Schengensamarbetet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En typisk skylt vid en inre eller yttre gräns i Schengenområdet.

Schengensamarbetet är ett fördjupat gränskontrollsamarbete inom Europeiska unionen vars huvudsyfte är att underlätta fri rörlighet genom att avskaffa gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet. Samtidigt har gränskontrollerna vid de yttre gränserna förstärkts och det gemensamma polissamarbetet fördjupats för att förhindra obehörig gränspassage och bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Den gemensamma viseringspolitiken fastställer under vilka villkor tredjelandsmedborgare kan erhålla visum till Schengenområdet.

De medlemsstater som har avskaffat sina gränskontroller vid de inre gränserna är Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz ingår i Schengenområdet genom särskilda associeringsavtal. Därutöver har de europeiska mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten öppna gränser gentemot Schengenområdet.

Avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet hindrar inte en medlemsstat från att kräva att alla personer innehar eller bär på sig identitetshandlingar som styrker deras rätt att uppehålla sig på dess territorium. Det hindrar inte heller säkerhetskontroller vid hamnar och flygplatser så länge samma kontroller genomförs vid inrikesresor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

En minnesplats i Schengen, Luxemburg, över undertecknandet av Schengenavtalet.

Schengensamarbetet inleddes den 14 juni 1985 när företrädare för Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland undertecknade Schengenavtalet på fartyget Princess Marie-Astrid på floden Mosel i närheten av staden Schengen i Luxemburg, väldigt nära trelandspunkten mellan Luxemburg (Benelux), Frankrike och Tyskland. Avtalet innebar att medlemsstaternas viseringspolitik harmoniserades och att deras inre gränskontroller förenklades, samtidigt som vägen mot ett totalt avskaffande av de inre gränskontrollerna stakades ut. Danmark och Storbritannien hade tidigare blockerat alla försök till att genomföra ett sådant samarbete inom Europeiska gemenskapernas ramar och samarbetet fick därför istället genomföras genom ett separat avtal.

Schengenavtalet följdes den 19 juni 1990 av Schengenkonventionen. Konventionen ledde den 26 mars 1995 till avskaffandet av de inre gränskontrollerna mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland samt Portugal och Spanien, som hade anslutit sig till samarbetet under 1990-talet. Även Grekland, Italien och Österrike samt de nordiska staterna undertecknade Schengenregelverket under 1990-talet och deras inre gränskontroller upphörde under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet.

Införlivandet inom Europeiska unionens ramar[redigera | redigera wikitext]

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, införlivades Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar som ett fördjupat samarbete. Irland och Storbritannien valde att fortsätta att stå utanför, men fick möjlighet att delta i specifika delar, däribland det fördjupade polissamarbetet. Samtidigt ersattes Verkställande kommittén med Europeiska unionens råd som Schengensamarbetets beslutande institution och Schengensekretariatet integrerades med generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd.

Genom införlivandet blev Schengenregelverket en integrerad del av unionsrätten och måste således godtas fullt ut av nya medlemsstater. Avskaffandet av de inre gränskontrollerna sker dock först efter att Europeiska unionens råd har konstaterat att vissa tekniska kriterier är uppfyllda. Under 2000-talet har de inre gränskontrollerna avskaffats för Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Även Liechtenstein och Schweiz har anslutit sig till Schengenområdet genom särskilda associeringsavtal. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien, som alla är medlemmar i Europeiska unionen, deltar i Schengensamarbetet, men har ännu inte fått sina inre gränskontroller upphävda.

Migrationskrisen och dess följder[redigera | redigera wikitext]

Schengensamarbetet utsattes för stora påfrestningar i samband med migrationskrisen i Europa under mitten av 2010-talet. Det höga antalet asylsökande, som via Grekland tog sig in i Schengenområdet, ledde till att flera medlemsstater införde tillfälliga gränskontroller vid sina inre gränser; Tyskland, Österrike och Slovenien i mitten av september 2015, Ungern, Sverige, Frankrike och Norge i oktober och november 2015 och Danmark i januari 2016. I maj 2016 antog Europeiska unionens råd ett beslut om att tillåta Danmark, Norge, Sverige, Tyskland och Österrike att förlänga sina tillfälliga gränskontroller i ytterligare ett halvår utöver den period av åtta månader som Schengenkodexen tillåter under normala förhållanden.[1]

Till följd av migrationskrisen samt terrordåden i Paris i november 2015 och terrordåden i Bryssel 2016 genomfördes flera ändringar av Schengensamarbetet. En utvärdering av Greklands fullgörande av Schengenregelverket inleddes av Europeiska kommissionen,[2][3][4] som kom fram till att 50 åtgärder behövde vidtas av Grekland.[5][6] I mitten av 2016 godkände Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen inrättandet av Europeiska gräns- och kustbevakningen, en gemensam gräns- och kustbevakning som kan sättas in som stöd när en medlemsstat inte klarar av att upprätthålla gränskontrollerna vid de yttre gränserna. För att försvåra för terrorister att ta sig in i Schengenområdet skärptes samtidigt kontrollen av unionsmedborgare vid de yttre gränserna.[7]

Schengenregelverket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schengenregelverket

Schengensamarbetet grundar sig på Schengenregelverket, som innefattar bland annat Schengenavtalet, Schengenkonventionen, diverse beslut antagna av Verkställande kommittén och de unionsakter som har antagits sedan samarbetet införlivades inom Europeiska unionens ramar. Genom ett protokoll som är fogat till unionens grundfördrag har Schengenregelverket införlivats inom Europeiska unionens ramar som ett fördjupat samarbete. Schengenregelverket kan ändras av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Den rättsliga grunden för unionsakter som utvecklar Schengenregelverket är artikel 77 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Schengensamarbetet utgör en del av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Stora delar av Schengenkonventionen har ersatts av unionsakter, däribland Schengenkodexen som antogs den 15 mars 2006. Kodexen utgör en viktig del av Schengenregelverket eftersom den innehåller bestämmelserna om inre och yttre gränskontroller. Under 2013 ändrades kodexen för att inkludera bestämmelser om tillfälligt återinförande av inre gränskontroller vid exceptionella omständigheter. Andra unionsakter rör den gemensamma viseringspolitiken, Schengens informationssystem och det fördjupade polissamarbetet.

