Europeiska unionens tre pelare
Europeiska unionens tre pelare var en struktur som Europeiska unionen byggde på från Maastrichtfördraget 1993 till Lissabonfördraget 2009 och som var avgörande för hur ett beslut fattades inom unionen.
Genom Lissabonfördraget den 1 december 2009 upphörde pelarstrukturen att existera. Istället är Europeiska unionen en juridisk person och ersätter således de tre pelarna. Europaparlamentet har medbeslutanderätt i näst intill alla politiska frågor på europeisk nivå. Samma ändringar var föreslagna i Europeiska konstitutionen.
De tre pelarna var Europeiska gemenskaperna (EG), Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) respektive Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS).[1] Den första pelaren skiljde sig väsentligt från de två andra, eftersom beslut inom Europeiska gemenskaperna var överstatliga. Sakpolitiska områden som ingick i EG var till exempel frågor som rörde den inre marknaden och den gemensamma jordbrukspolitiken.
De två andra pelarna omfattade områden som var av mer mellanstatlig karaktär. Här ingick till exempel utrikespolitik, säkerhetspolitik och polisiärt samarbete. Varje pelare utgjorde, till skillnad från Europeiska unionen, en egen juridisk person och kunde ingå internationella avtal.
Inom varje pelare fanns det ett antal byråer. Gemenskapsbyråerna arbetade med frågor som rörde den första pelaren. På motsvarande sätt hade den andra och tredje pelaren organ med specifika ansvarsområden.
Historia
Pelarstrukturen hade sitt historiska ursprung från förhandlingarna som ledde till Maastrichtfördraget. Medlemsstaterna var splittrade i frågan om att överföra mer makt över frågor inom utrikes-, säkerhets-, försvars-, asyl-, immigrationspolitiken och inom polis- och rättssamarbetet till överstatlig nivå.
För att tillgodose både de medlemsstater som ville ha mer europeisk integration och de som värnade om att bibehålla sin suveränitet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, upprättades de tre pelarna. På så sätt förblev frågor som berörde utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitik samt polisiärt och straffrättsligt samarbete mellanstatliga.
En överföring av politikområden från den andra och tredje pelaren skedde efter Maastrichtfördraget. Både Amsterdamfördraget och Nicefördraget medförde att bland annat asyl-, migrations- och rättssamarbetet överfördes till Europeiska gemenskapen, som utgjorde en del av Europeiska gemenskaperna.
| Årtal | 1952 | 1954 | 1958 | 1967 | 1987 | 1993 | 1999 | 2003 | 2009 | ||
| Europeiska gemenskaperna: | |||||||||||
| Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM) | |||||||||||
| Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) | Europeiska unionen (EU) | ||||||||||
| Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) | Europeiska gemenskapen (EG) | ||||||||||
| Rättsliga och inrikes frågor (RIF) | |||||||||||
| Polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS) | |||||||||||
| Europeiska politiska samarbetet (EPS) |
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) | ||||||||||
| Västeuropeiska unionen (VEU) | |||||||||||
Rättsakter
De dokument som antogs av Europeiska unionens institutioner och som utgjorde EU-rätten, kallades gemensamt för rättsakter. Inom varje pelare kunde EU anta olika typer av rättsakter. Den mest kraftfulla rättsakten var EU-förordningen, som hade direkt effekt inom alla medlemsstater och som var tillämplig till alla delar. EU-förordningar kunde dock endast antas inom den första pelaren. Samma sak gällde för EU-direktiv, som precis som förordningarna var juridiskt bindande men överlät till medlemsstaterna att själva utforma detaljerna genom nationell lagstiftning. Rättsakter inom den första pelaren antogs vanligtvis med medbeslutanderätt för Europaparlamentet.
Inom den andra och tredje pelaren var rättsakterna inte lika kraftfulla. Istället rörde det sig om gemensamma ståndpunkter eller liknande rättsakter som medlemsstaterna antog. Rättsakterna inom den första pelaren utgjorde tillsammans sekundärrätten inom EG-rätten och, tillsammans med de övriga rättsakterna inom den andra och tredje pelaren, också sekundärrätten inom EU-rätten. Utöver dessa rättsakter återfanns också primärrätten, som bestod av Europeiska unionens fördrag.
| Europeiska gemenskaperna |
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik |
Polisiärt och straffrättsligt samarbete | ||
|---|---|---|---|---|
| I | II | III |
Politikområden
Varje pelare omfattade vissa politikområden. Den första pelaren inkluderade frågor som rörde den inre marknaden och andra frågor som det beslutades över med överstatlighet. Det innebar att Europaparlamentets godkännande krävdes för att ett beslut skulle kunna fattas i frågor som rörde den första pelaren. Ett godkännande krävdes dock alltid också från Europeiska unionens råd. Rådet beslutade vanligtvis med kvalificerad majoritet i frågor som rörde första pelaren. Europeiska gemenskaperna bestod av tre juridiska personer: Europeiska gemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen.
I de två andra pelarna hade Europaparlamentet en mycket begränsad makt. Parlamentet fungerade ofta som en rådgivande församling och kunde sällan stoppa eller ändra beslut. Europeiska unionens råd beslutade vanligtvis med enhällighet i frågor som rörde den andra och tredje pelaren.
Ett lands nedlagda röst räknades olika beroende på om rådet beslutade med kvalificerad majoritet eller med enhällighet. Vid kvalificerad majoritet räknades en nedlagd röst som en röst emot, medan en nedlagd röst vid omröstningar med enhällighet inte hindrade rådet från att ta ett beslut.[1]
Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993 hade fler och fler politikområden överförts till den första pelaren. Genom Amsterdamfördraget överfördes till exempel asyl- och immigrationspolitik från den tredje pelaren till den första.
| Europeiska gemenskaperna |
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik |
Polisiärt och straffrättsligt samarbete | ||
|---|---|---|---|---|
|
||||
| I | II | III |
Myndigheter
Inom varje pelare återfanns en rad myndigheter, även kallade decentraliserade organ, som arbetade med frågor som rörde ett specifikt område.
Inom den första pelaren återfanns gemenskapsbyråerna, som var flest till antalet och som arbetade med frågor som rörde den inre marknaden, konkurrens, infrastruktur och så vidare.
Inom den andra och tredje pelaren återfanns tre myndigheter var. Dessa sysslade med frågor som rörde till exempel transnationell brottslighet, säkerhetspolitik eller straffrättsligt samarbete.
EU-myndigheterna var geografiskt utspridda för att förhindra allt för mycket centralisering. Målet var att det i varje medlemsstat skulle finnas minst en myndighet med sitt säte. Frontex, som ansvarade för samarbetet kring de yttre gränserna, blev den första myndigheten att få sitt säte i ett "av de nya medlemsländerna", i detta fall Polen.
Se även
Referenser
Noter
- ^ [a b] ”EG blir EU”. EU-upplysningen. Arkiverad från originalet den 1 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120301015951/http://eu-upplysningen.se/Om-EU/Sa-bildades-EU/EG-blir-EU/. Läst 20 april 2012.
Externa länkar
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |