Hoppa till innehållet

Konservatism

Redigera länkar
Från Wikipedia
(Omdirigerad från Konservativ)
Del av en serie om
Konservatism
Varianter

Frihetlig · Grön · Kultur · Liberal
Medkännande · Moderat · National
Social · Ultra · Värde

Principer

Auktoritet · Disciplin · Elitism (Aristokrati
Meritokrati) · Familj (Könsroller) · Folk
Förfädersdyrkan · Heder · Hierarki · Historism
Kultur (Arv · Kanon) · Lagstyre · Lojalitet
Monarkism (Rojalism) · Ortodoxi · Patriotism
Plikt · Statskyrka · Suveränitet · Tradition

Filosofer

Bonald · Burke · Carlyle · Chateaubriand
Coleridge · Evola · Hegel · Hume · Jünger
Kirk · Maistre · Newman · Oakeshott
Peterson · Röpke · Schmitt · Scruton
Sowell · Spengler · Taine · Tocqueville

Statsmän

Adams · Adenauer · Bismarck · Churchill
De Gasperi · Disraeli · Dollfuss · Franco
de Gaulle · Horthy · Mannerheim · Metternich
Pinochet · Reagan · Salazar · Thatcher

Denna tabell: visa • redigera

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi och ideologi, som främjar traditionella samhällsinstitutioner och förespråkar traditionella värderingar.[1][2] Exempel på institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen, adeln, ordningsmakten, krigsmakten och monarkin. Exempel på värderingar är respekt för traditioner och lydnad gentemot auktoriteter. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor tenderar att uppskatta saker och företeelser som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur medeltidens ståndssamhälle, blev en modern ideologi i motstånd mot franska revolutionen och blomstrade i samband med romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom subsidiaritetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition).

Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska, katolska och ortodoxa länder samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. Vidare tenderar den att skilja sig åt mellan länder, exempelvis svensk konservatism och amerikansk konservatism.

Historiska rötter

[redigera | redigera wikitext]

Franska revolutionen

[redigera | redigera wikitext]

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i sviterna av franska revolutionen.[3] Konservatismen, med sin betoning på social och politisk ordning över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan, vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[4]

Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot revolutionärernas progressiva radikalism.

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det aristokratiska motståndarpartiet till det rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen.[5] I sitt inflytelserika verk Reflections on the Revolution in France (1790) gick han i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom med ett åberopande av försiktighetsprincipen.[6] I flera avseenden var Burke liberal – exempelvis vad gäller frihandel och religionsfrihet – och han inspirerade många liberaler under 1800-talet,[7] men han varnade också för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.”[8] Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet och sedan åtföljas av militärdiktatur, vilket hände när Napoleon I grep makten.[9][10]

Joseph de Maistre (1753–1821) tolkade revolutionen som en gudomlig bestraffning för den utbredda ateismen.

En annan konservativ lärofader är den savojardiske greven Joseph de Maistre.[11] Likt sin samtida Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett annat snitt än sin anglo-irländske meningsfrände.[12] Maistre förfäktade en rojalistisk katolicism och tillhörde den påvetrogna jesuitorden, som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst.[13] Maistres stridsskrift Considérations sur la France (1796) jämförs ofta med Burkes Reflections vad gäller litterär briljans och politiskt genomslag.[14] I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, inte minst dess aristokrati, ansågs ha vänt ryggen mot den gudomliga makten på grund av sin utbredda ateism och materialism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont och en renande skärseld.[15] Som ledande exponent för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin.[16] Trots sin dogmatism anses Maistre vara en originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin himlastormande vältalighet.[17][18] Denna komplexa personlighet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender såsom radikala revolutionärer, liberala filosofer och en upplyst despot som Napoleon I,[19][20] trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.[21]

Romantiken

[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen utkristalliserade sig som ideologi samtidigt som kulturströmningen romantiken ägde rum. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta.[22][23][24] Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än vetenskap och ekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism.

François-René de Chateaubriand (1768–1848) myntade termen konservatism och introducerade romantiken i Frankrike.

Många av konservatismens portalfigurer var renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala (1801) och René (1802) samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme (1802) om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet.[25] Burke författade ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima, som inspirerade den förromantiska strömningen Sturm und Drang,[26] och han besatt också en unik förmåga att förvandla politisk diskurs till litterär konst.[27] Maistre excellerade i den sublima stilen och drev den romantiska förnuftskritiken till dramatiska ytterligheter.[28] G.W.F. Hegel – en annan av konservatismens portalfigurer[29] – är känd som romantikens främste filosof.[30]

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden.[31] De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey försvarade kyrkan och utpekade upplysningens kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens förföljelser av kristna.[32] Under den romantiska eran – 1800-talets första hälft – kunde en konservativ motreaktion kännas över hela Europa: kyrkan återfick mycket av sitt forna inflytande, folkkulturen blomstrade i många länder med kulturskapare som Bröderna Grimm och romantiker talade svärmiskt om en ny medeltid.[33][34]

Ståndssamhället

[redigera | redigera wikitext]
Illumination från 1200-talets Frankrike. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism.[35][36] Dessa två traditioner representerades i äldre tider av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället: bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen på sin gamla prästgård – i kontrast till modern urbanisering. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur – i kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet. Socialpsykologen Gustave Le Bon, i sitt inflytelserika verk Massans psykologi (1895), identifierade bönder och adel som naturliga, djupt rotade kollektiv i motsats till den moderna storstadens proletärer och borgare, vilka identifierades som artificiella, rotlösa kollektiv.

Folklig konservatism kommer till uttryck i folkkultur och fosterlandskärlek. Folkbegreppet är ett arv från romantiken, då folk över hela Europa odlade intressen i historia och upptäckte sina kulturella rötter. Den historiska skolan inom rättsfilosofin, med Friedrich Carl von Savigny i spetsen, utvecklade idén att varje nation har sin egen unika nationalkaraktär, varje folk sin egen unika folksjäl, som kommer till uttryck i språk, seder och traditioner.[37] Den romantiska konservatismens mest framstående exponent, Adam Müller von Nitterdorf, definierade ett folk som ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad framfarna, nu levande och kommande släkten, som alla hör samman i ett stort innerligt förbund på liv och död”.[38]