Schengenområdet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schengenområdet
  Schengenområdet och övriga områden utan inre gränskontroller.
  Medlemsstater inom Europeiska unionen med fullständiga gränskontroller.

Schengenområdet utgörs av de 22 medlemsstater inom Europeiska unionen som genom Schengensamarbetet har avskaffat sina gränskontroller vid de inre gränserna. Dessa medlemsstater är Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.[8] Därutöver ingår även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz genom särskilda associeringsavtal. Således bor det cirka 400 miljoner människor i Schengenområdet.[9] Inom Schengenområdet får de inre gränserna passeras överallt utan att någon in- eller utresekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet.

Schengenområdet har gradvis utvidgats sedan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien och Tyskland avskaffade sina gränskontroller vid de inre gränserna den 26 mars 1995. Italien och Österrike anslöt sig under 1997 och följdes därefter av Grekland under 1999, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige under 2001, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern under 2007, Schweiz under 2008 och Liechtenstein under 2011.

Därutöver har de tre europeiska mikrostaterna Monaco, San Marino och Vatikanstaten öppna gränser gentemot Schengenområdet. De utfärdar inga egna visum, utan det är Schengenvisum som krävs för tredjelandsmedborgare.

Inom Europeiska unionen finns det sex medlemsstater som fortfarande har kvar fullständiga gränskontroller. Dessa är Bulgarien, Cypern, Irland, Kroatien, Rumänien och Storbritannien. Bortsett från Irland och Storbritannien har dessa medlemsstater förbundit sig att avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna när de uppfyller vissa tekniska kriterier.

Inre gränser[redigera | redigera wikitext]

En inre gräns mellan Tyskland och Österrike, utan gränskontroller.
En inre gräns mellan Norge och Sverige, utan gränskontroller.

Schengenområdets inre gränser innefattar medlemsstaternas gemensamma landgränser, inklusive flod- och insjögränser, flygplatser för flyg inom Schengenområdet (”inrikesflyg”) samt kust-, flod- och insjöhamnar för reguljära inre färjeförbindelser.[10] De inre gränserna får passeras överallt utan att någon in- eller utresekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet.[11] Till skillnad från de yttre gränserna behöver de inre gränserna alltså inte passeras vid särskilda gränsövergångsställen. Personer som passerar en inre gräns behöver inte heller uppvisa någon giltig resehandling. Trots detta behöver personer som rör sig inom Schengenområdet i regel alltid bära med sig sådana giltiga resehandlingar eftersom de kan krävas i andra sammanhang.

Avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna hindrar inte andra typer av personkontroller, till exempel inre utlänningskontroller och poliskontroller som föranleds av brottsmisstanke. Även säkerhetskontroller av personer vid hamnar och flygplatser är tillåtna, men endast under förutsättning att motsvarande säkerhetskontroller också utförs vid inrikesresor.[12]

Genom Schengensamarbetet har medlemsstaterna förpliktat sig att undanröja alla trafikhinder vid de inre gränserna, framför allt alla hastighetsbegränsningar som inte uteslutande grundar sig på trafiksäkerhetshänsyn. Samtidigt måste alla medlemsstater vara beredda att tillhandahålla de anordningar som krävs om gränskontrollerna vid de inre gränserna skulle tillfälligt återinföras.[13] Tillfälliga gränskontroller kan införas vid de inre gränserna om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i en medlemsstat.[14]

Giltiga resehandlingar[redigera | redigera wikitext]

Schengensamarbetet påverkar inte vilka resehandlingar som är giltiga vid resa inom Schengenområdet. Detta fastställs istället i rörlighetsdirektivet, som inte enbart omfattar Schengenområdet utan även övriga delar av Europeiska unionen. Enligt rörlighetsdirektivet är pass och, för unionsmedborgare, nationellt identitetskort giltiga resehandlingar vid resa inom unionen. Identitetshandlingar som inte fastställer innehavarens medborgarskap, till exempel körkort, är inte giltiga som resehandlingar.

Avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet hindrar inte en medlemsstat från att kräva att alla personer innehar eller bär på sig identitetshandlingar som styrker deras rätt att uppehålla sig på dess territorium. Sådana bestämmelser finns i Belgien, Cypern, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Polen, Portugal, Slovakien, Spanien, Tjeckien, Tyskland och Ungern.[15] Även om gränskontrollerna vid de inre gränserna är avskaffade krävs giltiga resehandlingar i andra sammanhang, till exempel vid flygresor, hotellvistelser och poliskontroller. För att hindra personer från att olagligen uppehålla sig inom Schengenområdet måste alla hotell och pensionat kontrollera sina gästers identitetshandlingar och låta dem personligen fylla i ett registreringskort, som de nationella myndigheterna kan få tillgång till vid behov. Makar och medföljande minderåriga samt medlemmar i gruppresor omfattas dock inte.[16]

Anmälningsplikt för tredjelandsmedborgare[redigera | redigera wikitext]

Enligt Schengenregelverket ska tredjelandsmedborgare anmäla sin närvaro till de nationella myndigheterna i samband med inresa till Schengenområdet. Detta ska ske i enlighet med den nationella lagstiftningen, antingen direkt i samband med inresan eller inom tre arbetsdagar räknat från inresedagen. Anmälningsplikten omfattar även tredjelandsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat och som reser till en annan medlemsstat inom Schengenområdet.[12][17]

Andra typer av kontroller än gränskontroller[redigera | redigera wikitext]

Inre utlänningskontroller[redigera | redigera wikitext]

Inre utlänningskontroller är kontroller av utlänningar inne på en medlemsstats territorium. Sådana kontroller är enligt Schengenregelverket tillåtna, även i gränsområden, under förutsättning att de inte får samma verkan som in- eller utresekontroller.[12] Syftet med en inre utlänningskontroll är att kontrollera utlänningens rätt att uppehålla sig på medlemsstatens territorium. Bestämmelserna om inre utlänningskontroller fastställs genom nationell lagstiftning. De genomförs i regel när brottsmisstanke föreligger.

