Konservatism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Konservativ)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Paleokonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Disciplin
Dygd · Familj · Hierarki · Kulturarv
Lojalitet · Monarki · Normer · Patriotism
Subsidiaritet · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
G.W.F. Hegel
Russell Kirk
Joseph de Maistre
Ronald Reagan
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner.[1] Exempel på sådana institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen och monarkin. Den konservativa filosofin syftar till att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor hyser förkärlek för sådana saker och företeelser, som har gamla anor och djupa rötter.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen är lojalitet.[2][3] Den kommer till uttryck på olika nivåer. På den mest intima nivån innebär det långvariga äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historiemedvetande, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket (”den större familjen”) och fosterlandet (”det större hemmet”) i form av patriotism och samhälleligt engagemang. På den högre nivån innebär det lojalitet gentemot traditionella auktoriteter såsom lärare, präster och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen lojalitet gentemot Gud. Från konservativt håll framstår icke-konservativa personer som illojala och opålitliga, eftersom de värderar sina moderna individuella friheter högre än sina traditionella sociala plikter.

Utmärkande för konservatismen är också strävan efter kvalité framför kvantitet.[4][5][6] Politiskt innebär det företrädande av en stat som är liten och effektiv i stället för stor och tungrodd. Socialpolitiskt innebär det befrämjande av meritokrati samt avståndstagande från massrörelser såsom socialism och fascism. Socialt innebär det förespråkande av ett starkt äktenskap framför ett flertal lösa förbindelser samt preferens för det harmoniska livet i något mindre samhälle i stället för det kaotiska livet i storstaden. Intellektuellt innebär det fokus på kvalitativa discipliner såsom etik (läran om godhet) och estetik (läran om skönhet) framför ett kvantitativt ämne som nationalekonomi. Estetiskt innebär det förkärlek för det traditionella konsthantverket framför industriell massproduktion. Kulturellt innebär det att finkultur värderas högre än masskultur, att högtidliga traditioner anses mera betydelsefulla än populära trender och att den inhemska kulturen bevarar sin distinkta karaktär i stället för upplöses i mångkultur. Religiöst är denna tendens kanske allra starkast, eftersom traditionell kristendom gör skarp åtskillnad mellan kvalitativ andlighet och kvantitativ materialism. Här är ett fåtal tydliga exempel på konservatismens strävan efter kvalité framför kvantitet. När denna strävan drivs till sin spets kan konservatismen vara disciplinär i synen på kultur och moral samt elitistisk i upprätthållandet av ordning och auktoritet.

Konservatismen står i skarp kontrast till både liberalismen och socialismen.[7] Visserligen händer det att dessa två ideologier uppfattas som varandras motsatser, den ena företrädande ”Individen” och den andra ”Kollektivet”, men ur ett traditionellt konservativt perspektiv är likheterna slående. Båda är moderna ideologier, vilka fick sin konkreta utformning i kölvattnet av franska revolutionen som en negering av den gamla ordningen. Båda är materialistiska ideologier, vilka i mångt och mycket kretsar kring ekonomiskt välstånd och teknisk utveckling – ”pengar och prylar” – och som sådana är de ofta fientligt inställda till all form av religion, andlighet och transcendens. Båda är ”progressiva” ideologier, vilka huvudsakligen inskränker sig till nuet och därför inte tar den långa historien i något större beaktande. Båda är internationalistiska ideologier, vilka ofta vill upplösa nationella gränser och bryta ner kulturella band till förmån för globalism och mångkultur. Slutligen är båda upproriska ideologier, vilka på många platser genom historiens lopp har bedrivit kulturradikalism och verkat för samhällsomstörtning. Konservatismen är alltså en helt annan livsåskådning än liberalismen och socialismen, även om det kan finnas beröringspunkter.

Konservatismens rötter[redigera | redigera wikitext]

Franska revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot upplysningens progressiva framstegsoptimism.
Joseph de Maistre (1753–1821) ansåg att samhället måste vila på traditionell auktoritet för att blomstra.

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i svallvågorna från franska revolutionen.[8] Konservatismen, med dess betoning på social och politisk stabilitet över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan: vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[9]

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke, som författade det inflytelserika verket Reflektioner om franska revolutionen, vari han gick i polemik mot framåtskridandets apostlar och betonade förfädernas visdom: ”Den enskilde individen är dåraktig; massan är under vissa tider dåraktig, då den handlar utan att överväga; men släktet är klokt och om det får tid på sig har släktet alltid rätt.”[10] Revolutionärernas kardinalfel låg i att försöka skära av förbindelserna med det förflutna, rycka upp det med rötterna och förvänta sig att det fortfarande skulle finnas ett samhälle kvar att bygga vidare på. Utifrån sin respekt för äldre generationers bedrifter utvecklade Burke förvaltarskapstanken, beskrivande samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”.[11] Burke, fastän i flera avseenden liberal, varnade för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.”[12] Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet.

En annan konservativ lärofader är den savojardiske filosofen Joseph de Maistre. Likt sin samtide Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett helt annat snitt. Maistre representerade en aristokratisk, rojalistisk katolicism och tillhörde den under Påven lydande jesuitorden, som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst. Jesuiterna är välkända för sin extroverta mission och så var även fallet med Maistre: som exempel kan nämnas att han avskedades från sin tjänst som ambassadör vid tsar Alexander I:s hov, eftersom hans suggestiva övertalningsförmåga fick ortodoxa aristokrater att konvertera till katolicismen.[13] Som ledare för den teokratiska skolan var han inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin. Maistre var notoriskt enigmatisk – å ena sidan en kompromisslös lojalist och apologet, å andra sidan en högst originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin blixtrande retorik. Denna versatila individualitet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender – radikala revolutionärer och upplysta despoter, däribland Napoleon I – trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.[14]

Romantiken[redigera | redigera wikitext]

Novalis (1772–1801) ansåg att monarkin var den mest romantiska och harmoniska form av statsskick.