Aristokratisk konservatism brukar hävda – realpolitiskt – att det finns en överhet i varje samhälle, oavsett dess formella anspråk. Joseph de Maistre hävdade att demokratin var ett sken: i själva verket existerade endast aristokratier (fåmansvälden) och monarkier (enmansvälden) – den reella makten är alltid koncentrerad till ett fåtal personer eller en enskild person.[39] Vilfredo Pareto, grundaren av sociologins elitteori, hävdade att folken alltid styrs av en elit.[40] Idén att överklassen bär ett socialt, kulturellt och politiskt ansvar för hela samhället (noblesse oblige) är också ett klassiskt kännetecken för aristokratisk konservatism.[41] Exempel på nationer som karakteriserats av explicit aristokratiska och elitistiska statsskick i modern tid är Junkerväldet i Preussen åren 1871–1918, Francisco Francos diktatur i Spanien åren 1938–1973 samt Storbritannien fram till reformerna på 90-talet.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever på landsbygden eller i de mindre orterna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in.[42][43] De mest framstående högerpolitikerna under 1900-talet tenderade att vara aristokrater, exempelvis Gustaf Mannerheim i Finland, Winston Churchill i Storbritannien, António de Oliveira Salazar i Portugal, Charles de Gaulle i Frankrike och Carl Bildt i Sverige. Modern konservatism förespråkar dock inte ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.[44][45][46]

Intellektuella utgångspunkter

[redigera | redigera wikitext]

Försiktighetsprincipen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Försiktighetsprincipen

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner.[47] Filosofen Roger Scruton uttryckte denna tanke på följande vis: ”Konservatismen börjar med ett sentiment som varje vuxen människa enkelt kan instämma i, att goda ting är enkla att förgöra, inte lika enkla att bygga upp.”[48] Därtill kommer att konservatismen är försiktig med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen

[redigera | redigera wikitext]

Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper såsom en viss familj, ett visst samhälle och en viss kultursfär, vilket har kallats för kontextprincipen.[49] Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell debatt mellan universell rationalism och kontextuell empirism.[50] De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). Konservativa filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter.[51][52] Därför tar konservatismen olika uttryck i olika länder, exempelvis Metaxism i Grekland, Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike, Thatcherism i Storbritannien och Trumpism i USA.

Subsidiaritetsprincipen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Subsidiaritetsprincipen

Denna princip hävdar att beslut skall fattas så nära de direkt berörda som möjligt och på den nivå där kompetensen är störst.[53] Staten skall inte blanda sig i problem som kan lösas av kommunerna och kommunerna skall inte blanda sig i problem som kan lösas av civilsamhället, enligt denna princip. Den utvecklades inom den romersk-katolska socialläran och är en grundpelare inom kristdemokratisk samhällssyn.[54] Konservatismen omhuldar principen som ett sätt att undvika maktkoncentrationer i staten och i överstatliga organisationer som EU.[55] Visserligen var EU huvudsakligen en skapelse av de konservativa kristdemokraterna Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi och Robert Schuman i sviterna av andra världskriget,[56] men många konservativa är i dag EU-skeptiska.[57]

Förvaltarskapstanken

[redigera | redigera wikitext]

Enligt konservatismen är varje människa en länk i en lång kedja som löper över generationerna.[58] Edmund Burke gav uttryck för denna tanke när han beskrev samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”.[59] Tanken kommer också till uttryck inom grön konservatism[60] såsom när Margaret Thatcher sade: ”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma.”[61]

Organismtanken

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Organismtanken

Konservatismen anser att samhället utgör en komplex helhet, som är större än de enskilda personerna och vars separata delar (klasser, ständer o.s.v.) befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende, vilket medför ömsesidiga förpliktelser.[62][63] Samhällets olika delar anses verka i samklang på samma sätt som kroppsdelarna i en organism. Monarkin och staten brukar uppfattas som samhällskroppens huvud – dess ledande statsorgan och enande vilja.[64] Kyrkan och dess religiösa etik jämförs ibland med hjärtat och syret.

Organismtanken tillämpades flitigt redan i medeltidens politiska filosofi, men den återupplivades under romantiken då filosofer uppfattade människan, naturen och samhället som besjälade helheter i motsats till upplysningens själlösa atomism.[65] Uppfattningen om samhället som en svårgreppbar organism har identifierats som grundtanken i Edmund Burkes politiska filosofi.[66] G.W.F. Hegel är en annan framstående konservativ filosof, som har anslutit sig till organismtanken.[67] Sveriges internationellt mest erkände statsvetare Rudolf Kjellén, som myntade begreppen folkhemmet, biopolitik och geopolitik, redogjorde för denna tanke i Staten som lifsform (1916).[68]

Ofullkomlighetstanken

[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen anser att den enskilda människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida.[69][47] Inom konservativ kristendom beskrivs denna ondska i termer av arvsynden. I sin kritik av Jean-Jacques Rousseaus teorier om det goda barnet och den ädle vilden, skriver Joseph de Maistre:

” Människan är omättlig i sin maktlystnad och oändlig i sina begär; alltid missnöjd med vad hon har, älskar hon blott vad hon inte har. Folk klagar på furstars despoti; de borde klaga på människans despoti. Vi är alla födda despoter, från den mest maktfullkomliga monarken i Asien till barnet som kväver en fågel med sina händer för nöjet av att se att det existerar någonting som är svagare än det självt.[70] „

Därtill kommer att konservatismen tar avstånd från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen anses omöjliggöra detta. Vidare menar konservatismen att erfarenheten har visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.[71]

Centrala begrepp

[redigera | redigera wikitext]

Auktoritet

[redigera | redigera wikitext]

Auktoritet är ett centralt begrepp inom konservatismen.[72] Det definieras ofta som "legitim makt" och innefattar inte bara statens våldsmonopol.[73][74] Konservatismen anser att samhällets naturliga auktoriteter, exempelvis föräldrar, lärare och religiösa ledare, spelar en avgörande roll i upprätthållandet av ordning och främjandet av harmonisk utveckling.[75] Traditionell auktoritet innebär ofta att de äldre, med sin längre erfarenhet och högre visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. På medeltiden var även vanliga yrken organiserade utifrån principen om auktoritet i ett system av mästare och lärlingar.

Kultur

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Kulturkonservatism

Kultur är ett annat centralt begrepp inom konservatismen.[76][77] Konservativa filosofer, särskilt i Tyskland och Österrike, brukar göra en distinktion mellan kultur och civilisation.[78][79][80] Johann Gottfried Herder hävdar att kulturen får sin färg av den lokala miljön, medan civilisationen är universalistisk, internationalistisk och imperialistisk.[81] Ferdinand Tönnies ser kulturen som en levande organism och civilisationen som en mekanisk produkt.[82] Thomas Mann uppfattar kulturen som ”mörkare och mera romantisk” än den förnuftiga och upplysta civilisationen.[83] Oswald Spengler hävdar att kulturer upplever en kreativ blomstringstid för att sedan stelna i vetenskapliga civilisationer.[84] Peter Viereck kontrasterar den ”ytliga moderna civilisationen” med den ”djupa traditionella kulturen”.[85] Erik von Kuehnelt-Leddihn redogör för distinktionen på följande vis:

Illumination från 1500-talet av Jesu korsfästelse. Kristendomen har i hög grad format västerländsk kultur.
” ”Kultur” är summan av alla skapelser som representerar en personlig manifestation, exempelvis målning, poesi, religion, filosofi och humaniora. ”Civilisation” är opersonlig. Den är summan av alla försök att öka bekvämlighet eller praktisk nytta. Badkar, tandläkarverktyg, järnvägar och trafikföreskrifter är alla skapelser av civilisation.