Säkerhetskontroller vid hamnar och flygplatser[redigera | redigera wikitext]

Säkerhetskontroller vid hamnar och flygplatser är tillåtna om samma kontroller genomförs vid inrikesresor.

Schengenregelverket tillåter säkerhetskontroller vid hamnar och flygplatser under förutsättning att samma kontroller genomförs vid inrikesresor.[12] Säkerhetskontrollerna kan genomföras av behöriga nationella myndigheter, hamn- eller flygplatsansvariga eller transportörerna själva. Gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten finns fastställda i en förordning som gäller inom hela Europeiska unionen, även i de medlemsstater som inte ingår i Schengenområdet.[18] Sedan den 29 april 2010 finns det inte längre några bestämmelser på unionsnivå som kräver att identitetskontroller genomförs i samband med flygresor.[19] Genom nationell lagstiftning kan medlemsstaterna dock fastställa restriktivare säkerhetsbestämmelser.[20]

I regel behövs endast ett boardingkort för att en passagerare ska få gå igenom säkerhetskontrollen för att nå flygplatsens behörighetsområde. I samband med säkerhetskontrollen sker ingen kontroll av personens identitet. Däremot kan flygbolagen själva, för att säkra dels kommersiella intressen och dels transportsäkerheten (vilket kan vara ett krav genom nationell lagstiftning), kräva att en passagerare identifierar sig i samband med incheckningen och/eller ombordstigningen. Resehandlingar som enligt rörlighetsdirektivet är giltiga (pass och, för unionsmedborgare, nationellt identitetskort) är giltiga i dessa fall, men flygbolagen kan även godta andra identitetshandlingar om de vill. Medlemsstaterna kan inte genom nationell lagstiftning kräva ytterligare kontroller. Transportörerna kan inte heller genom nationell lagstiftning hållas ansvariga för transporten av personer som inte uppfyller kraven för inresa eller uppehälle inom Schengenområdet. Transportörerna får dessutom inte kräva att tredjelandsmedborgare ska styrka lagligheten i sin vistelse genom uppvisande av uppehållstillstånd eller visum.[20]

Tullkontroller[redigera | redigera wikitext]

Tullkontroller finns vid bland annat Öresundsbron mellan Danmark och Sverige.

Schengensamarbetet hindrar inte de nationella myndigheterna från att genomföra tullkontroller vid de inre gränserna. Det innebär att kontroller som syftar till att hitta förbjudna eller begränsade varor, till exempel alkoholdrycker och narkotika, är tillåtna. De får dock inte innebära en personkontroll som utförs endast på grund av att personen har korsat en inre gräns. Medlemsstaterna har samtidigt förbundit sig att underlätta varors rörlighet över de inre gränserna och ska därför genomföra tullkontroller på ett sätt så att trafikflödena påverkas så lite som möjligt. Enligt unionens tullkodex får de nationella myndigheterna vidta alla tullkontroller som de anser nödvändiga.[21]

Det är huvudsakligen Finland, Norge och Sverige som har omfattande tullkontroller vid de inre gränserna. Dessa nordiska stater har en tradition av starka tullkontroller, inte minst för att kontrollera flödet av alkohol och narkotika. Till exempel förekommer det omfattande tullkontroller vid Öresundsbron mellan Danmark och Sverige. Kontrollen av alkohol har blivit mer överflödig för Sverige och Finland när det sjuåriga undantaget om begränsning av privatimport av alkohol för eget bruk försvann 2003. År 2016 infördes friare resor för privata flygplan inom Schengenområdet. De behöver bara färdplan och landningstillstånd från flygplatsen om inget finns att deklarera. Innan dess behövdes tillstånd i förväg från Tullverket för att få passera Sveriges gräns.[22]

Tillfälliga gränskontroller[redigera | redigera wikitext]

Tillfälliga gränskontroller kan införas vid en inre gräns om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i en medlemsstat. Omfattningen och varaktigheten av de tillfälliga gränskontrollerna vid de inre gränserna får inte överskrida vad som är absolut nödvändigt för att bemöta det allvarliga hotet. Tillfälliga gränskontroller får införas i högst 30 dagar eller så länge som det allvarliga hotet förväntas kvarstå om det överstiger 30 dagar. Om det allvarliga hotet består kan gränskontrollerna förlängas i förnybara perioder av högst 30 dagar i taget. Allt som allt får tillfälliga gränskontroller vid de inre gränserna införas i högst sex månader.[14]

Minst fyra veckor innan införandet av tillfälliga gränskontroller måste medlemsstaten eller medlemsstaterna i fråga meddela övriga medlemsstater samt Europeiska kommissionen om skälen och omfattningen av gränskontrollerna, inbegripet gränskontrollernas varaktighet och vilka gränsövergångsställen som är tillåtna för passage. Även Europaparlamentet och Europeiska unionens råd ska informeras.[23]