Konservatismen växte fram samtidigt som kulturströmningen romantiken. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta.[15] Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än naturvetenskap och nationalekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism. Utifrån denna definition var nästan alla de tidiga profilerna inom konservatismen renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala och René samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet. Burke betraktas som en av de yppersta vältalarna i modern tid[16] och han författade också ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima. Maistre ägnade hela böcker åt att giva den instinktiva intuitionen och den blinda tron en överordnad ställning i tillvaron: hans filosofi kan anses vara en extrem form av romantisk konservatism.[17]

Adam Müller Ritter von Nitterdorf (1779–1829) kombinerade romantisk idealism och konservativ traditionalism i en originell statslära.

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden.[18] De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey var hängivna försvarare av kyrkan och de utpekade upplysningens hänsynslösa kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens våldsamma förföljelser av kristna. Något annat som romantikerna vände sig emot var revolutionens nivellerande egalitarism, enligt vilken ingen människa fick anses vara mera värdefull än någon annan. Romantikerna är välkända för sin förgudning av det konstnärliga geniet, men mindre känt är att denna idé förenades med politisk konservatism. Novalis, ”romantikens profet”, dedicerade ett filosofiskt verk till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz, i vilket monarken framställdes som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av.[19] Den medeltida traditionen av hjälteberättelser återupplivades av Tory:n Walter Scott med riddarromanen Ivanhoe – ett tema som har levat vidare hos konservativa tänkare såsom Thomas Carlyle och Jordan Peterson, vilka baserar sin etiska filosofi på gamla hjälteberättelser. Folket behöver monarker, gudar och hjältar, menade romantikerna; inte slätstruken egalitarism och själlös konformism.

Generellt är konsterna i behov av en monark; de blomstrar blott under inflytandet av spiror.
– Joseph de Maistre [20]

Äktenskapet mellan konst och traditionalism har djupa rötter. I äldre tider brukade eminenta konstnärssjälar söka sig till monarkin. Kejsare, påvar, drottningar och andra mäktiga monarker fyllde en dubbel funktion för den kreative konstnärssjälen: dels skulle de tjäna som mecenater och dels skulle de ingjuta inspiration i honom. Det var under kejsar Augustus som antikens konst stod i sin fulla prakt, inte under den föregående romerska republiken. Medeltiden nådde sin högsta kulturella blomstring under kejsar Charlemagne. Flera av renässansens underverk, exempelvis Sixtinska kapellet och Skolan i Athen, var tillägnade påvedömet. Under tidigmodern tid var drottning Kristina och Gustav III prominenta mecenater i Sverige. En stor del av mänsklighetens förstklassiga konstverk, från arkitektur och målning till musik och poesi, har skapats i anslutning till monarkin. Det innefattar kyrkan, vars monarkiska karaktär skymtar inte bara i påvedömet utan också i dess monoteism – tron på en härskare, nämligen Gud.

Ur ett traditionellt konservativt perspektiv är vacker konst oförenlig med liberalism och socialism. Problemet med liberalismen är att den kommersialiserar konsten och gör den till föremål för marknadskrafter. Problemet med socialismen är att den populariserar konsten och placerar den inom räckhåll för alla medborgare. Båda ideologierna har en kvantitativ syn på konsten – den skall generera så mycket pengar som möjligt och nå ut till så många människor som möjligt. I kontrast till detta framhåller kulturkonservatismen dess kvalitativa aspekter samt betonar det samhälleliga värdet av en kulturell elit, bestående av exempelvis akademier, och en kulturell kanon, vilken tjänar som ideal för andra konstnärssjälar.[21] God konst bör omges av en hemlighetsfull aura, men det är just ”hatet till hemligheten” som driver liberaler, socialister och andra modernister, menade den ultrakonservative religionsfilosofen René Guénon.[22]

Ståndssamhället[redigera | redigera wikitext]

Illumination från 1200-talet. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism, vilka i äldre tid motsvarades av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället. Det är bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen i sin gamla kyrka – vilket kan jämföras med den moderna storstadens ”progressiva” livsstil med insektsliknande trångboddhet i statligt ägda byggnader. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur, vilka alla tre står i skarp kontrast till storstadens kommersiella skräpkultur med slit-och-slängmentalitet. Hur mycket bonden, adelsmannen och prästen än kan tyckas skilja sig från varandra, står de förenade i sin grundläggande uppfattning om livet och samhället. Alla tre är bundna till traditionen, till fosterlandet och till familjen – för prästens del i form av Fadern. Och alla tre är instinktiva motståndare till liberalism och socialism i dess olika former. Mot det artificiella ställer de det naturliga. Mot det moderna ställer de det historiska. Mot egoism och självhävdelse ställer de familjen och självuppoffring.

Folklig konservatism tar ofta formen av fosterlandskärlek och nationalromantik, medan aristokratisk konservatism är mera världsvan och mondän, mera mottaglig för intryck från främmande (hög)kulturer, utan att fördenskull glömma sina rötter eller försumma sina plikter. Ett illustrativt exempel är greven Chateaubriand, en tidig förgrundsgestalt inom konservatismen. Dennes skönlitterära författarskap kännetecknades av exotisk romantik, men som fransman var han rojalistisk patriot och stred för det traditionella Frankrike mot de franska revolutionärerna. Monarkin, som utgör den högsta form av aristokrati, exemplifierar denna inställning ytterligare: monarker genom tiderna har gift sig kors och tvärs över nationsgränser men samtidigt varit lojala mot det land de representerar. Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever utanför de större städerna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka har svårt att tränga in.