Medan civilisation är släthet, bekvämlighet och materiellt nöje, måste vi betrakta traditionell kristendom som någonting obekvämt. I en komfortabel civilisation är det svårt att projicera in bilden av Kristus, hängande på korset med kroppen full av krampaktiga smärtor, handflatorna sönderslitna av de tunga spikarna, hårstråna fastklistrade vid skalpen av svett och koagulerat blod. Kultur är alltid magnifik.

Civilisation är geocentrisk bekvämlighet. Men kultur, som måste köpas genom bittert lidande (det finns varken konst eller helighet utan lidande), pekar alltid mot himlen. Och det moderna tidevarvet, som gör allt för att undvika lidande, kommer att vända ryggen mot himlen.[86]

„

Tradition

[redigera | redigera wikitext]

Ett tredje begrepp som är centralt inom konservatismen är tradition,[87] vilket enligt Nationalencyklopedin har två distinkta betydelser.[88]

  • Den första betydelsen är kulturell: ”fast etablerad sedvänja (inom en grupp) som yttrar sig i (regelbundet) återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Som exempel nämns att gå i kyrkan på påskdagen och att fira jul med familjen.
  • Den andra betydelsen är religiös: ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation vanligen i många led; ofta med övernaturliga inslag och med tonvikt på själva (det muntliga) överförandet”. Som exempel nämns att Talmud är judisk tradition och att sånger kan bevaras genom tradition.

Konservatismens traditionalism kommer till uttryck i förfädersdyrkan. Författaren G.K. Chesterton skriver: ”Traditionen ger en röst åt våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar att underkasta sig den lilla och arroganta oligarki av de som råkar finnas just här och nu.”[89] Statsmannen John Howard påstår att en konservativ person är någon som inte tror sig vara moraliskt överlägsen sina förfäder.[90]

Inre motsättningar

[redigera | redigera wikitext]

Protestantism och katolicism

[redigera | redigera wikitext]
Påve Leo XIV (1955–) är högste ledare för katolska kyrkan sedan den 8 maj 2025.

Konservatismens fader, Edmund Burke, var kluven i sin religiösa identitet. Hans fader var protestant, men hans moder var katolik.[91] Som anglo-irländare tillhörde han den protestantiska minoriteten på Irland, men han hyste sympatier för den katolska majoritetsbefolkningen och försvarade dem i parlamentet från brittisk imperialism.[92] Han var också hängiven försvarare av katolska kyrkan under franska revolutionen. Schismen mellan katoliker och protestanter hade stor påverkan på västerländsk politik från reformationen i början av 1500-talet ända fram till 1900-talet, då sekulära ideologier fick genomslag i många nationer, varigenom den religiösa schismen kom att avtaga kraftigt i betydelse. Protestantiska länder med stark konservativ tradition är Norge, Storbritannien och USA. Katolska länder med stark konservativ tradition är Irland, Italien, Kroatien, Polen, Ungern och Österrike.[93]

Kvinnor har traditionellt röstat på högerkonservativa partier i högre utsträckning än män.[94][95][96] Denna tendens var särskilt påtaglig i katolska länder, där vänstern ofta var fientligt inställd till införandet av kvinnlig rösträtt, eftersom de var övertygade om att en majoritet av kvinnorna, med sin kristna tro och sina traditionella familjevärderingar, skulle rösta ”fel”.[97] I Portugal grep vänstern makten i oktoberrevolutionen år 1910 och avvisade kvinnlig rösträtt i över 15 år, men så fort den ultrakonservative prästen och aristokraten António de Oliveira Salazar kom till makten år 1932 genomdrevs de första reformerna för att utvidga kvinnornas politiska inflytande.[98] Frankrikes vänsterliberale president åren 1906–1909 och 1917–1920, Georges Clemenceau, varnade för att kvinnlig rösträtt skulle innebära ”en återgång till medeltiden” och ville i stället bedriva politik utifrån revolutionens sexistiska princip av broderskap, medan högerextrema grupperingar såsom Action Française och Croix-de-Feu förespråkade kvinnlig rösträtt på sitt politiska program.[99] Slutligen var det generalen och aristokraten Charles de Gaulle som introducerade kvinnlig rösträtt i Frankrike, vilket var en anledning till att högerkonservativa partier dominerade fransk politik under efterkrigstiden.[100] Italienska kvinnor röstade kontinuerligt på det kristdemokratiska partiet Democrazia Cristiana, som regerade i 47 av 52 år.[101] Den högernationalistiska politikern Giorgia Meloni blev Italiens första kvinnliga premiärminister och yttrade i ett uppmärksammat tal: ”Jag är kvinna, jag är moder, jag är italienare och jag är kristen.”[102]

Liberal- och socialkonservatism

[redigera | redigera wikitext]
Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.
Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen, som lutar åt liberalkonservatism, och den kontinentala traditionen, som lutar åt socialkonservatism.[103][104] I sin renodlade form är konservatism, liberalism och socialism dock separata ideologier och konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism.[105]

De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan.[106] Hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés).[107] På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot statliga välfärdssystem, medan socialkonservativa ser dem som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring.[108] Den socialkonservativa välfärdsstaten skiljer sig dock från socialismens välfärdsstat och är främst, om inte uteslutande, inriktad på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.[109]

Socialkonservativa statsmän och filosofer har ofta varit initiativtagare vid införandet av en välfärdsstat. Kanslern Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat i Tyskland i syfte att stärka medborgarnas lojalitet till kejsaren och imperiet.[110] Premiärministern Benjamin Disraeli gjorde detsamma i Storbritannien och gav upphov till den socialkonservativa strömning i nationen som kallas one-nation conservatism.[111] De socialkonservativa ideologerna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg utvecklade idén om Folkhemmet i Sverige, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet.[112][113][114] På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare Jimmie Åkesson författat en bok som heter Det moderna folkhemmet (2018) i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.[115]

Konservatism i Sverige

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Konservatism i Sverige

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet var svensk konservatism främst representerad av monarkin och den borgerliga kår av ämbetsmän, som dominerade svensk politik under detta århundrade.[116] I början av 1900-talet fick konservatismen en mera nationalistisk prägel med rörelser såsom unghögern.[117]

Vid mitten av 1900-talet var Sverige fortfarande ett måttligt konservativt land: exempelvis fanns det många kristna och nationalromantiska inslag i skolan.[118] Men under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro.[119]

På 2000-talet upplevde svensk konservatism en renässans.[120] Mellan år 2014 och 2018 dubblerades antalet personer – från 20 till 40 procent – som ansåg att kristendomen var viktig för det svenska samhället.[121] Kring år 2020 publicerades många svenska böcker inom ämnesområdet konservatism.[122] Regeringen Kristersson, som tillträdde år 2022, har beskrivits som Sveriges mest konservativa regering på ett århundrade.[123] Högersvängen är starkast bland ungdomar.[124][125][126]

Filosofi

[redigera | redigera wikitext]
Erik Gustaf Geijer (1783–1847), verksam inom disciplinerna filosofi, historia, retorik, poesi och musik.
Christopher Jacob Boström (1797–1866), ofta benämnd med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.