I exceptionella fall, när omedelbara åtgärder krävs, kan en medlemsstat införa tillfälliga gränskontroller utan att först meddela övriga medlemsstater och kommissionen om detta. Sådana gränskontroller får införas för en period av högst tio dagar. Om det allvarliga hotet består kan de tillfälliga gränskontroller förlängas i förnybara perioder av högst 20 dagar i taget. Sådana gränskontroller får inte sträcka sig längre än två månader. Övriga medlemsstater samt kommissionen måste omgående underrättas om sådana gränskontroller.[24]

Vid exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för hela Schengenområdet kan Europeiska unionens råd, som en sista åtgärd, på förslag av kommissionen rekommendera att en eller flera medlemsstater inför tillfälliga gränskontroller vid de inre gränserna. I sådana fall kan en medlemsstat införa tillfälliga gränskontroller i sex månader med möjlighet till förlängning i förnybara perioder av högst sex månader i taget. De tillfälliga gränskontrollerna får i detta fall inte överstiga två år.[25]

I samband med införande av tillfälliga gränskontroller får delar av regelverket för de yttre gränskontrollerna tillämpas,[26] dock ej till exempel det transportöransvar som gäller för resor över den yttre gränsen.[20]

Förfaranden för att införa tillfälliga gränskontroller
Orsak Förfarande Startperiod Förnyelseperioder Maximal total tid
Förutsebart allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten Medlemsstaten meddelar övriga medlemsstater samt kommissionen fyra veckor, eller kortare om oundvikligt, innan införandet av tillfälliga gränskontroller. 30 dagar eller så länge som det allvarliga hotet väntas kvarstå 30 dagar 6 månader
Oförutsebart allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten som kräver omedelbara åtgärder Medlemsstaten meddelar övriga medlemsstater och kommissionen snarast efter införandet av tillfälliga gränskontroller. 10 dagar 20 dagar 2 månader
Exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll Medlemsstaten bemyndigas av rådet på förslag av kommissionen att införa tillfälliga gränskontroller. 6 månader 6 månader 2 år

De vanligaste anledningarna till tillfälliga gränskontroller är politiska toppmöten och andra stora tillställningar, till exempel demonstrationer, fotbollsturneringar eller utdelningen av Nobels fredspris.[20] Till följd av det ökade antalet asylsökande under 2010-talet (migrationskrisen) och bristande gränskontroller vid de yttre gränserna införde följande medlemsstater tillfälliga gränskontroller: Slovenien (med fokus mot Ungern), Ungern (med fokus mot Slovenien), Österrike (med fokus mot Slovenien), Tyskland (med fokus mot Österrike), Danmark (med fokus mot Tyskland), Sverige (med fokus mot Danmark och Tyskland) samt Norge (med fokus mot Sverige och Danmark).[27]

Pågående inre gränskontroller[redigera | redigera wikitext]

Nedan återfinns alla pågående inre gränskontroller enligt de uppgifter som medlemsstaternas nationella myndigheter har tillhandahållit Europeiska kommissionen.[27]

Medlemsstat Oförutsett förfarande påbörjat
(max 2 mån.)
Förutsett förfarande påbörjat
(max 6 mån.)
Exceptionellt förfarande påbörjat
(max 2 år)
Slutdatum[28] Orsak Berörda gränsavsnitt
Danmark Danmark 2016-01-04 2016-03-04 2016-06-01 2016-11-12 Migrationskrisen i Europa Färjeförbindelser och landgränsen mot Tyskland
Frankrike Frankrike 2015-11-13 2016-12-14[29]
2016-05-27[30]
2016-07-27[31]
2017-01-26 Terrordåden i Paris i november 2015
Europamästerskapet i fotboll 2016
Attacken i Nice 2016
Alla inre gränser
Norge Norge 2015-11-26 2016-01-16 2016-06-10 2016-11-12 Migrationskrisen i Europa Färjeförbindelser till Danmark, Sverige och Tyskland
Sverige Sverige 2015-11-12 2016-01-10 2016-06-08 2016-11-12 Migrationskrisen i Europa Färjeförbindelser i syd och väst samt Öresundsförbindelsen
Tyskland Tyskland 2015-09-13 2015-11-14 2016-05-12 2016-11-12 Migrationskrisen i Europa Landgränsen mot Österrike
Österrike Österrike 2015-09-16 2015-11-16 2016-05-16 2016-11-12 Migrationskrisen i Europa Landgränsen mot Slovenien och Ungern

Yttre gränser[redigera | redigera wikitext]

Den yttre gränsen mellan Ungern och Serbien, kraftigt förstärkt under 2015.

Schengenområdets yttre gränser innefattar medlemsstaternas samtliga landgränser, inklusive flod- och insjögränser, sjögränser samt flygplatser och kust-, flod- och insjöhamnar som inte utgör inre gränser.[10] En hamn eller en flygplats kan innefatta både inre och yttre gränser. Även Bulgariens, Cyperns, Kroatiens och Rumäniens gränser betraktas som yttre gränser och omfattas av Schengenregelverkets bestämmelser, trots att de ännu inte ingår i Schengenområdet. De yttre gränserna får endast passeras vid särskilda gränsövergångsställen och under de öppettider som myndigheterna har fastställt. Endast vid oförutsedda nödsituationer eller efter godkännande av de nationella myndigheterna får de yttre gränserna passeras utanför gränsövergångsställena.

Vid gränsövergångsställena genomgår alla personer in- eller utresekontroll, vilka syftar till att säkerställa att personer, deras transportmedel och föremål i deras besittning kan tillåtas att resa in i eller ut ur Schengenområdet.[32] Den som ankommer till Schengenområdet med egen båt eller flygplan, måste gå direkt till en hamn eller en flygplats som är ett godkänt gränsövergångsställe och anmäla sig där.