Intellektuella ståndpunkter[redigera | redigera wikitext]

Jesu frestelse (1854) av Ary Scheffer. Konservatismen tror på en etisk ordning: godhet och ondska.

Följande två tankar står i centrum för konservatismens syn på tillvaron, samhället och människan:

  • Konservatismen anser att det existerar en naturlig rätt, det vill säga en universell, objektiv, etisk ordning, som människan inte kan förändra och som existerar oberoende av människors vilja. När människor väljer att leva i enlighet med denna ordning tror konservatismen att samhället utvecklas på ett relativt harmoniskt vis. Framsteg, enligt konservativa, är således när människor lever mer och mer i enlighet med den naturliga rätten och man anser därför att värdenihilismen är såväl teoretiskt som praktiskt felaktig.[23][24]
  • Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Denna ofullkomlighet gäller även hennes förnuft och därför anser konservatismen att människan inte enbart med hjälp av förnuftet kan upptäcka och tillgodogöra sig den naturliga rätten. I stället menar konservatismen att den naturliga rätten främst kan synliggöras genom kultur, traditioner och sedvänjor. Dessa har nämligen skapats spontant över flera generationer genom trial-and-error, vilket medför att den naturliga rätten med tiden utkristalliseras allt tydligare i dessa. Därtill kommer ett allmänt avståndstagande från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen omöjliggör detta. Vidare har erfarenheten visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.[25]

Ett annat sätt att beskriva konservatismens huvuddrag gjordes av den konservative teoretikern Russell Kirk, som i sin berömda bok The Conservative Mind (1953) formulerade sex principer vilka till stor del tar sin utgångspunkt i de två ovannämnda tankarna:

  1. Tron på en gudomlig, transcendent ordning.
  2. Förkärleken för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.
  3. Övertygelsen att samhället behöver klasser och hierarkier, som uttrycker naturliga olikheter, även om dessa inte är eviga eller omöjliga att reformera.
  4. Förvissningen att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.
  5. Tilliten till sed, konvention och hävd.
  6. Erkännandet att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.

Med sitt inflytelserika verk kom Kirk att inleda konservatismens renässans i efterkrigstidens USA – den så kallade nykonservatismen.

Vad som skall bevaras[redigera | redigera wikitext]

Ibland används uttrycket konservatism för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Det finns en föreställning om att konservativa är negativa till förändring, medan liberaler och socialister är positiva till förändring. Visserligen var så fallet i brytningstiden mellan traditionalism och modernism i 1800-talets Europa, men annars är det en missvisande uppfattning om ideologierna. I ett fullständigt liberaliserat samhälle är det rimligt om en liberal inte skulle vilja genomdriva några reformer, vare sig i konservativ eller socialistisk riktning. Samma sak gäller en socialist i ett fullständigt socialistiskt samhälle. Därför är det inte alls motsägelsefullt att tänka sig ett scenario i vilket konservatismen står för någonting nytt eller annorlunda. Ivar Arpi har kallat dagens konservatism för ”västerlandets motståndsrörelse”,[26] Julian Kroon har beskrivit ideologin som ”det nya punk[27] och Joel Halldorf har hävdat att ”framtiden tillhör konservatismen”.[28] Allt detta är exempel på paradox – skenbart orimliga påståenden. Ståndpunkten att vilja bevara status quo, så kallad strukturkonservatism, får alltså inte förväxlas med filosofisk konservatism, vilken menar att det finns vissa värden, traditioner och institutioner, som vi bör värna om, förnya eller återuppliva.[29]

Auktoritet[redigera | redigera wikitext]

António de Oliveira Salazar (1889–1970), Europas mest konservative ledare i modern tid.

Begreppet auktoritet har två olika betydelser enligt Nationalencyklopedin, nämligen ”rätt eller möjlighet till maktutövning på olika nivåer” samt ”erkänt pålitlig sakkunskap”.[30] Traditionellt har konservativa gjort en distinktion mellan auktoritet och makt.[31][32] Auktoritet är moralisk och intellektuell (kunskaper, visdom, erfarenhet) medan makt är världslig och materiell (pengar, muskler, vapen).[33] För att vara legitim behöver makten vara grundad i auktoritet, särskilt vad gäller statsmaktens rätt att besitta våldsmonopol och att indriva skatter – rätter vilka inte får missbrukas eller tilldelas vem som helst. En auktoritet har moraliskt ansvar att hjälpa människor, vilka i sin tur förväntas återgälda denna hjälp genom att visa respekt och lojalitet.

Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet, vars inflytande har minskat i ett land som dagens Sverige, är den som religiösa ledare har i samhället. Auktoritet innebär vanligen att de äldre, med sin långa erfarenhet och sin överlägsna visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. Därför har äldre människor alltid åtnjutit stort anseende inom konservatismen – som lärare och uppfostrare, som patriarker och matriarker samt som en naturlig förankring i den sociala historien.

Ett närliggande begrepp är auktoritär. De flesta konservativa regeringar i modern tid har saknat auktoritära drag, men det finns undantag såsom Salazar i Portugal (1932–1968), Franco i Spanien (1939–1975) och Pinochet i Chile (1974–1990). Den mest renodlat konservative av dessa tre var Salazar, som till skillnad från de andra två inte var militärt utan prästerligt utbildad: han avstod också från ägande av egendom och levde i celibat livet ut. Som premiärminister i 36 år lyckades han hålla Portugal utanför andra världskriget, stabilisera ekonomin och bekämpa radikalismen. Salazars valspråk löd: ”Gud, hemland, familj.”[34]

Roger Scruton (1944–2020) har skrivit om betydelsen av ett välfungerande civilsamhälle.