Sveriges två främsta filosofer i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid.[127][128] Hans Järta var en samtida rättsfilosof, som har benämnts ”Sveriges Burke”.[129] Kring sekelskiftet 1900, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén två av de främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet.[112][113][114] Nobelpristagaren Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk författare, verkande i samma anda.[130] Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.[131]

Den filosofiska traditionen hölls vid liv av olika tänkare under efterkrigstiden.[132] Moderaten Gunnar Unger utgav debatt-antologin Kämpande konservatism (1971) i vilken Gösta Bohman medverkade.[133] Katoliken Sven Stolpe var en av Sveriges stora kulturpersonligheter och skrev böcker om bland annat Drottning Kristina och den svenska romantiken. Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck av nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension.[134] Sociologen Hans L. Zetterberg lanserade en inflytelserik teori om samhällets olika sfärer.[135] Greve Magnus Stenbock författade ett uppmärksammat verk om traditionella värderingar och figurerade i flera dokumentärer.[136]

Politiska partier

[redigera | redigera wikitext]
Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.
Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[137] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[138] Moderaternas liberalkonservatism är mera aristokratisk och partiet har haft flera ledare med adliga anor, exempelvis Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Sverigedemokraternas socialkonservatism är mera folklig och partiet har stort stöd på landsbygden och i småstäderna.[139]

Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen,[140][141] även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[142][143] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar[144] och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest ideologiskt konservativa parti.[145]

Tidningar

[redigera | redigera wikitext]

Det finns fem tidningar i Sverige med liberalkonservativ profil: dagstidningen Svenska Dagbladet,[146] tidskrifterna Svensk Tidskrift[147] och Axess Magasin samt nättidningarna Nyheter Idag[148] och Bulletin.[149]

Tidningarna Dagen och Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil.[150]

Nya Wermlands-Tidningen är en stor landsortstidning i Mellansverige med konservativ profil.[151] Barometern O-T och Smålandsposten är två småländska tidningar med konservativ profil.[152]

Sverigedemokraterna var tidigare huvudman för den socialkonservativa tidningen Samtiden och YouTube-kanalen Riks.[153] Svenska Epoch Times är en konservativ webbtidning med koppling till högerradikala rörelser.[154]

Organisationer

[redigera | redigera wikitext]

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal, som bildades år 1891 i Uppsala, är Sveriges äldsta och längst verkande konservativa studentförening.[155] Konservativa Förbundet, som bildades år 2011, är ett annat stort studentförbund.[156]

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel.[157] Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet. Flera författare på den högerliberala tankesmedjan Timbro har argumenterat för ståndpunkten att konservatism kan förenas med klassisk liberalism.[158][159][160][161] Timbro och Oikos lade fram ett gemensamt reformprogram inför valet 2026.[162]

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.[163]

Psykologi

[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin

[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[164] Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[165][166][167]

Det finns sex olika aspekter av Samvetsgrannhet.[168] Tre aspekter brukar sammanfattas som "Industriousness":

  • Duglighet: Ambition att vara kunnig och kompetent.
  • Prestationssträvan: Vilja att göra bra ifrån sig.
  • Självdisciplin: Förmåga att sätta igång med och slutföra uppgifter.

Tre andra aspekter brukar sammanfattas som "Orderliness":

  • Ordningsamhet: Behov av att vara organiserad och metodisk.
  • Pliktkänsla: Noggrannhet med att rätta sig efter etiska och moraliska principer och åtaganden.
  • Förtänksamhet: Behov att tänka sig för, innan man fattar beslut.

Det är framför allt de senare tre aspekterna för "Orderliness" som korrelerar med konservativ politisk identifikation. Kvinnor tenderar att ranka högre på dessa tre aspekter, medan män tenderar att ranka högre på de tidigare tre aspekterna.[169] Individer som rankar extremt högt på "Industriousness" tenderar att vara arbetsnarkomaner, medan individer som rankar extremt högt på "Orderliness" tenderar att vara perfektionister.[170]

Moralfundamentsteorin

[redigera | redigera wikitext]

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt et al. utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[171] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[172]