Alla medlemsstater inom Schengenområdet har förbundit sig att upprätthålla gränsövervakning av sina yttre gränser med syfte att hindra personer från att olagligen passera de yttre gränserna utanför gränsövergångsställena. Vid delar av den yttre gränsen finns stängsel, taggtråd eller andra anordningar för att hindra obehörig gränspassage.

Gränskontroller[redigera | redigera wikitext]

In- och utresekontroller[redigera | redigera wikitext]

In- och utresekontroller vid gränsen mellan Bulgarien och Turkiet.
Inresekontroller vid den brittiska gränsen.
Utresekontroller vid Kastrups flygplats.

In- och utresekontroller sker vid särskilda gränsövergångsställen och syftar till att säkerställa att personer, deras transportmedel och föremål i deras besittning kan tillåtas att resa in i eller ut ur Schengenområdet.[32] In- och utresekontrollerna måste fullt ut respektera mänsklig värdighet. Gränskontrolltjänstemännen får till exempel inte diskriminera personer på grund av kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.[33] Vid många gränsövergångsställen, framför allt vid flygplatser, finns skilda köer för unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare med syfte att underlätta och påskynda passage för unionsmedborgare.[34]

För unionsmedborgare och andra medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet genomförs förenklade in- och utresekontroller. Sådana kontroller innefattar en minimikontroll av personens identitet, framför allt att personens resehandling är giltig och äkta samt tillhör personen i fråga. Gränstjänstemännen får dock göra icke-systematiska sökningar i nationella och europeiska databaser för att säkerställa att en person inte utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, inre säkerheten, folkhälsan eller medlemsstaternas internationella förbindelser.[35]

För tredjelandsmedborgare som inte åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet genomförs noggrannare in- och utresekontroller. Sådana kontroller innefattar en kontroll av personens identitets, framför allt att personens resehandling är giltig och äkta samt tillhör personen i fråga. Utöver detta kontrolleras även att giltigt visum eller uppehållstillstånd innehas, vilka in- och utresestämplar som finns i passet, vad syftet med vistelsen är, om personen har tillräckligt med medel för sitt uppehälle samt en kontroll av att personen inte äventyrar den allmänna ordningen, inre säkerheten, folkhälsan eller medlemsstaternas internationella förbindelser genom en kontroll i nationella och europeiska databaser. Visum kontrolleras i regel alltid genom informationssystemet för viseringar (VIS). Information om gränskontrollerna ska finnas tillgängliga på alla unionens officiella språk samt de officiella språken i de angränsande tredjeländerna.[35] Förenklade in- och utresekontroller kan införas tillfälligt under exceptionella och oförutsedda omständigheter, till exempel vid en oväntat hög trafikintensitet.[36] Tredjelandsmedborgares resehandlingar stämplas systematiskt med in- och utresestämplar, såvida tredjelandsmedborgaren inte innehar ett uppehållskort.

Särskilda bestämmelser gäller för till exempel statschefer och deras delegationer (som vid föranmälda besök aldrig får underkastas in- eller utresekontroller), flygplatspiloter och övriga besättningsmedlemmar, sjömän, innehavare av diplomatpass, gränsarbetare och minderåriga.[37]

Den 15 december 2015 presenterade Europeiska kommissionen ett lagförslag om att avskaffa de förenklade in- och utresekontrollerna för unionsmedborgare och andra medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet. Syftet är att försvåra för terrorister att röra sig över de yttre gränserna.[38][39]

Gränsövervakning[redigera | redigera wikitext]

Gränsövervakning av den yttre gränsen.

Alla medlemsstater inom Schengenområdet har förbundit sig att övervaka sina yttre gränser för att hindra obehörig gränspassage utanför gränsövergångsställena. Gränsövervakningen är i huvudsak fortfarande en nationell befogenhet. Genom Frontex finns det dock ett operativt samarbete på europeisk nivå som möjliggör bland annat assistans i form av europeiska gränskontrolltjänstemän till de nationella myndigheterna.

Den 15 december 2015 presenterade Europeiska kommissionen ett lagförslag om att ersätta Frontex med en europeisk gräns- och kustbevakning, som föreslås få utökade möjligheter att assistera en medlemsstat i gränsövervakningen av en yttre gräns. Kommissionen vill även låta den nya gräns- och kustbevakningen ha befogenhet att genomföra gränsövervakning utan en medlemsstats tillåtelse om medlemsstaten i fråga underlåter sig att upprätthålla gränskontrollerna vid de yttre gränserna.[40]

Till följd av det stora antalet obehöriga gränspassager har delar av den yttre gränsen förstärkts med stängsel, taggtråd eller andra anordningar för att hindra passager. Under 2015 stärkte till exempel flera medlemsstater sina yttre gränser till följd av migrationskrisen i Europa.

Viseringspolitik[redigera | redigera wikitext]

  Europeiska unionen
  Speciella visa-fria bestämmelser
  Visa-fritt vid resa under 90 dagar
  Visa nödvändigt vid inresa
  Visa nödvändigt även vid transitresa
  Visa-status okänd vid resa

Tredjelandsmedborgare som inte åtnjuter fri rörlighet enligt unionsrätten måste inneha visum när de passerar Schengenområdets yttre gränser. Genom Schengensamarbetet har Schengenområdet en gemensam viseringspolitik. Beroende på omständigheterna kan de nationella myndigheterna utfärda olika typer av visum. Enhetliga visum är visum som gäller inom hela Schengenområdet, medan visum med territoriellt begränsad giltighet är visum som endast gäller inom en eller flera medlemsstater, men inte inom hela Schengenområdet. Normalt krävs inte visum för tredjelandsmedborgare som ska passera de internationella transitområdena på en medlemsstats flygplats. Särskilda bestämmelser för medborgare från Afghanistan, Bangladesh, Eritrea, Etiopien, Ghana, Irak, Iran, Kongo-Kinshasa, Nigeria, Pakistan, Sri Lanka och Somalia innebär att dessa måste inneha särskilda visum för flygplatstransitering.[41]