Civilsamhället[redigera | redigera wikitext]

Medan liberaler sätter sin tillit till näringslivet och socialister vänder sig till statsapparaten, brukar konservativa värna om civilsamhället.[35] Det innebär att konservativa lägger stor vikt vid det sociala liv som frodas på lokal nivå i form av olika förbund, föreningar och församlingar. Religionen har genom historien varit ett särskilt betydelsefullt inslag i det civila samhället, eftersom den har kraft att förena människor utan att blanda in kapitalism och socialism.[36][37] Jakob E:son Söderbaum skriver i sin bok Modern konservatism (2020):

Det är inom ramen för de små gemenskaperna som vi människor upplever störst mening i tillvaron och lägger ner störst känslomässigt engagemang under våra liv. Ett stort och starkt civilsamhälle gynnar både personlig självständighet och subsidiaritet (d.v.s. att ett beslut inte ska fattas på en högre nivå i samhället om det kan fattas på en lägre). Allt detta är enligt konservatismen förutsättningar för sann frihet i ett samhälle.[38]

Etiken[redigera | redigera wikitext]

Tro, Hopp och Kärlek (1900) av Mary Lizzie Macomber.

Ståndpunkten att den andliga etiken utgör kärnan i konservatismen benämns värdekonservatism. Utgångspunkten ligger i våra värden och värderingar, vilka i västerländskt sammanhang ofta har koppling till kristendomen. (Beträffande andra religioner än kristendomen används vanligen inte termen konservatism, vilken är rotad i västerländska förhållanden, utan då används termen traditionalism: exempelvis är taoism en form av kinesisk traditionalism och kabbala en form av judisk traditionalism.) Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna och deras motsatser i de sju dödssynderna är följande:[39]

  1. Ödmjukhethumilitas (motsats till högmod)
  2. Generositetliberalitas (motsats till girighet)
  3. Kyskhetcastitas (motsats till lusta)
  4. Medmänsklighethumanitas (motsats till avund)
  5. Måttfullhettemperantia (motsats till frosseri)
  6. Tålamodpatientia (motsats till vrede)
  7. Flitindustria (motsats till lättja)

Den etiska dimensionen är emellertid viktig för alla sorters konservativa människor. Den liberalkonservative filosofen Russell Kirk skriver: ”Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem.”[40] Den paleokonservative tänkaren Pat Buchanan ger uttryck åt samma åsikt, när han skriver att ”de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska”.[41] Historiskt har det varit svårt att beteckna sig som konservativ utan att bekänna sig till kristendomen, men i dag är det mer av en förväntan än ett krav. William F. Buckley, Jr. förklarade konservatismens inställning till religion på följande vis: man behöver inte vara religiös som konservativ, men det är omöjligt att ogilla idén om religion som konservativ.

Det kungliga bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Äktenskapet är en traditionell samhällsinstitution.

Familjen[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism.[42] I stället hävdar den att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar.[43][44] Det är i familjen vi lär oss omtanke, kärlek och medkänsla. Det är i familjen vi uppfostras till att bli ordentliga människor. Det är i familjen vi känner starkast och naturligast gemenskap. Det är i familjen olika sorters människor förenas till en harmonisk helhet. Därför är starka familjeband av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. ”Den konservative vet”, skriver Russell Kirk, ”att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras.”[45] Familjebegreppet används också i utvidgad bemärkelse: det förekommer att folket betraktas som en stor familj eller att hela mänskligheten uppfattas som Guds barn. (Läs mer under familjen som statsmodell.)

Bland radikalfeminister finns en föreställning om att konservatismen skulle vara misogyn, vilket ingen konservativ skulle instämma i. Liberalismen och socialismen postulerar att kvinna och man är av samma skrot och korn, men konservatismen anser att kvinnan är helig på ett annat sätt än mannen. Denna helighet är starkt kopplad till moderskapet. Därför är konservatismen kritiskt inställd till promiskuitet och pornografi. Ett samhälle som tolererar ”fri kärlek” är ett samhälle i vilket männen får leva ut sina djuriska drifter – något som anses degraderande för kvinnorna, dåligt för barnen och destruktivt för samhällsordningen. Det bästa sättet att hålla männen i schack anses vara normerandet av det traditionella äktenskapet, som genom kyrkan upphöjs till en helig allians mellan kvinna och man, då paret svär varandra evig trohet. Att vara konservativ och traditionell, som man, handlar i hög utsträckning om att respektera sin moder och vara lojal mot sin fru.

Monarkin[redigera | redigera wikitext]

Konservativa människor i alla tider och på alla platser har stöttat monarkin. Det finns, enligt Jakob E:son Söderbaum, tre starka skäl till detta ställningstagande.[46] Det första skälet är att monarkin står för social sammanhållning: ”Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp.” Det andra skälet är att monarkin står för moralisk uppfostran:

Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen. Genom att gå i arv inom en viss familj håller monarkin landets historia levande, samtidigt som kungafamiljen representerar kärnfamiljen såsom den idealiska samlevnadsformen.

Det tredje skälet är att monarkin står för fredlig auktoritet. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade många militära statskupper och socialistiska revolutioner. En stark och högaktad monarki kan hjälpa till att avvärja sådana våldsamma oroligheter – dels genom att utgöra en trygg och traditionell överhet, dels genom att besitta medel till att motsätta sig samhällsomstörtare och förhindra dem att gripa makten.

