Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Från Wikipedia
  Europeiska unionen
  Övriga medlemsstater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är ett samarbete mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Island, Liechtenstein och Norge, å andra sidan. Samarbetet regleras genom EES-avtalet, ett associeringsavtal som utvidgar den inre marknaden och de fyra friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital – till att, med vissa undantag, även omfatta de tre sistnämnda staterna, trots att de inte ingår i unionen.

Genom EES-avtalet har Island, Liechtenstein och Norge tillgång till den inre marknaden, till exempel kan norska företag sälja sina varor på den europeiska marknaden på samma villkor som andra europeiska företag, utan några handelsrestriktioner. I utbyte måste de tre staterna bidra finansiellt till unionens budget och införliva de unionsakter som unionens institutioner antar gällande den inre marknaden; annars kan avtalet sägas upp. Eftadomstolen hanterar rättsliga tvister som rör Islands, Liechtensteins och Norges fullgörande av avtalet.

EES-avtalet ger medborgare i Island, Liechtenstein och Norge vissa av de rättigheter som unionsmedborgare åtnjuter, till exempel rätten till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet, medan de saknar vissa andra rättigheter, såsom rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet. Medborgare inom samarbetsområdet benämns ibland som EES-medborgare, även om något sådant medborgarskap inte har inrättats genom EES-avtalet.

Bildande

När EES-avtalet förhandlades fram var Europeiska unionen ännu inte bildad, utan kallades fortfarande de Europeiska gemenskaperna. I Europeiska frihandelssammanslutningen var även Sverige, Österrike och Finland medlemmar. EES-avtalet undertecknades av regeringarna i de dåvarande EG-länderna samt i Sverige, Österrike, Finland, Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz den 2 maj 1992. Efter det godkändes det som lag av alla ländernas parlament under 1992, utom Schweiz. Efter en folkomröstning den 6 december 1992, där resultatet blev 50,3 procent nejröster (1 762 872 ja, 1 786 708 nej), kunde Schweiz inte bli medlem, utan i stället genomförs bilaterala avtal mellan detta land och EU. Att Schweiz skulle hålla sig utanför EES försenade planerna att låta avtalet börja gälla, EES-avtalet började gälla 1 januari 1994.

Länder som övergår till EU-medlemskap samt utvidgning av EU

1995 blev Sverige, Finland och Österrike medlemmar av EU och sedan dess räknar man inte länderna som EES-länder utan som EU-länder. EES-avtalet ändrades 2003 så att EES-länderna godkänner EU:s utvidgning och bidrar med en högre avgift till unionens budget.

2007 och 2013 års nya EU-medlemmar blev inte EES-medlemmar direkt då de blev EU-medlemmar eftersom processen för det inte var genomförd i tid. Sålunda blev Rumänien och Bulgarien EES-medlemmar 1 augusti 2007, 7 månader efter EU-medlemskapet.[1] Kroatien som blev EU-medlem 1 juli 2013 blev EES-medlem 1 augusti 2014.[2]

Institutioner

Istället för att dubblera och skapa helt nya institutioner som skulle gälla för hela EES-området och samtliga ingående länder, valde man att det huvudsakligen ska vara Europeiska unionens institutioner som ansvarar för avtalets tillämpning. För att samma regler ska gälla även för de EES-länder som inte är medlemmar i EU, skapades två nya organ för att motsvara de roller som Europeiska kommissionen och EU-domstolen har för EU:s medlemsstater. EFTA:s övervakningsorgan motsvarar kommissionen och kontrollerar så att EFTA-länderna efterlever fördraget, och det kan när det är påkallat dra ett medlemsland inför EFTA-domstolen där det riskerar att tilldömas påföljder.

Det finns en gemensam kommitté där samtliga medlemsstater i EU och EES ingår tillsammans med Europeiska kommissionen som har till syfte att samordna lagstiftning inom EES-området. Det finns också ett särskilt EES-råd som har till uppgift att övervaka hela samarbetet.

