Forsärla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Forsärla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Forsärla, adult hona.
Forsärla, adult hona.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Ärlor och piplärkor
Motacillidae
Släkte Ärlesläktet
Motacilla
Art Forsärla
M. cinerea
Vetenskapligt namn
§ Motacilla cinerea
Auktor Tunstall, 1771
Synonymer
vetenskapliga
  • Motacilla boarula
  • Motacilla caspica
  • Calobates cinerea
trivialnamn
  • Grå ärla
  • Gråärla
  • Långstjärtad ärla
  • Bergärla
Hane som matar ungar.
Hane som matar ungar.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor och piplärkor.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i stora delar av de tempererade regionerna i Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är stannfågel i de mildare delarna av utbredningsområdet, exempelvis Västeuropa, men de nordliga och merparten av de östliga bestånden är flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, Afrika, Arabiska halvön, Indien, Sydostasien och Nya Guinea.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Forsärlan delades tidigare upp i sex till sju underarter, med tre underarter spridda över Eurasien och med tre endemer som häckar på olika öar. Sentida genetiska studier har visat att denna uppdelning inte stämmer och idag delas den oftast bara upp i tre underarter:[2][3][4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Som häckfågel har den etablerat sig i Sverige under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i de västra delarna av landet.[källa behövs] Numera finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten.[källa behövs] Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En juvenil forsärla.

Forsärlan håller till i snabbt strömmande vattendrag, men på vintern flyttar den till långsammare låglandsvatten. Den livnär sig på insekter som den finner vid vattnen - flugor, små skalbaggar, trollsländelarver, men också små kräftdjur och små blötdjur. Fågeln vadar också genom vattnet och pickar i det i jakt på föda. Den tar också flygande insekter.

Honan bygger ett bo av mossa och gräs som bekläs med hår. Boet placeras bland stenar eller klippor och inte sällan i dammbyggnader i närheten av vatten. Ibland används gamla bon från strömstarar eller speciella fågelholkar. Honan lägger en till två gånger per häckningssäsong 3-6 gråbruna fläckiga ägg, som hon eller båda föräldrarna ruvar i 12 till 14 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna, tills de efter cirka 12 dagar blir flygfärdiga.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Forsärlan är Bjuvs kommunfågel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikel bygger på översättningar av tyskspråkiga wikipedias artikel Gebirgsstelz och engelskspråkiga wikipedias artikel Grey_Wagtail lästa engelska 15 augusti 2005

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Motacilla cinerea Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Mild & Alström (2010) Pipits and Wagtails of Europe, Asia and North America, Christopher Helm publisher, London, s:329-240
  3. ^ International Ornithologists' Union (2014) IOC World Bird List (xls), version 4.4, <worldbirdnames.org/names.html>, läst 2015-07-26
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/>, läst 2015-07-26

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]