Det finns nära samband mellan kristendomens monoteism och monarkin. Alla kristna kan påstås vara monarkister eftersom de lyder under en suverän Gud. Inom katolicismen framställs även Jesus och Jungfru Maria som monarker – Kristus Konungen och Himladrottningen, regenter över Himmelriket. Ett annat monarkiskt inslag i katolicismen är Påven, vilken tjänar som Guds ställföreträdare på jorden. Den konservative statsvetaren Erik Maria Ritter von Kuehnelt-Leddihn sade: ”Europas uppgång står skriven i Kristendom och Monarki, Europas förfall i Republikanism, 'Progressivism' och Gudlöshet.”[47]

Konservatismens drömsamhälle[redigera | redigera wikitext]

Konservatismens målsättning är att upprätta och bevara det harmoniska samhället.

Konservatismen eftersträvar uppnåendet av social balans. Den önskar se ett samhällstillstånd i vilket olika sorters personer och grupper lever i samklang med varandra, exempelvis gamla och unga, kvinnor och män, arbetsgivare och arbetstagare, infödda och invandrare. Genom starka normer skyddas de äldre mot de yngres vårdslöshet samt kvinnorna mot manligt våld: två klassiskt konservativa värderingar är att unga skall hysa respekt för äldre och att män skall uppföra sig väl gentemot kvinnor, vara gentlemän. Arbetstagare skyddas från exploatering genom fördelningspolitik och från utländsk konkurrens genom protektionism. Den infödda befolkningen skyddas från invandringens baksidor genom ställda krav på invandrare att assimileras in i gemenskapen, anamma dess förhärskande normer och hysa respekt för dess gamla traditioner: annars är det bäddat för en negativ utveckling, som präglas av kulturkrockar och anomi, med framväxten av parallellsamhällen och utanförskap.

Konservatismen har en organisk samhällssyn och därmed är den oförenlig med sådana ideologier som betonar konflikt, vare sig det gäller individualistisk konkurrens (liberalism), kollektivistisk klasskamp (socialism), ”könskriget” (feminism) eller krig mellan länder (nationalism). Angående den sista punkten är det emellertid vanligt med patriotism bland konservativa, det vill säga att man är stolt över sitt fosterland och vill försvara det mot brottslingar, upprorsmakare, inkräktare, korrupta makthavare eller andra som kan tänkas verka för dess förstörelse. En konservativ människa motsätter sig allt det, som hotar att bryta ner eller lösa upp samhället, oavsett om det rör sig om inre eller yttre hot.[48]

Inom konservatismen anses det också viktigt att det råder harmoni mellan natur och civilisation.[49] För att skydda naturen från civilisationens våld förespråkas ekologism och naturvård samt eftersträvas goda relationer mellan stad och landsbygd.[50] Det beror i hög grad på konservatismens rötter i förindustriella samhällsförhållanden i äldre tider, då nästan hela befolkningen, i form av bönder och adel, levde i närhet till naturen. De senaste decenniernas internationellt mest välkände konservative filosof, Roger Scruton, har företrätt grön konservatism i sin bok How to Think Seriously about the Planet: The Case for an Environmental Conservatism (2012). På svensk mark har grön konservatism förespråkats av moderaterna Anders Björck och Anders Arfwedson i den konservativa stridsskriften Oövervinnerliga tankar i urval (1968), där de tar ställning för miljön och riktar kritik mot konsumism, materialism och otyglad kapitalism.[51] Även den adlige traditionalisten Magnus Stenbock gjorde sig känd som djur- och naturvän under efterkrigstiden, då mänskligheten ännu inte var medveten om frågor såsom djurindustrin och miljöförstöringen.

Konservatism i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var en framstående konservativ filosof, verksam inom så skilda discipliner som filosofi, historia, retorik, poesi och musik.
Christopher Jacob Boström (1797–1866) var en framstående konservativ filosof, som ibland benämns med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.

De två främsta svenska filosoferna i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid. Hans Järta var en annan viktig samtida tänkare, som har benämnts ”Sveriges Burke”.[52] Kring sekelskiftet, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén de två kanske främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet.[53][54][55] Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk ideolog, verkande i samma anda. Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.

Under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro. Det fanns dock dem som höll traditionen vid liv under denna tid. Moderaternas Gunnar Unger utgav den konservativa debatt-antologin Kämpande konservatism (1971). Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck från nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension. Greve Magnus Stenbock skrev ett inflytelserikt verk om traditionalism och gjorde flera mediala framträdanden. Det var emellertid inte förrän på 2010-talet som svensk konservatism på riktigt upplevde en renässans, vilket sammanhängde med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Bland nu levande svenska konservativa intellektuella kan nämnas statsvetaren Claes G. Ryn, religionsfilosofen Ann Heberlein, idéhistorikern Johan Sundeen, kyrkohistorikern Joel Halldorf och folklivsforskaren Dan Korn.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.
Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras filosofiska inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[56] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[57] Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen, även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[58] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar[59] och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest traditionellt konservativa parti.[60]

Det finns även nya politiska partier med konservativa förtecken. Medborgerlig samling (Med), som bildades 2014, kombinerar ”en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken” med ”en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet”.[61] Alternativ för Sverige (AfS), som bildades år 2018, företräder en nationalkonservativ politik, som innefattar en rad disciplinära åtgärder, däribland repatriering av obehöriga invandrare, skärpta straff för brottslingar och återinförande av ämbetsansvaret.[62] Av de partier som hamnade utanför riksdagen i valet 2018 blev Med och AfS de två största efter F!.[63]

Det har funnits andra konservativa partier tidigare i Sverige. Ny demokrati kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (mera restriktiv migrationspolitik samt lag och ordning). Partiet var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994 men förklarades i konkurs år 2000.[64] Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, som en naturlig del av att vara landets traditionella bondeparti, men det har övergivit dessa efterhand och är i dagens läge ett socialliberalt parti.[65]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal bildades år 1891 i Uppsala och var under många år Sveriges största politiska studentförening.[66] Denna status åtnjuts i dag av Konservativa Förbundet, som bildades år 2011.[67]

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel.[68] I dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn[69] och krönikören Malcom Kyeyune.[70][71] Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet.