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som socialister och socialliberaler rankar lågt på, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet.[173] I The Righteous Mind (2012) hävdar Haidt, som själv är socialliberal, att dessa gruppbetonade moraliska fundament är viktiga för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[174]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Hamilton, Andy (2020). ”The Nature of Conservatism”. i Edward N. Zalta. Conservatism. Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2020/entries/conservatism/. Läst 5 december 2021 
  2. ^ Sundeen, Johan (2012). ”Idéer med rötter hos Edmund Burke”. Reflektioner från periferin : böcker, bildning och idédebatt. Borås tidning. sid. 97–98. ISBN 978-91-976591-4-7. https://www.worldcat.org/oclc/939757638. Läst 24 februari 2023 
  3. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 13. ISBN 978-91-983713-1-4. https://www.worldcat.org/oclc/1037859989. Läst 18 juni 2021 
  4. ^ Hedengren, Uriel (2006). Politiska idéer: drömmen om det perfekta samhället. Natur & Kultur. sid. 42. ISBN 978-91-27-75362-4. Läst 3 februari 2024 
  5. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 42–43. Läst 9 december 2021 
  6. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 21. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  7. ^ Dennis O'Keeffe; John Meadowcroft (2009). Edmund Burke. Continuum. sid. 93. ISBN 978-0826429780. https://books.google.com/books?id=YVO9QuYUGwwC&pg=PA93 
  8. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 138. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 9 november 2022 
  9. ^ Norman, Jesse (2013). Edmund Burke : Philosopher, Politician, Prophet. ISBN 978-0-00-748962-6. https://www.worldcat.org/oclc/825557330. Läst 18 december 2021 
  10. ^ Bryld, Claus (2020). Edmund Burke : konservatismens profet. ISBN 978-91-7703-220-5. https://www.worldcat.org/oclc/1155495918. Läst 9 december 2021 
  11. ^ Fawcett, Edmund (2020). Conservatism : The Fight for a Tradition. Princeton University Press. sid. 3–18. ISBN 978-0-691-20777-3. http://dx.doi.org/10.1515/9780691207773. Läst 29 december 2021 
  12. ^ Aronson, Torbjörn. ”Reaktion mot revolutionen skapade politiska idéer”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/kulturserie/reaktion-mot-revolutionen-skapade-politiska-ideer/repubp!EIqM5jE0aPNvPtz6Eh4RkQ/. Läst 12 december 2021. 
  13. ^ Bertrin, Georges Michel. ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia Volume 9. https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. Läst 7 december 2021. 
  14. ^ Lebrun, Richard (2001). ”Joseph de Maistre and Edmund Burke: A Comparison”. Joseph de Maistre’s Life, Thought, and Influence. sid. 153–172. ISBN 978-0-7735-6977-5. https://www.worldcat.org/oclc/181843918. Läst 2 augusti 2022 
  15. ^ Lindbom, Tage (1979:1). ”Joseph de Maistre”. Jakobs stege (Coeckelberghs): sid. 51–52. 
  16. ^ Lebrun, Richard A. (1969). "Joseph de Maistre, Cassandra of Science," French Historical Studies, Vol. 6(2), s. 214–231.
  17. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xvii–xxx. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  18. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 97, 102–106 och 109. ISBN 978-1-907548-00-0. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  19. ^ Enegren, Johan. ”Revolutionens fiende”. Axess. https://www.axess.se/artiklar/revolutionens-fiende/. Läst 12 december 2021. 
  20. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xxxii. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  21. ^ Harrison, Dick (2022). ”Upplysningen”. Franska revolutionen. Historiska media. sid. 22–32. ISBN 978-91-7789-895-5. Läst 27 december 2024 
  22. ^ Tingsten, Herbert (1966). ”De kontrarevolutionära idéerna i Tyskland”. De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–73. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 29 december 2021 
  23. ^ Strzelewicz, Willy (2001). ”Konservatismen och romantiken”. De mänskliga rättigheternas historia. Ordfront. sid. 164–173. ISBN 91-7324-806-1. https://www.worldcat.org/oclc/185834215. Läst 2 augusti 2022 
  24. ^ Malnes, Raino (2006). ”Den politiska romantiken: tradition och tillhörighet”. De politiska idéernas historia. Studentlitteratur. sid. 149–171. ISBN 978-91-44-03779-0. Läst 10 oktober 2024 
  25. ^ Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 153. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  26. ^ Dahl, Per & Ljungberg, Carl Johan (1990). Förnuft och inlevelse : Burke mellan upplysning och romantik. Timbro. sid. 29. ISBN 91-7566-201-9. http://worldcat.org/oclc/473635507. Läst 22 januari 2022 
  27. ^ Leff, Michael & Sachs, Andrew (1990). ”Words the Most Like Things: Iconicity and the Rhetorical Text”. Western Journal of Speech Communication: sid. 269. https://cpb-us-e1.wpmucdn.com/blog.umd.edu/dist/6/47/files/2012/08/Leff-and-Sachs1.pdf. 
  28. ^ George Bertrin (1913). ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia (9). https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. 
  29. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). ”Hegel formulerade den konservativa filosofins byggstenar”. Modern konservatism. sid. 146–177. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2022 
  30. ^ Leander, Folke (1944). Nya synpunkter på romantiken. sid. 57 
  31. ^ Schimanski, Folke (16 mars 2001). ”Romantiken – en flykt in i en annan värld”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/samhalle/flykt-in-i-en-annan-varld. Läst 19 oktober 2021. 
  32. ^ Gilmartin, Kevin (2010). Writing Against Revolution: Literary Conservatism in Britain, 1790–1832. Cambridge studies in Romanticism. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-14219-9. Läst 3 februari 2024 
  33. ^ Magnus Nyman (1 mars 2021). ”Bland medeltidsälskande utopister”. Signum. https://signum.se/artikelarkiv/bland-medeltidsalskande-utopister/. Läst 15 december 2022. 
  34. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 124. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 24 februari 2023 
  35. ^ Axén, Björn (21 januari 2014). ”Två typer av konservatism och deras koppling till ideologier”. Björn Axén. https://bjornaxen.wordpress.com/2014/01/22/tva-typer-av-konservatism-och-deras-koppling-till-ideologier/. Läst 19 oktober 2022. 
  36. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 69. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2022 
  37. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 52–55. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  38. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 48. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  39. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 34. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 12 augusti 2023 
  40. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 105–106. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 12 augusti 2023 
  41. ^ Förars, Joakim. ”Det konservativa blockets ideologi”. kvartal.se. https://kvartal.se/artiklar/det-konservativa-blockets-ideologi/. Läst 19 oktober 2022. 
  42. ^ Rachman, Gideon (30 July 2018). ”Urban-rural splits have become the great global divider”. The Financial Times. https://www.ft.com/content/e05cde76-93d6-11e8-b747-fb1e803ee64e. 
