansk bäver.[3] I Österrike lyckades dessa djur inte etablera sig men i Finland finns idag en större population av amerikansk bäver. På grund av omfattande skyddsåtgärder och återinförande i sitt ursprungliga levnadsområde listas arten av IUCN åter som livskraftig (LC) och beståndet uppskattades 2006 till 430 000 individer. Skyddsåtgärderna i Norden var så framgångsrika att det numera tillåts en reglerad jakt.[3] Europeisk bäver saknas för närvarande på Iberiska halvön, i Italien och på södra Balkan men även där är det påtänkt att införa arten. På de brittiska öarna återinfördes arten 2007 i ett naturreservat i Lancashire[8] och i maj 2009 ska några individer flyttas till Skottland.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige var arten utrotad omkring 1870 och kom tillbaka under 1920-talet.[9] Mellan 1922 och 1939 hämtades ungefär 80 individer från Norge som fördelades på 19 olika ställen. Idag förekommer arten i centrala delar av landet och längs en bredare strimma vid Norrlands kustlinje.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Bävern lever i närheten av vattenansamlingar där den vid strandlinjen bygger sin bo av grenar, kvistar och slam. Nyttiga för bävern är sjöar och floder i anslutning till skogar med högt grundvattenstånd som ofta drabbas av översvämning. Enligt nyare forskning är de mer flexibla angående levnadsområde och födoämnen än det antogs tidigare.

Arten äter bland annat kvistar, bark, blad och rötter från träd och buskar som står vid vattnet. Typiska träd är vide, björk, al och asp. Dessutom ingår vattenväxter i födan.[4]

Bävern är känd för att den skapar dammbyggnader och samlar bäckarnas vatten och bildar dammar. På så sätt säkerställer bävern ett jämnt vattenstånd och att boets ingång alltid ligger under vattenytan.[10] Samtidigt växer vattenväxter i dammen och unga mjuka träskott vid stranden som utgör bäverns föda. Under vintern när vattnet blivit till is livnär sig bävern på föda som den under sommaren dragit ner och satt fast i botten.

Den kan fälla ett träd som är 20 cm tjockt på bara några timmar.[11]

Europeisk bäver föder vanligen två till tre ungar åt gången (sällan upp till 5).[3] Parningen sker vanligen i januari eller februari och ungarna föds mellan april och juni. Efter födelsen får ungarna cirka tre månader di. Könsmognaden infaller efter ungefär två år och sedan lämnar ungarna förädlarnas revir.[4]

Europeisk bäver och människan[redigera | redigera wikitext]

Bävern är Ångermanlands landskapsdjur.

Som nyttodjur[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden definierade påven bävern som en sorts fisk på grund av den platta svansen som är täckt med fjäll och på grund av levnadssättet i vatten. Därför var det tillåtet för katoliker att äta bäverkött under fastetider.

I Norden fångades arten främst med mjärdliknande fällor eller nät.[12]

Bäverns hår användes för kläder och huvudbonader. Ännu mer eftertraktad var bävergäll, ett ämne som bävern använder för att markera sitt revir. Ämnet ansågs som botemedel mot alla slags besvär och såldes därför för höga priser. I en bok från 1700-talet beskrivs drygt 200 mediciner med bävergäll som ingående substans.[13]

Som skadedjur[redigera | redigera wikitext]

I regioner som brukas av människor är bävern inte alltid önskad. Konflikter med markägare uppstår främst på grund av olika effekter när vatten svämmar över vilket leder till att vägar, byggnader, odlingsmark och liknande förstörs. Även drivved och förstörda träd kan ställa till ekonomisk skada. För att motverka dessa konflikter finns i flera länder samråd mellan naturskyddsmyndigheter, -organisationer och respektive markägare.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 15 november 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Castor fiber på IUCN:s rödlista, auktor: Amori, G. et. al. (2008), besökt 25 november 2008
  2. ^ [a b] Bäver, Nationalencyklopedin, läst 2017-05-21.
  3. ^ [a b c d e f] Nordens däggdjur (2004) s. 106-112
  4. ^ [a b c d e] R. Edwards (2016). ”Eurasian beaver”. ARKive. http://www.arkive.org/eurasian-beaver/castor-fiber/. Läst 21 maj 2017. 
  5. ^ Kitchener, Andrew (2001). Beavers. s. 144. ISBN 1-873580-55-X
  6. ^ Jenkins & Busher (8 juni 1979). ”North American Beaver” (på engelska). Mammalian Species #120. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-120-01-0001.pdf. Läst 21 maj 2017. 
  7. ^ Dägg-, grod- och kräldjur (1988) s. 248-250
  8. ^ "Beavers are back after 500 years". BBC News. 11 juli 2007.
  9. ^ Nya och försvunna ryggradsdjur i Sverige, Nationellt resurscentrum för biologi & bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  10. ^ Bäverdammen, Nationellt resurscentrum för biologi & bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  11. ^ Bäver och träd, Nationellt resurscentrum för biologi & bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  12. ^ Djur i Sveriges natur (1997) s. 35
  13. ^ Djur i Sveriges natur (1997) s. 90

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]