Det finns två verksamma liberalkonservativa tidningar i Sverige: en gammal, Svensk tidskrift, som grundades år 1911 och en ny, Bulletin, som grundades år 2020. Tidningen Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil. Sverigedemokraterna ger ut den socialkonservativa tidningen Samtiden och står för den populära YouTube-kanalen Riks, som i november 2021 har över 60 000 prenumeranter och 33 miljoner visningar.[72]

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.[73]

Liberal- och socialkonservatism[redigera | redigera wikitext]

Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.
Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala (som lutar åt socialkonservatism).[74] De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan: hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Den tyske socialkonservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat.[75] Han motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den socialkonservativa strömning i landet som kallas one-nation conservatism.[76] Liberalkonservativa är mera välvilligt inställda till globalism än vad socialkonservativa är.[77]

Samma fenomen går att iakttaga i Sverige. Idén om Folkhemmet utvecklades av de socialkonservativa tänkarna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet.[53][54][55] På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare, Jimmie Åkesson, författat en bok som heter Det moderna folkhemmet, i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.[78]

Här är det emellertid viktigt att förstå att den socialkonservativa välfärdsstaten främst, om inte uteslutande, inriktar sig på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.[79] Anhängare av socialkonservatismen anklagar vänsterorienterade välfärdsstater för att öppna upp för vem som helst att ta del av samhällets ackumulerade rikedomar och parasitera på resten av befolkningen. (Kritiker kallar detta ”välfärdschauvinism”.) Medan den socialkonservativa välfärdsstaten anses vila på de traditionella dygderna generositet och medmänsklighet, anses den socialistiska välfärdsstaten leda till dödssynderna girighet, avund och lättja.

Konservatismens psykologi[redigera | redigera wikitext]

Psykologen Jordan Peterson (1962–) är känd som konservativ debattör.

För att förstå sig på den konservativa filosofin kan det behövas förståelse av de människor som representerar den, och för att förstå sig på dessa kan det vara lämpligt att vända sig till psykologin med dess inriktningar på personlighet och moral. Dessa psykologiska dimensioner presenteras nedan.

Femfaktorteorin[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[80] Studier har funnit kopplingar mellan de fem stora personlighetsdragen och politisk identifikation.

Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[81][82][83] Att vara samvetsgrann innebär att vara mycket noggrann och plikttrogen.[84] På motsatta sidan av det politiska spektret har det identifierats stark korrelation mellan höga poäng i Öppenhet och vänsterliberal ideologi.[81][85][86] Att vara öppen innebär att vara äventyrlig, nyfiken och/eller trotsig.[87]

Psykologen Jonathan Haidt (1963–) upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.

Vidare har varje personlighetsdrag olika aspekter. Angående aspekterna för Tillmötesgående har det påträffats skillnader i politisk inriktning. En studie fann att Artighet var förbundet med konservatism och traditionalism, medan Medkänsla var förbundet med socialliberalism och socialism.[88] En av de fyra forskarna som utförde studien var den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, som också har profilerat sig som liberalkonservativ debattör. Särskilt uppmärksammad har han blivit för sitt starka försvar av yttrandefriheten, där hans ställningstagande till viss del beror på de kunskaper han har om personlighetspsykologi. Eftersom människor är olika psykologiskt, behöver vi yttrandefriheten för att kompromisser skall kunna uppnås och samhället skall fungera någorlunda harmoniskt.[89]

Moralfundamentsteorin[redigera | redigera wikitext]

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[90] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[91]

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som icke-konservativa inte tillämpar i någon större utsträckning, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet. I boken The Righteous Mind betonar Haidt, som själv är socialliberal, hur viktiga dessa gruppbetonade moraliska fundament är för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[92]

Framstående konservativa intellektuella[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien & Irland

Sverige

Tyskland

USA

Övrigt

Framstående konservativa politiker[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien

Sverige

Tyskland & Österrike

USA

Övrigt

Introduktioner till konservatismen[redigera | redigera wikitext]

Engelska[redigera | redigera wikitext]

  • Fawcett, Edmund (2020), Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press: Princeton. ISBN 978-0-691-17410-5
  • Kirk, Russell (2019), Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. 2 uppl. Regnery Publishing Inc: Washington, D.C. ISBN 978-1-621-57878-9
  • Scruton, Roger (2017), Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books: London. ISBN 978-1-250-17056-9