Tredjelandsmedborgare behöver i vissa fall inte visum för vistelser som understiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Sådan visumfrihet gäller bland annat Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Japan, Sydkorea, Israel samt stora delar av Sydamerika. Även västra Balkan omfattas av visumfrihet.[42]

Lokal gränstrafik[redigera | redigera wikitext]

Schengenregelverket tillåter medlemsstaterna att sluta bilaterala avtal med angränsande tredjeländer om förenklade gränskontroller för lokal gränstrafik.[43] Sådana avtal kan tillåta gränspendlare bosatta på båda sidor av gränsen inom 30 km från den, att få tillstånd att fritt passera gränsen valfritt antal gånger. Tillstånden gäller minst 1 år och högst 5 år. Endast resor som sträcker sig högst 30 km in i Schengenområdet är tillåtna. I undantagsfall kan de avtalsslutande staterna komma överens om att gränsområdet ska omfatta områden upp till 50 km från den yttre gränsen.[44]

Bilaterala avtal har slutits mellan Ukraina, å ena sidan, och Polen, Slovakien, Rumänien och Ungern, å andra sidan, mellan Ryssland, å ena sidan, och Lettland, Norge och Polen, å andra sidan, mellan Vitryssland och Lettland samt mellan Moldavien och Rumänien. Ett bilateralt avtal har även slutits mellan Bosnien och Hercegovina och Kroatien, men det har ännu inte trätt i kraft.[45]

Transportöransvar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Transportöransvar

Genom Schengensamarbetet finns det ett transportöransvar som gäller inom hela Schengenområdet. Transportöransvaret innebär att transportörer (buss-, flyg-, färje- och tågbolag) blir ersättningsskyldiga i de fall de transporterar en passagerare fram till den yttre gränsen och denna person nekas inresa. Framför allt kan transportörerna bli skyldiga att betala återresa och uppehälle för passageraren. Transportörerna är skyldiga att kontrollera att alla deras passagerare bär på sig giltiga resehandlingar och andra dokument som krävs vid inresa till Schengenområdet. Endast om en passagerare ansöker om asyl och beviljas detta undkommer transportören transportöransvar. Eftersom en transportör inte kan veta på förhand om en person kommer att beviljas asyl innebär detta att transportörer avstår från att transportera personer som saknar giltiga resehandlingar, även om de enligt flyktingkonventionen skulle betraktas som flyktingar. I praktiken försvårar detta asylsökandes möjligheter att ta sig till Schengenområdet för att söka asyl, även om transportöransvaret formellt inte får inverka på medlemsstaternas förpliktelser enligt flyktingkonventionen.[46]

Genom ett direktiv har Europeiska unionens råd fastställt minimi- och maximibelopp för de påföljder som följer om en transportör transporterar en passagerare utan giltiga resehandlingar. Förutom böter på mellan 3 000 och 5 000 euro för varje passagerare som har transporterats i strid med Schengenkonventionen kan en transportör även erläggas med andra påföljder, till exempel körförbud, beslagtagande och konfiskering av transportmedel eller tillfälligt upphävande eller återkallande av tillståndet att bedriva trafik.[47]

Obehörig gränspassage[redigera | redigera wikitext]

Människor som tar sig igenom den yttre gränsen olagligen.

Obehörig gränspassage innefattar dels gränspassage utanför gränsövergångsställena, dels gränspassage vid gränsövergångsställena utanför de öppettider som de nationella myndigheterna har fastställt.

Antalet obehöriga gränspassager ökade kraftigt från 2008 till 2011, i huvudsak till följd av den arabiska våren. Antalet ökade ytterligare under 2014 och 2015, vilket utlöste en migrationskris i Europa. De illegala vägarna in i Schengenområdet har förändrats över tiden. Under 1990-talet var Kanarieöarna det främsta målet för afrikanska migranter. Under 2000- och 2010-talet har allt fler migranter tagit sig in över Medelhavet, antingen via Malta och Lampedusa eller mellan Turkiet och Grekland.[48]

Det stora antalet asylsökande som under 2015 tog sig till Schengenområdet via Grekland och Serbien ledde till att flera medlemsstater införde tillfälliga gränskontroller i enlighet med de bestämmelser som finns i Schengenregelverket. Samtidigt förstärkte flera medlemsstater, i synnerhet Ungern, sina yttre gränser, eftersom de asylsökande försökte ta sig in landvägen genom att tillfälligt lämna Schengenområdet och resa via Serbien istället för att flyga från Grekland.

Utvärderings- och övervakningsmekanism[redigera | redigera wikitext]

Utvärdering av gränskontrollerna mellan Spanien och Gibraltar under 2013.

Precis som för övriga delar av unionsrätten ansvarar Europeiska kommissionen för att övervaka att medlemsstaterna fullgör sina åtaganden genom att genomföra och tillämpa Schengenregelverket korrekt. Kommissionen kan inleda samma typ av överträdelseförfarande som för annan typ av unionsrätt.

