Fornvästnordiska
 |
Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2024-07) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Underklass till | fornnordiska, västnordiska språk | |
|---|---|---|
| Del av | fornväst- och östnordiska | |
| Dialekt av | fornnordiska | |
| Motsats till | fornöstnordiska | |
Fornvästnordiska, även norrönatunga eller norrönaspråket (se norröna),[1][2] kallas den dialekt av fornnordiska som ligger som grund för fornisländska samt fornnorska (även kallad gammalnorsk) och brukas även som en gemensam benämning för dessa.
Språket talades från cirka 600-talet fram till runt 1000-talet när det kan särskiljas i fornisländska och fornnorska. Dessa var de två fornspråken i den västra delen av Norden och användes fram till reformationstiden.[3]
Beskrivning och historik
[redigera | redigera wikitext]Belägg för en särskild fornvästnordiska jämte en fornöstnordiska finns redan på 600-talet.[4] Vid denna tid var Island ännu ej bosatt av nordmän och fornvästnordiskan var således främst begränsad till Norge och dess andra kolonier. Först under andra halvan av 800-talet bosätts Island av nordmän. Språket motsvarar i princip dagens isländska skriftspråk. Det har en omfattande litteratur (se fornvästnordisk litteratur).
Fornvästnordiska skilde sig från fornöstnordiskan framförallt genom bevarandet av de fornnordiska diftongerna. Användningen av diftongerna upphörde i östra Norden i slutet av 900-talet och i början av 1000-talet. På Gotland, Åland, i bondska, limamål och i Österbottens svenskbygder bevarades de dock helt. Skillnaderna var i övrigt inte särskilt stora. Vissa ord skiljer sig betydande, såsom pronomen 'jag', vilken var iak (/jak/) på fornöstnordiska men ek (/ek/) på fornvästnordiska (jämför isländska: ég, norska: jeg). I östra Norge talades en dialektform som kan sägas utgöra en blandning mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska element.
Mer om skillnaderna mellan västnordiska och östnordiska språk och mellan nordiska språk och andra germanska språk finns i artiklarna nordiska språk, västnordiska språk och östnordiska språk.
Separering till fornisländska och fornnorska kan först göras under 1000-talet. Fornnorska talades fram till mitten av 1300-talet och följdes av medelnorska (även kallad yngre fornnorska).[5] Gränsen för fornisländska och modern isländska kan dras kring 1540.[6]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Svenska Akademiens ordbok: Norrönaspråket
- ^ norrönaspråket i Nordisk familjebok (första upplagan, 1883)
- ^ Ralph, Bo: fornöstnordiska i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 1 februari 2016.
- ^ Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:. ISBN 3-11-017149-X
- ^ Svenska Akademiens ordbok: medelnorska
- ^ Þráinsson, Höskuldur; Ekkehard König, Johan Van der Auwera (1994) (på isländska). The Germanic languages. London: Routledge. sid. 142. ISBN 978-0-415-05768-4. https://books.google.com/books?id=w-BcAgAAQBAJ
| ||||||||||||||||||||||