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hamilton, Andy (2020). Edward N. Zalta. red. Conservatism. Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2020/entries/conservatism/. Läst 5 december 2021 
  2. ^ Scruton, Roger (2006). A Political Philosophy. sid. ix. ISBN 1-4729-6522-1. OCLC 1040616957. http://worldcat.org/oclc/1040616957. Läst 5 december 2021 
  3. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 104. https://www.worldcat.org/title/righteous-mind-why-good-people-are-divided-by-politics-and-religion/oclc/897080656&referer=brief_results. Läst 5 december 2021 
  4. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 209–211, 225–229 och 260–262. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  5. ^ Guénon, René (1945). Kvantitetens herravälde och tidens tecken. Logik. sid. 17ff. ISBN 9188667731 
  6. ^ ”I konservatismernas tid med Emil Uddhammar”. Axess. 12 mars 2020. https://www.axess.se/tv/en-ny-bok/i-konservatismernas-tid-med-emil-uddhammar/. Läst 5 december 2021. ”En konservativ är estetiskt intresserad; man är intresserad av kvalité […] inte bara en massproducerad pocketbok, utan man är intresserad av att det är ett vackert, vackert band och ett vackert marmorerat omslag.” 
  7. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 17, 28, 35, 75, 86f, 120, 190, 206, 209, 244 och 293. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  8. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 13. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1037859989. https://www.worldcat.org/oclc/1037859989. Läst 18 juni 2021 
  9. ^ Bobbio, Norberto (2016-03-31). Left and Right: The Significance of a Political Distinction. John Wiley & Sons. sid. 112. ISBN 978-1-5095-1412-0. https://books.google.com/books?id=8i7fCwAAQBAJ&pg=PT112. Läst 16 april 2021 
  10. ^ Herbert, Tingsten (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 21. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  11. ^ Herbert, Tingsten (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 22. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  12. ^ Burke, Edmund (1989). Reflektioner om franska revolutionen. Contra. sid. § 396. ISBN 91-86092-21-9. OCLC 185873371. http://worldcat.org/oclc/185873371. Läst 26 november 2021 
  13. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 113. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  14. ^ de Maistre, Joseph (2009). Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xxxii. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  15. ^ Lindbom, Tage (1995). Modernismen. Norma Bokforlag AB. sid. 94–112. ISBN 91-87584-53-0. OCLC 220736453. http://worldcat.org/oclc/220736453. Läst 19 oktober 2021 
  16. ^ Leff, Michael & Sachs, Andrew (1990). ”Words the Most Like Things: Iconicity and the Rhetorical Text”. Western Journal of Speech Communication: sid. 269. https://cpb-us-e1.wpmucdn.com/blog.umd.edu/dist/6/47/files/2012/08/Leff-and-Sachs1.pdf. 
  17. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New enfant du siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 15. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  18. ^ mars 2001, Text-Folke Schimanski 16 (16 mars 2001). ”Romantiken – en flykt in i en annan värld”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/samhalle/flykt-in-i-en-annan-varld. Läst 19 oktober 2021. 
  19. ^ Herbert, Tingsten, (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 44. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 16 november 2021 
  20. ^ de Maistre, Joseph (1996). Against Rousseau. McGill-Queen's University Press. sid. 179 
  21. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 233. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 21 november 2021 
  22. ^ Guénon, Réne (1945). Kvantitetens herravälde och tidens tecken. Logik. sid. 91. ISBN 9188667731 
  23. ^ Stanlis, Peter, Edmund Burke and the Natural Law (1958), The University of Michigan Press.
  24. ^ Pappin, Joseph L., The Metaphysics of Edmund Burke (1993), Fordham University Press.
  25. ^ Kirk, Russell (1969), Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics. Arlington House.
  26. ^ ”Konservatismen är västerlandets motståndsrörelse | Radio Bulletin”. https://shows.acast.com/radio-bulletin/episodes/konservatismen-ar-vasterlandets-motstandsrorelse. Läst 26 november 2021. 
  27. ^ ”SMEDJAN | Konservatismen kan vara punk, men inte omstörtande”. Timbro. 20 november 2020. https://timbro.se/smedjan/konservatismen-kan-vara-punk-men-inte-omstortande/. Läst 26 november 2021. 
  28. ^ ”JOEL HALLDORF: Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/vem-av-dem-kan-skapa-framtidens-konservatism/. Läst 4 december 2021. 
  29. ^ Unger, Gunnar (1971). Kämpande konservatism : en debattbok. NoK debatt. Natur & Kultur. http://libris.kb.se/bib/79107. Läst 4 februari 2020 
  30. ^ ”auktoritet - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/auktoritet. Läst 26 april 2021. 
  31. ^ Guénon, René. (2001). Spiritual authority and temporal power. Sophia Perennis. sid. 7, 15. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  32. ^ Lindbom, Tage (1995). Modernismen. Norma. sid. 128. ISBN 91-87584-53-0. OCLC 186001355. https://www.worldcat.org/oclc/186001355. Läst 31 augusti 2021 
  33. ^ Guénon, René. (2001). Spiritual authority and temporal power. Sophia Perennis. sid. 16f. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  34. ^ Gallagher, Tom (1983). Portugal: A Twentieth-century Interpretation. Manchester University Press. sid. 60. ISBN ISBN 978-0-7190-0876-4 
  35. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 218. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  36. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 70, 171 och 217. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  37. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 10. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  38. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  39. ^ Gulliksson, Håkan. Hållbarhetens karaktär. Videoiterna. sid. 33. https://books.google.se/books?id=X0JfCgAAQBAJ&pg=PA33. Läst 27 mars 2020 
  40. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 2. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  41. ^ Pat Buchanan Responds To Lenora Fulani's Resignation – Buchanan Campaign Press Releases – theinternetbrigade – Official Web Site Arkiverad October 5, 2006
  42. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 206. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  43. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 195ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  44. ^ Stensdotter, Karin (2020). ”Är svensken konservativ?”. i Almqvist, Kurt & Linder, Anders PJ. I konservatismernas tid. sid. 65. ISBN 978-91-88717-19-1. OCLC 1143275830. http://worldcat.org/oclc/1143275830. Läst 16 november 2021 