EES-avtalets regler

EES innebär att medlemsstaterna deltar i den inre marknaden. De får importera och exportera tullfritt. Det finns särskilda bilaterala avtal om jordbruks- och fiskeprodukter, som medger tullar, vilket avtalet tillåter.

En grundprincip är att de fyra friheterna, fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, ska inkludera alla EES-länder.[3]

Enligt EES-avtalet måste EES-staterna acceptera EU:s handels- och konkurrensrelaterade regler. EES-staterna har rätt att delta i förberedelsen av nya regler, dock endast utifrån, de får inte sitta med i mötena. EU-staterna beslutar själva om nya regler. EES-staterna har rätt att vägra anta nya regler. EU har dock så kallad hävningsrätt, det vill säga rätt att säga upp hela EES-avtalet om en EES-stat inte följer det. Hittills har det inte hänt att en EES-stat har vägrat att implementera en rättsakt. Till exempel godkände Norge det kontroversiella tjänstedirektivet (att företag ganska fritt får sälja tjänster över gränserna med personer anställda i hemlandet) i november 2008. Rörlighetsdirektivet gäller även i Norge, Liechtenstein och Island (och Schweiz), vilket ger rätt för medborgare i EU/EES/Schweiz att bosätta sig i alla dessa länder.

Fördelar och nackdelar

EES-avtalet anses jämfört med EU-medlemskap ge fördelen till Norge och Island att få vara del av den inre marknaden, handla tullfritt med EU-länderna, och ändå skydda det viktiga fisket från EU:s inflytande. EES-länderna behöver inte heller betala medlemsavgift till EU, dock en mycket mindre EES-avgift, som emellertid ökat kraftigt. Den är runt 2 miljarder NOK per år för Norge 2004-2008. EES-länderna får inte ekonomiska bidrag, men netto i avgifter och bidrag tjänar både Norge, Island och Liechtenstein på detta jämfört med medlemskap, bland annat för att dessa länder inte har mycket jordbruk till vilket en stor del av EU-bidragen går.

Nackdelen är att EU styr i praktiken inom många områden över EES-länderna som om de vore medlemmar. Formellt sett är reglerna inte tvingande för EES-länderna, utan dessa har möjlighet att åberopa ett veto gentemot regler som de vill opponera sig mot. I praktiken är detta veto i princip oanvändbart så länge som det enskilda landet önskar att delta i EES och upprätthålla ett fungerande samarbete. EES-länderna har med andra ord små möjligheter att styra över regler som är olämpliga för dem.

Schweiz

Huvudartikel: Relationer mellan Europeiska unionen och Schweiz

Schweiz ingår inte i EES, eftersom idén avvisades i en folkomröstning. Schweiz har dock ingått avtal med EU, med liknande innehåll. Schweiz ska införa en mängd EU-direktiv och får frihandel. Landet har fler undantag än vad EES skulle innebära och anses ha större möjligheter att avstå från att införa EU-direktiv än EES-länder. EU har dock rätt att säga upp avtalet ("giljotinregeln") om Schweiz inte vill följa nya direktiv (en rätt även Schweiz har), något som gjort att Schweiz undvikit att avstå från något EU-direktiv. Rörlighetsdirektivet har i Schweiz varit bland de mest kontroversiella direktiven, men det har införts såsom EU bestämt. Schweiz har goda förbindelser med grannländerna Tyskland, Frankrike och Italien, dvs de historiskt tre ledande länderna i EU, och de har tillåtit Schweiz att göra så här. Inget annat land utanför EU har fått så fördelaktiga avtal med EU utan att vara medlem.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Enlargement of the EEA
  2. ^ Croatia joins the EEA
  3. ^ Lov om gjennomføring i norsk rett av hoveddelen i avtale om Det europeiske økonomiske samarbeidsområde (EØS) m.v. (EØS-loven).

Externa länkar

Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europeiska_ekonomiska_samarbetsområdet&oldid=42294644”