  43. ^ ”Urban-rural chasm defines new political divide in the West”. AP NEWS. 18 December 2018. https://apnews.com/article/9fb75e419b374570a8e0744ee7a11753. 
  44. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 26–27. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 18 december 2021 
  45. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 47. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 18 december 2021 
  46. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 280. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 18 december 2021 
  47. ^ [a b] Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 27–37. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  48. ^ Kärkkäinen, Catarina (2022). Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. sid. 16. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 19 oktober 2022 
  49. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 187. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  50. ^ Hazony, Yoram (2022). Conservatism : A Rediscovery. sid. 105–110. ISBN 978-1-80075-234-4. https://www.worldcat.org/oclc/1346946273. Läst 3 maj 2023 
  51. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 179. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  52. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 32–33. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  53. ^ ”subsidiaritetsprincip - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/subsidiaritetsprincip. Läst 20 december 2021. 
  54. ^ Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 248 och 252. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  55. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  56. ^ Dike, Bengt Olof. ”De konservativa byggde dagens Europa”. https://www.opulens.se/opinion/debatt/de-konservativa-byggde-dagens-europa/. Läst 2 augusti 2022. 
  57. ^ Treib, Oliver (2014-07-22). ”The voter says no, but nobody listens: causes and consequences of the Eurosceptic vote in the 2014 European elections”. Journal of European Public Policy 21 (10). http://dx.doi.org/10.1080/13501763.2014.941534. Läst 9 november 2022. 
  58. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 82 och 185. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  59. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 22. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  60. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 24. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  61. ^ Bright Blue. ”About”. Energy and environment. Arkiverad från originalet den 5 januari 2022. https://web.archive.org/web/20220105095603/http://green.brightblue.org.uk/project-1. Läst 6 januari 2022. 
  62. ^ Söderbaum, Jakob E:son. ”Konservatismens organiska samhällsanalys”. bulletin.nu. https://bulletin.nu/debatt-konservatismens-organiska-samhallsanalys. Läst 12 augusti 2023. 
  63. ^ Quinton, Anthony (1978). The Politics of Imperfection. Faber and Faber. sid. 16. ISBN 0-571-11285-4. http://worldcat.org/oclc/780449912. Läst 24 februari 2023 
  64. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.). Studentlitteratur. sid. 41. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 3 februari 2024 
  65. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–43. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  66. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 54. Läst 9 december 2021 
  67. ^ Reflections on conservatism. Cambridge Scholars. 2011. sid. 111. ISBN 978-1-4438-3395-0. https://www.worldcat.org/oclc/829713938. Läst 14 september 2021 
  68. ^ Abrahamsson, Christian. ”Den organiska statsteorin”. Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer. sid. 43–56. ISBN 978-91-7703-243-4. http://worldcat.org/oclc/1241263181. Läst 9 november 2022 
  69. ^ Åkerman, Daniel (2022). Kan liberalism och konservatism förenas?. sid. 14–15. ISBN 978-91-7703-306-6. http://worldcat.org/oclc/1313064799. Läst 19 oktober 2022 
  70. ^ Kärkkäinen, Catarina. Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. sid. 42. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 19 oktober 2022 
  71. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 51. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 januari 2022 
  72. ^ Giubilei, Francesco (2019). The History of European Conservative Thought. sid. 18–19. ISBN 1-62157-909-3. https://www.worldcat.org/oclc/1076721952. Läst 27 november 2022 
  73. ^ Ashford, Nigel; Davies, Stephen (2011). A Dictionary of Conservative and Libertarian Thought. Routledge Revivals. sid. 14–17. ISBN 978-0-415-67046-3 
  74. ^ Hagberg, Knut (1931). Burke, Metternich, Disraeli. P. A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 207–209 
  75. ^ Heywood, Andrew (2017). Political Ideologies: An Introduction. Palgrave Macmillan. sid. 72. ISBN 978-1-137-60604-4. https://books.google.com/books?id=esobMQAACAAJ 
  76. ^ Söderbaum, Jakob E:son. ”Den värdefulla kulturen och miljön”. Modern konservatism. sid. 230–252. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 10 augusti 2022 
  77. ^ Johansson, Lars Anders (2024). ”Kulturell konservatism”. i Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo. Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 229–241. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  78. ^ Abrahamsson, Christian. Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer. sid. 57–58. ISBN 978-91-7703-243-4. http://worldcat.org/oclc/1241263181. Läst 9 november 2022 
  79. ^ Nordin, Svante (2016). Filosoferna : den moderna världens födelse och det västerlandska tänkandet. Natur & Kultur. sid. 262. ISBN 978-91-27-14699-0. https://www.worldcat.org/oclc/985104734. Läst 3 maj 2023 
  80. ^ Scruton, Roger (2009). Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld. sid. 32–33. ISBN 9789173532907 
  81. ^ Hesiod (26 maj 2020). ”Johann Gottfried von Herder’s Philosophy of “Kultur””. Discourses on Minerva. https://minervawisdom.com/2020/05/26/johann-gottfried-von-herders-philosophy-of-kultur/. Läst 27 november 2022. 
  82. ^ Ferrara, Alessandro. ”Culture-Civilisation”. Reset DOC. https://www.resetdoc.org/intercultural-lexicon/culture-civilisation/. Läst 24 februari 2023. 
  83. ^ Beha, Christopher (17 september 2021). ”Thomas Mann on the Artist vs. the State”. The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2021/09/17/books/review/reflections-of-a-nonpolitical-man-thomas-mann.html. Läst 27 november 2022. 
  84. ^ Scruton, Roger. Kultur räknas: tro och känsla i en belägrad värld. Atlantis. sid. 21. ISBN 9789173532907. https://search.worldcat.org/title/938707037 
  85. ^ Viereck, Peter (1942). ”Kultur och civilisation”. Nazismens rötter. sid. 11–15. OCLC 719178457. http://worldcat.org/oclc/719178457. Läst 10 augusti 2022 
  86. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 36–37. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  87. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 37–49. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  88. ^ ”tradition - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/tradition. Läst 29 december 2021. 
  89. ^ ”De dödas demokrati”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/gastkronika/de-dodas-demokrati/cbbijD!z42MZrEhJyDlabC9Z2lUUQ/. Läst 10 augusti 2022. 