  45. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  46. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 282f. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 16 maj 2021 
  47. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007). The menace of the herd, or, Procrustes at large. Ludwig von Mises Institute. sid. 122. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  48. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 86. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  49. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 249. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  50. ^ Röpke, Wilhelm (1998). A Humane Economy: The Social Framework of the Free Market. sid. 35. ISBN 978-1-61017-101-4. OCLC 1088468842. https://www.worldcat.org/title/humane-economy-the-social-framework-of-the-free-market/oclc/1088468842&referer=brief_results. Läst 5 december 2021 
  51. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 252. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  52. ^ ”Svensk konservatism – en historik”. Tradition & Fason. 29 december 2010. https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/29/svensk-konservatism-en-historik/. Läst 4 december 2021. 
  53. ^ [a b] Isaksson, Anders (2002). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. OCLC 13000926. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  54. ^ [a b] ”Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer” (1977), I: Nyström, Per (1983), I folkets tjänst. Ordfront.
  55. ^ [a b] ”Teodor Holmberg”. Socialkonservativa tankar. 20 februari 2012. https://socialkonservativatankar.wordpress.com/2012/02/20/teodor-holmberg/. Läst 4 december 2021. 
  56. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Nya Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  57. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  58. ^ ”Ideologi”. archive.is. 26 september 2005. http://archive.is/jyKYg. Läst 16 april 2021. 
  59. ^ ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  60. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 67. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 1 oktober 2021 
  61. ^ ”Om oss”. Medborgerlig Samling. https://www.medborgerligsamling.se/om-oss/. Läst 24 april 2021. 
  62. ^ ”Vår politik”. Alternativ för Sverige. https://alternativforsverige.se/politik/. Läst 1 oktober 2021. 
  63. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 24 april 2021. 
  64. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. OCLC 466860187. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  65. ^ ”En hållbar framtid – Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 26 juli 2021. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön.” 
  66. ^ ”Om oss – Föreningen Heimdal”. http://heimdal.nu/om-foreningen-heimdal/. Läst 26 november 2021. 
  67. ^ Konservativa Förbundet 10 år. 2021. https://konservativaforbundet.se/wp-content/uploads/2021/11/KF-10-a%CC%8Ar.pdf. 
  68. ^ LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  69. ^ ”DAN KORN: Därför vill jag vara en del av tankesmedjan Oikos”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/darfor-vill-jag-vara-en-del-av-tankesmedjan-oikos/. Läst 14 april 2021. 
  70. ^ Erixon, Dick (3 februari 2020). ”Nu startar en konservativ tankesmedja”. Samtiden. https://samtiden.nu/2020/02/nu-startar-en-konservativ-tankesmedja/. Läst 29 maj 2021. 
  71. ^ Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 29 maj 2021. 
  72. ^ ”Riks - YouTube”. www.youtube.com. https://www.youtube.com/c/Riksstudios/about. Läst 26 november 2021. 
  73. ^ ”RojF”. RojF. https://www.rojf.se/. Läst 26 november 2021. 
  74. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 64ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  75. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : A Life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. OCLC 663438587. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  76. ^ Blake, Robert (1969). Disraeli. Oxford U.P. sid. 487–489. ISBN 0-19-832903-2. OCLC 8047. https://www.worldcat.org/oclc/8047. Läst 16 april 2021 
  77. ^ ”National Review: National questions - conservatives fragmenting as liberals unite - Editorial”. web.archive.org. 21 november 2004. https://web.archive.org/web/20041121224135/http://www.findarticles.com/p/articles/mi_m1282/is_n12_v49/ai_19559422. Läst 16 april 2021. 
  78. ^ Åkesson, Jimmie (2018). Det moderna folkhemmet. Asp & Lycke. sid. 35. ISBN 9789198116243 
  79. ^ Jakob, E:son Söderbaum. Modern konservatism. sid. 70–74 och 88. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2021 
  80. ^ ”Nyfiken på personlighet | Karolinska Institutet”. ki.se. https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-personlighet. Läst 23 april 2021. 
  81. ^ [a b] Gerber, Alan S., et al. ”Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts.” The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–33. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  82. ^ Sweetser, Kaye D. ”Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between.” American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  83. ^ Fatke, Matthias. ”Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment.” Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  84. ^ ”samvetsgrann - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samvetsgrann. Läst 23 april 2021. 
  85. ^ Bakker, Bert N., et al. ”Personality Traits and Party Identification over Time.” European Journal of Political Research; Oxford, vol. 54, no. 2, May 2015, pp. 197–215. ProQuest, doi:10.1111/1475-6765.12070
  86. ^ Gerber, Alan S., et al. ”Personality and the Strength and Direction of Partisan Identification.” Political Behavior; New York, vol. 34, no. 4, Dec. 2012, pp. 653–88. ProQuest, doi:10.1007/s11109-011-9178-5
  87. ^ Costa, P. T. & McCrae, R. R. (1992). NEO personality Inventory professional manual. Odessa, FL: Psychological Assessment Resources.
  88. ^ Hirsh, Jacob B.; DeYoung, Colin G.; Xu, Xiaowen; Peterson, Jordan B. (2010-05-01). ”Compassionate Liberals and Polite Conservatives: Associations of Agreeableness With Political Ideology and Moral Values” (på engelska). Personality and Social Psychology Bulletin 36 (5): sid. 655–664. doi:10.1177/0146167210366854. ISSN 0146-1672. https://doi.org/10.1177/0146167210366854. Läst 23 april 2021. 
  89. ^ Peterson, Jordan B. (2021). Beyond order : 12 more rules for life. sid. 331–332. ISBN 978-0-241-40763-9. OCLC 1226323644. https://www.worldcat.org/oclc/1226323644. Läst 23 april 2021 
  90. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  91. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  92. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books, New York, s. 109, 143 och 292.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]