Därutöver finns en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket. De nationella myndigheterna och kommissionen ansvarar gemensamt för genomförandet av denna mekanism. Under varje femårsperiod måste alla medlemsstater bli utvärderade minst en gång. Varje år antar kommissionen även ett årligt utvärderingsprogram som preciserar hur utvärderingen ska gå till. Utvärderingen omfattar alla delar av tillämpningen av Schengenregelverket och kan bestå av dels frågeformulär som skickas till de nationella myndigheterna, dels föranmälda eller oanmälda besök av expertgrupper på plats vid de inre eller yttre gränserna. Medlemsstaterna utser nationella experter till att delta i dessa expertgrupper tillsammans med företrädare för kommissionen. De nationella experterna får inte delta i utvärderingar av den medlemsstat de själva är verksamma i.[49]

Mot bakgrund av sina utvärderingar utarbetar de nationella experterna och kommissionens företrädare utvärderingsrapporter. Dessa rapporter kan innehålla förslag till rekommendationer, som de nationella myndigheterna föreslås vidta för att förbättra tillämpningen av Schengenregelverket. Utvärderingsrapporterna översänds därefter till Europeiska unionens råd, som efter att ha antagit rekommendationerna översänder dem till Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Inom tre månader måste den berörda medlemsstaten lägga fram en handlingsplan till rådet och kommissionen. Om den berörda medlemsstaten har allvarligt underlåtit sig att fullfölja sina förpliktelser enligt Schengenregelverket måste denna handlingsplan istället läggas fram inom en månad. Medlemsstaten måste regelbundet hålla kommissionen underrättad om genomförandet av den nationella handlingsplanen till dess att den är helt genomförd.[49]

Vid allvarliga brister som kan utgöra ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten inom hela Schengenområdet kan Europeiska unionens råd rekommendera en eller flera medlemsstater att införa tillfälliga gränskontroller i upp till sex månader, vilka kan förlängas i förnybara perioder av sex månader i taget till totalt två år.[49]

Fördjupat polissamarbete[redigera | redigera wikitext]

Gränsöverskridande övervakning och efterföljande[redigera | redigera wikitext]

I Öresundsregionen finns det genom ett bilateralt avtal ett fördjupat polissamarbete.

Genom Schengensamarbetet har polissamarbetet mellan medlemsstaterna fördjupats. Enligt Schengenkonventionen får polisen fortsätta övervakningen av en brottsmisstänkt över en inre gräns om personen misstänks ha begått ett brott som kan medföra utlämning. Den andra statens myndigheter måste informeras i förväg, förutom vid misstanke om vissa särskilda brott och om det på grund av ”synnerlig brådska” krävs fortsatt övervakning utan möjlighet till den andra statens medgivande. Den andra staten måste informeras om övervakningen på dess territorium innan operationen avslutas, och en begäran om godkännande måste lämnas över så snart som möjligt. Övervakningen måste avslutas på begäran av den andra staten eller inom fem timmar om ett godkännande inte har erhållits. Polisen i den första staten är skyldig att följa den andra statens lagar, och polismännen måste bära identifikationshandlingar som visar att de är poliser och har rätt att bära vapen. De har inte rätt att stoppa eller gripa de övervakade personerna, men den andra staten är skyldig att bistå utredningen efter operationen, inklusive under det juridiska förfarandet.[50]

Enligt Schengenkonventionen har polisen också rätt att korsa en inre gräns för att jaga en misstänkt, även om det inte är möjligt att meddela den andra statens polismyndighet i förväg om jagandet. Detta kan också ske om den andra statens myndigheter inte har möjlighet att tillräckligt snabbt nå platsen där den misstänkte befinner sig på. Varje Schengenstat har dock rätt att införa vissa tids- eller avståndsbegränsningar i möjligheten till gränsöverskridande efterföljande på sitt eget territorium, och ifall de tillåter angränsande medlemsstater att gripa misstänka personer på sitt territorium. Gränsöverskridande efterföljande är begränsade till landgränser. De förföljande polismännen måste antingen vara uniformerade eller ha fordon som är tydligt markerade. De är tillåtna att bära tjänstevapen, som endast får användas vid nödvärn. Efter operationen måste den första staten meddela den andra staten om utgången.[51]

Medlemsstaterna kan även sluta bilaterala avtal om fördjupade polissamarbeten i gränsområden. Till exempel har Danmark och Sverige slutit ett avtal om polisiärt samarbete, som anger att båda länderna får utföra polisiärt arbete längs hela Öresundsförbindelsen.[52]

Schengens informationssystem[redigera | redigera wikitext]

