Inre marknaden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens befogenhetsområden
Inre marknaden
Befogenhetstyp Delad befogenhet
Rättslig grund Art. 26–37, 45–66 FEUF
Politikområden Fri rörlighet för varor
Fri rörlighet för tjänster
Fri rörlighet för personer
Fri rörlighet för kapital
Territoriellt tillämpningsområde
Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein och Norge
  Europeiska unionen
  Övriga medlemsstater i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
  Schweiz (som har bilaterala avtal med unionen som ger delvis tillgång till den inre marknaden).

Den inre marknaden, tidigare den gemensamma marknaden, är marknaden inom Europeiska unionen samt, genom EES-avtalet, även Island, Liechtenstein och Norge. Syftet är att skapa en inre marknad där varor och tjänster fritt kan saluföras utan nationella begränsningar, så som tullhinder och olika typgodkännande. Tanken är att både konsumenter och företag gynnas när det blir lättare att utveckla, marknadsföra, sälja och köpa varor och tjänster inom hela den inre marknaden. Detta kan leda till ökad konkurrens, bättre produkter och lägre priser. Tillverkare behöver nu bara uppfylla ett enda typgodkännande för att kunna sälja sin produkt eller tjänst i de 28 medlemsländerna och 3 EES-länderna, något som tidigare kunnat kräva upp till 31 olika nationella typgodkännande. Även andra hinder, så som till exempel tullavgifter mellan medlemsländerna, är borttagna

Den inre marknaden har kritiserats för att den kan leda till likriktning och konkurrensfördel för övernationella aktörer, för att kravet på att acceptera de gemensamma spelreglerna gör det svårare att beakta lokala omständigheter, och för att den gemensamma marknaden kan innebära skattekonkurrens som försvårar upprätthållandet av en välfärdsstat av nordisk modell.

Gemensamma produktregler[redigera | redigera wikitext]

En europeisk tillverkare eller importör av cykelhjälmar för vuxna behöver i och med EU:s gemensamma produktregler endast uppfylla en standard, EN 1078, baserad på EU-direktivet för personlig skyddsutrustning, 89/686/EEG, och kan efter det fritt sälja hjälmen i 31 länder. Tanken är att detta ska konsumenterna tillgång till större utbud av cykelhjälmar, vilket ökar konkurrensen på marknaden, vilket i sin tur leder till sänkta priser, ökad kvalitet och snabbare produktutveckling.[1][2] Detta gynnar särskilt mindre medlemsländer, så som Sverige, som haft för små nationella marknader för att det alltid skulle löna sig för ett företag att investera i ett nationellt typgodkännande.[3]

De fyra friheterna[redigera | redigera wikitext]

Den inre marknaden inkluderar de fyra friheterna, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Den inre marknaden utgör ett av unionens främsta mål. Dess föregångare, Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), bildades för att skapa en tullunion och en gemensam marknad för varor. Samarbetet har sedan dess utvecklats till att omfatta flera andra områden.

Idag råder fri rörlighet för de flesta varor mellan medlemsstaterna. Undantag gäller för en del varor som till exempel kan vara skadliga för folkhälsan eller som är förbjudna. Genom det så kallade Bolkesteindirektivet liberaliserades även tjänstemarknaden.

Den fria rörligheten för personer är en del av de fyra friheterna och grundar sig främst på rörlighetsdirektivet, som innebär att nästan alla unionsmedborgare har rätt att resa in och ta arbete i en annan medlemsstat, förutsatt att personen har giltigt pass eller legitimation. Tanken är att balansera arbetsmarknaden: länder med arbetskraftsbrist ska enklare kunna hitta personal genom att söka inom hela EU och, till exempel, hitta personal i de länder där arbetslöshet råder. Personer med specialistkompetens inom en smal nisch gynnas också när arbetsmarknaden utvidgas till hela EU. Genom Schengensamarbetet har dessutom passkontrollerna mellan de flesta medlemsstaterna avskaffats och en passunion upprättats. Den inre marknaden kompletterades genom Lissabonfördraget med området med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta område är det samma som den inre marknaden, men istället för att fokusera på ekonomiska aspekter fokuserar området med frihet, säkerhet och rättvisa på polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Single Market for Goods - Growth - European Commission” (på en). Growth. http://ec.europa.eu/growth/single-market/goods_en. Läst 26 september 2017. 
  2. ^ ”Single Market for Goods - Growth - European Commission” (på en). Growth. http://ec.europa.eu/growth/single-market/goods_en. Läst 26 september 2017. 
  3. ^ ”EUR-Lex - 52015DC0550 - EN - EUR-Lex” (på en). eur-lex.europa.eu. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=COM:2015:550:FIN. Läst 26 september 2017. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.