  90. ^ Windschuttle, Keith (2009). The Howard Era. Quadrant Books. ISBN 978-0-9806778-1-2. http://worldcat.org/oclc/464210660. Läst 19 oktober 2022 
  91. ^ Ljungberg, Carl Johan (2008). Edmund Burke. sid. 11. ISBN 9789185695638 
  92. ^ Ljungberg, Carl Johan (2008). Edmund Burke. sid. 32–37. ISBN 9789185695638 
  93. ^ Krüger, Anders (2022). Den konservativa trädgården : traditionernas och teologins återkomst. sid. 21 och 29–30. ISBN 9789180275668. Läst 2 mars 2024 
  94. ^ Hagevi, Magnus (2022). Den svenska väljaren: en introduktion till politiskt beteende i allmänna val. Santérus Förlag. ISBN 978-91-7359-176-8. https://www.worldcat.org/title/on1351360804. Läst 10 oktober 2024 
  95. ^ Inglehart, Ronald (2016). The Silent Revolution : Changing Values and Political Styles Among Western Publics. ISBN 9780691641515. Läst 10 oktober 2024 
  96. ^ Hudde, Ansgar (2023-06-01). ”Seven Decades of Gender Differences in German Voting Behavior”. KZfSS Kölner Zeitschrift für Soziologie und Sozialpsychologie 75 (2): sid. 143–170. doi:10.1007/s11577-023-00904-4. ISSN 1861-891X. https://doi.org/10.1007/s11577-023-00904-4. Läst 23 september 2025. 
  97. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 58. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 3 februari 2024 
  98. ^ Pinto, António Costa (2012). The Portuguese Republic at One Hundred. ISBN 978-1-300-70996-1. https://www.worldcat.org/oclc/844063210. Läst 15 december 2022 
  99. ^ Gazdar, Kaevan (2016). Feminism's Founding Fathers : the Men Who Fought for Women's Rights. John Hunt Publishing. sid. 56. ISBN 978-1-78099-161-0. http://worldcat.org/oclc/957128372. Läst 27 november 2022 
  100. ^ ”France marks 70 years of women’s voting rights”. France 24. 21 april 2014. https://www.france24.com/en/20140421-france-womens-voting-right-anniversary. Läst 10 oktober 2024. 
  101. ^ Kselman, Thomas & Buttigieg Thomas, red (2003). European Christian Democracy: Historical Legacies and Comparative Perspectives. University of Notre Dame Press. sid. 122. https://archive.org/details/europeanchristia0000unse  
  102. ^ ”Giorgia Meloni: Jag är kvinna, mor, italienare och kristen”. Dagen. https://www.dagen.se/nyheter/2022/08/28/giorgia-meloni-jag-ar-kvinna-mor-italienare-och-kristen/. Läst 24 februari 2023. 
  103. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 64ff. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  104. ^ Westberg, Simon. Västerlandets motståndsrörelse: Konservatismen – från Edmund Burke till Roger Scruton. sid. 52. ISBN 9789198932546. https://search.worldcat.org/title/1519825281. Läst 23 september 2025 
  105. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 206. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  106. ^ Liedman, Sven-Eric (1989). Från Platon till Gorbatjov: de politiska idéernas historia. Bonnier. sid. 264 och 279. ISBN 91-34-51059-1. https://www.worldcat.org/oclc/186187620. Läst 6 december 2021 
  107. ^ Nilsson, Rolf K. (2016). ”Nödvändigt att slå vakt om de sociala gränserna”. i Andreas Swedberg. Haveriet : Den humanitära stormaktens fall. Realia Förlag. sid. 142. ISBN 9789198371307. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 23 september 2025 
  108. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 70–74. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 9 december 2021 
  109. ^ Jakob, E:son Söderbaum. Modern konservatism. sid. 70–74 och 88. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2021 
  110. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : A Life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  111. ^ Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Bokförlaget Augusti. sid. 117. ISBN 978-91-85301-52-2. Läst 27 december 2024 
  112. ^ [a b] Isaksson, Anders (2002). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  113. ^ [a b] ”Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer” (1977), I: Nyström, Per (1983), I folkets tjänst. Ordfront.
  114. ^ [a b] ”Teodor Holmberg”. Socialkonservativa tankar. 20 februari 2012. https://socialkonservativatankar.wordpress.com/2012/02/20/teodor-holmberg/. Läst 4 december 2021. 
  115. ^ Erixon, Dick (25 juli 2018). ”Hur attraktivt är ett modernt folkhem?”. Samtiden. Arkiverad från originalet den 9 november 2022. https://web.archive.org/web/20221109225932/https://samtiden.nu/2018/07/hur-attraktivt-ar-ett-modernt-folkhem/. Läst 9 november 2022. 
  116. ^ Bergström, Daniel (2024). ”Borgerlig livsform och konservatism”. i Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo. Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Bokförlaget Augusti. sid. 91–103. ISBN 978-91-85301-52-2. Läst 27 december 2024 
  117. ^ Gunnarsson, Tony (2024). ”Den svenska unghögerns socialkonservatism”. i Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo. Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 197–212. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  118. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. sid. 125–126. ISBN 978-91-7353-446-8. https://www.worldcat.org/oclc/800000440. Läst 3 maj 2023 
  119. ^ Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 9. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  120. ^ Sveriges Radio (15 februari 2020). ”Pågår det en konservativ renässans i Sverige? - Ekot”. www.sverigesradio.se. https://www.sverigesradio.se/artikel/7408796. Läst 23 september 2025. 
  121. ^ Helmerson, Katarina (31 mars 2019). ”Fler gillar kristna värden”. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/7189271. Läst 27 december 2024. 
  122. ^ ”Gustaf Lewander: Den svenska konservatismen är ett stimulerande gräl”. Svensk Tidskrift. https://www.svensktidskrift.se/gustaf-lewander-den-svenska-konservatismen-ar-ett-stimulerande-gral/. Läst 9 november 2022. 
  123. ^ ”Ledarskribenterna om regeringsavtalets vinnare och förlorare”. Sveriges Radio. 14 oktober 2022. https://sverigesradio.se/artikel/ledarskribenterna-om-regeringsavtalets-vinnare-och-forlorare. Läst 27 december 2024. 
  124. ^ ”Mini-Busch gör entré: ”Har underskattats hur många ungdomar som är konservativa””. www.expressen.se. 10 februari 2019. https://www.expressen.se/nyheter/konservatism-och-klackar-nar-mini-ebbor-gor-entre/. Läst 26 september 2025. 
  125. ^ Carl Eos. ”De är unga och de är konservativa - Kvartal”. kvartal.se. https://kvartal.se/kvartalsredaktion/artiklar/de-ar-unga-och-de-ar-konservativa/cG9zdDoxNDYwMQ. Läst 26 september 2025. 
  126. ^ ”Unga lutar åt höger – och vill ha pengar”. Axess. 7 april 2025. https://www.axess.se/kronikor/unga-lutar-at-hoger-och-vill-ha-pengar/. Läst 26 september 2025. 
  127. ^ Rodhe, Edvard (1942). Geijer och samhället : en studie i svensk tradition. sid. 131. OCLC 873899895. http://worldcat.org/oclc/873899895. Läst 2 augusti 2022 
  128. ^ Dahlqvist, Hans (2018). Vem äger tiden? : Ett idéhistoriskt perspektiv på arbetstidsfrågan i Sverige 1880–1925. Malmö högskola. sid. 86. https://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/24373/Vem_ager_tiden%20muep%20%28002%29.pdf?sequence=2&isAllowed=y. Läst 14 september 2021 
  129. ^ ”Svensk konservatism – en historik”. Tradition & Fason. 29 december 2010. https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/29/svensk-konservatism-en-historik/. Läst 4 december 2021. 