Genom Schengensamarbetet har ett informationssystem inrättats för eftersökta personer och föremål. De nationella myndigheterna ansvarar för registreringarna i informationssystemet. Systemet underlättar myndigheternas möjligheter att hitta personer och föremål som är efterlysta.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Rådets genomförandebeslut (EU) 2016/894 av den 12 maj 2016 om en rekommendation om tillfälliga kontroller vid de inre gränserna under exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för Schengenområdet”. EUT L 151, 8.6.2016, s. 8-11. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016D0894. 
  2. ^ ”Greece 'seriously neglected' border controls, says EU” (på engelska). EUobserver. 27 januari 2016. http://euobserver.com/justice/132023. Läst 7 juli 2016. 
  3. ^ ”Tension grows between Brussels and Athens over Schengen rules” (på engelska). EurActiv.com. 28 januari 2016. http://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/tension-grows-between-brussels-and-athens-over-schengen-rules/. Läst 7 juli 2016. 
  4. ^ ”EU imposes border demands on Greece” (på engelska). EUobserver. 12 februari 2016. http://euobserver.com/migration/132251. Läst 7 juli 2016. 
  5. ^ ”Council sets ’50 steps’ Athens should take to stay in Schengen” (på engelska). EurActiv.com. 12 februari 2016. http://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/council-sets-50-steps-athens-should-take-to-stay-in-schengen/. Läst 7 juli 2016. 
  6. ^ ”Greece gets two-week deadline for border plan” (på engelska). EUobserver. 12 april 2016. https://euobserver.com/migration/133016. Läst 7 juli 2016. 
  7. ^ ”Super-Frontex approved, acclaimed and decried” (på engelska). EurActiv.com. 7 juli 2016. http://www.euractiv.com/section/global-europe/news/super-frontex-approved-acclaimed-and-decried/. Läst 7 juli 2016. 
  8. ^ ”Europa utan gränser - Schengenområdet”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/e-library/docs/schengen_brochure/schengen_brochure_dr3111126_sv.pdf. Läst 30 december 2015. 
  9. ^ ”Schengen Area” (på engelska). Europeiska kommissionen. 13 november 2015. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/schengen/index_en.htm. Läst 30 december 2015. 
  10. ^ [a b] ”Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 6-8. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  11. ^ ”Artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  12. ^ [a b c d] ”Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  13. ^ ”Artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  14. ^ [a b] ”Artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 20-21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  15. ^ ”Parliamentary questions: E-2022/04” (på engelska). Europaparlamentet. 15 november 2004. http://www.europarl.europa.eu/sides/getAllAnswers.do?reference=E-2004-2022&language=SV. Läst 21 juni 2012. 
  16. ^ ”Artikel 45 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 33. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  17. ^ ”Artikel 22 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  18. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 300/2008 av den 11 mars 2008 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten och om upphävande av förordning (EG) nr 2320/2002”. EUT L 97, 9.4.2008, s. 72-84. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32008R0300. 
  19. ^ ”ID-kontroll”. Skellefteå Airport. http://skellefteaairport.se/nar-du-ska-flyga/id-kontroll-2/. Läst 21 januari 2016. 
  20. ^ [a b c d] ”Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av kapitel III (gränskontroll) i förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. KOM(2010) 554. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2010:0554:FIN:SV:PDF. 
  21. ^ ”Artikel 46 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (omarbetning)”. EUT L 269, 10.10.2013, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32013R0952. 
  22. ^ Svårare för tullen att stoppa smuggelplan
  23. ^ ”Artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 21-22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  24. ^ ”Artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  25. ^ ”Artikel 29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 22-23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  26. ^ ”Artikel 32 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  27. ^ [a b] ”Member States’ notifications of the temporary reintroduction of border control at internal borders pursuant to Article 23 et seq. of the Schengen Borders Code” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/schengen/reintroduction-border-control/docs/ms_notifications_-_reintroduction_of_border_control_en.pdf. Läst 18 januari 2016. 
  28. ^ Notera att slutdatumen är preliminära och kan komma att förlängas i enlighet med Schengenkodexens bestämmelser.
  29. ^ Motiverat med anledning av terrordåden i Paris i november 2015.
  30. ^ Motiverat med anledning av Europamästerskapet i fotboll 2016.
  31. ^ Motiverat med anledning av attacken i Nice 2016
  32. ^ [a b] ”Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 9. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  33. ^ ”Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 11. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  34. ^ ”Artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 14. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  35. ^ [a b] ”Artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 11-13. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  36. ^ ”Artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 13-14. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  37. ^ ”Artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 18-19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  38. ^ ”Proposal for a regulation of the European Parliament and of the Council amending Regulation No 562/2006 (EC) as regards the reinforcement of checks against relevant databases at external borders” (på engelska). Europeiska kommissionen. 15 december 2015. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:52015PC0670. Läst 6 januari 2016. 
  39. ^ ”Securing Europe's External Borders - Systematic Checks at External Borders” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/securing-eu-borders/fact-sheets/docs/systematic_checks_at_external_borders_en.pdf. Läst 21 januari 2016. 
  40. ^ ”Proposal for a regulation of the European Parliament and of the Council on the European Border and Coast Guard and repealing Regulation (EC) No 2007/2004, Regulation (EC) No 863/2007 and Council Decision 2005/267/EC” (på engelska). Europeiska kommissionen. 15 december 2015. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/securing-eu-borders/legal-documents/docs/regulation_on_the_european_border_and_coast_guard_en.pdf. Läst 6 januari 2016. 
  41. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009, s. 1-58. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32009R0810. 
  42. ^ ”Konsoliderad version av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 21.3.2001, s. 1)”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02001R0539-20140609. 
  43. ^ ”Artikel 40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  44. ^ ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning nr 1931/2006 av den 20 december 2006 om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av bestämmelserna i Schengenkonventionen (EUT L 405, 30.12.2006, s. 1)”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02006R1931-20120119. 
  45. ^ ”Member States notified the following bilateral agreements” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/e-library/documents/policies/borders-and-visas/schengen/docs/notifications_under_article_19_en.pdf. Läst 6 januari 2016. 
  46. ^ ”Artikel 26 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  47. ^ ”Rådets direktiv 2001/51/EG av den 28 juni 2001 om komplettering av bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985”. EGT L 187, 10.7.2001, s. 45-46. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32001L0051. 
  48. ^ ”Annual Risk Analysis 2014” (på engelska). Frontex. 24 augusti 2014. http://frontex.europa.eu/assets/Publications/Risk_Analysis/Annual_Risk_Analysis_2014.pdf. Läst 6 januari 2016. 
  49. ^ [a b c] ”Rådets förordning (EU) nr 1053/2013 av den 7 oktober 2013 om inrättande av en utvärderings- och övervakningsmekanism för kontroll av tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av verkställande kommitténs beslut av den 16 september 1998 om inrättande av Ständiga kommittén för genomförande av Schengenkonventionen”. EUT L 295, 6.11.2013, s. 27-37. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32013R1053. 
  50. ^ ”Artikel 40 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 29-30. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  51. ^ ”Artikel 41 i konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 30-32. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  52. ^ ”Avtal med Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen”. Sveriges internationella överenskommelser SÖ 2000:15, 1999-10-06, s. 1-24. Sveriges utrikesdepartement. http://www.regeringen.se/contentassets/803802ef7c7543c4a3b8a2f39beb7dd9/avtal-med-danmark-om-polisiart-samarbete-i-oresundsregionen. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.