  130. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 55–58. ISBN 978-91-983713-1-4. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 6 december 2021 
  131. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 51–54 och 67–71. ISBN 978-91-983713-1-4. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 7 december 2021 
  132. ^ Sundeen, Johan (2020). ”Nya länkar i en obruten ideologisk kedja”. i Selstam, Per & Tunström, Martin. Samtida röster om konservatism. sid. 13–28. ISBN 978-91-986641-0-2. https://www.worldcat.org/oclc/1227225094. Läst 9 december 2021 
  133. ^ Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer : en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Augusti. sid. 264–265. ISBN 9789185301522. https://worldcat.org/title/1404265383. Läst 23 september 2025 
  134. ^ Lindström, Martin (2022). Tage Lindbom och konservatismen. ISBN 978-91-7765-707-1. https://www.worldcat.org/oclc/1344169516. Läst 27 november 2022 
  135. ^ Wennström, Johan. ”I väntan på ett konservativt idéprogram”. kvartal.se. https://kvartal.se/artiklar/i-vantan-pa-ett-konservativt-ideprogram/. Läst 15 december 2022. 
  136. ^ Waxegård, Maria (5 maj 2007). ”Greve Stenbock ur tiden – Norrköpings Tidningar”. nt.se. Arkiverad från originalet den 9 december 2021. https://web.archive.org/web/20211209185311/https://nt.se/nyheter/greve-stenbock-ur-tiden-1635099.aspx. Läst 9 december 2021. 
  137. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  138. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  139. ^ Johansson, Lena (20 januari 2022). ”Lantbruksväljarna känner sig bortglömda| Landlantbruk.se”. Land Lantbruk. https://www.landlantbruk.se/ledare/lantbruksvaljarna-kanner-sig-bortglomda/. Läst 27 januari 2022. 
  140. ^ Almqvist, Kurt & Linder, P. J. Anders, red (2020). Kristdemokraternas idéer. sid. 78. ISBN 978-91-88717-27-6. Läst 12 augusti 2023 
  141. ^ ”Mini-Busch gör entré: ”Har underskattats hur många ungdomar som är konservativa””. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/konservatism-och-klackar-nar-mini-ebbor-gor-entre/. Läst 6 december 2021. 
  142. ^ ”Ideologi och principprogram”. Kristdemokraterna. https://kristdemokraterna.se/var-politik/ideologi-och-principprogram/. Läst 9 december 2021. 
  143. ^ Barrling, Katarina (2020). ”KD och konservatismen”. Kristdemokraternas idéer. sid. 39–48. ISBN 978-91-88717-27-6. Läst 12 augusti 2023 
  144. ^ ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  145. ^ Söderbaum, Jakob E:son (4 oktober 2022). ”KD är det mest konservativa partiet”. strengnastidning.se. https://strengnastidning.se/insandare/artikel/kd-ar-det-mest-konservativa-partiet/lyd0p99l. Läst 9 november 2022. 
  146. ^ ”Svenska Dagbladet - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svenska-dagbladet. Läst 27 september 2025. 
  147. ^ ”Från Svensk Tidskrifts webbplats”. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190821220411/http://www.svensktidskrift.se/avsiktsforklaring/. Läst 21 oktober 2025. 
  148. ^ ”Om oss / Kontakt - Nyheter Idag”. nyheteridag.se. http://nyheteridag.se/om-oss-kontakt/. Läst 27 september 2025. 
  149. ^ ”Amerikanen som ska leda Bulletin: Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt att hantera chefer”. DN.SE. 8 april 2021. https://www.dn.se/kultur/amerikanen-som-ska-leda-bulletin-jag-har-agnat-hela-mitt-arbetsliv-at-att-hantera-chefer/. Läst 27 september 2025. 
  150. ^ Jonas Adolfsson, Ja till Flamman och Proletären, men nej till Världen idag, Världen idag 2008-03-07.
  151. ^ ”Nya Wermlands-Tidningen”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nya-wermlands-tidningen. Läst 27 september 2025. 
  152. ^ ”Om Stiftelsen | Stiftelsenbarometern.se”. https://www.stiftelsenbarometern.se/om-stiftelsen/. Läst 27 september 2025. 
  153. ^ SVT Nyheter (21 juni 2023). ”Sverigedemokraterna säljer Samtiden och Riks: ”Ska inte äga medier””. SVT Nyheter. https://www.svt.se/kultur/sverigedemokraterna-saljer-samtiden-och-riks-ska-inte-aga-medier. Läst 27 september 2025. 
  154. ^ ”Dagstidning med koppling till högerradikala rörelser storsatsar i Sverige”. DN.se. 24 november 2023. https://www.dn.se/kultur/dagstidning-med-koppling-till-hogerradikala-rorelser-storsatsar-i-sverige/. Läst 27 september 2025. 
  155. ^ ”Om oss – Föreningen Heimdal”. http://heimdal.nu/om-foreningen-heimdal/. Läst 26 november 2021. 
  156. ^ Konservativa Förbundet 10 år. 2021. https://konservativaforbundet.se/wp-content/uploads/2021/11/KF-10-a%CC%8Ar.pdf. 
  157. ^ ”LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  158. ^ Wennström, Johan (26 februari 2018). ”Konservatism ramverket för det liberala samhället”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/4dm9Bg/konservatism-ramverket-for-det-liberala-samhallet. Läst 3 februari 2024. 
  159. ^ Kompass (29 oktober 2020). ”31: Frihetlig konservatism”. Kompass. https://kompassmagasin.se/31-frihetlig-konservatism/. Läst 3 februari 2024. 
  160. ^ Åkerman, Daniel (2022). Kan liberalism och konservatism förenas?. ISBN 978-91-7703-306-6. http://worldcat.org/oclc/1313064799. Läst 3 februari 2024 
  161. ^ Kärkkäinen, Catarina (2022). Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 3 februari 2024 
  162. ^ Filip Seiman (23 september 2025). ”Tidö 2.0 – Nystart för Sverige”. Timbro. https://timbro.se/allmant/tido2/. Läst 23 september 2025. 
  163. ^ ”RojF”. RojF. https://www.rojf.se/. Läst 26 november 2021. 
  164. ^ Kajonius, Petri J.; Dåderman, Anna (2020). Vem är du? den moderna forskningen om Big Five. Fri tanke. ISBN 978-91-88589-82-8. Läst 10 oktober 2024 
  165. ^ Gerber, Alan S., et al. ”Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts.” The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–133. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  166. ^ Sweetser, Kaye D. ”Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between.” American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  167. ^ Fatke, Matthias. ”Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment.” Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  168. ^ ”Slå upp C-skalan på Psykologiguiden i Natur & Kulturs Psykologilexikon”. www.psykologiguiden.se. https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=C-skalan. Läst 10 oktober 2024. 
  169. ^ Deyoung, C. G.; Quilty, L. C.; Peterson, J. B. (2007). ”Between Facets and Domains: 10 Aspects of the Big Five”. Journal of Personality and Social Psychology 93 (5): sid. 880–896. doi:10.1037/0022-3514.93.5.880. PMID 17983306. 
  170. ^ Cattell, H.; Mead, A. (2008). ”The Sixteen Personality Factor Questionnaire (16PF)”. i Gregory J. Boyle. The SAGE Handbook of Personality Theory and Assessment. Sid. 135–159. ISBN 9781412946520. 
  171. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  172. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  173. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 186–187. https://search.worldcat.org/title/824724975. Läst 5 december 2021 
  174. ^ Bo Dahlbom (4 mars 2023). ”Politisk polarisering – Bo Dahlbom”. https://bodahlbom.se/2023/03/04/politisk-polarisering/. Läst 10 oktober 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Wikiquote har citat av eller om Konservatism.
v • r
Politiska ideologier
Kategori Kategori
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Konservatism&oldid=58399571”