Heraldik

Heraldik är läran om den typ av märken som kallas vapen och deras historia, men framför allt regelverket för hur de utformas och används. Inom heraldiken finns också en särskild terminologi, vilken underlättar blasonering (beskrivning) samt jämförelse mellan likartade vapen.

Den som fackmässigt – vetenskapligt eller konstnärligt – ägnar sig åt heraldik kallas heraldiker. Under medeltiden växte häroldsämbetet fram, vars innehavare hade såväl ceremoniella och heraldiska funktioner, som uppgiften som sändebud. Titeln vapenkung kunde även användas för den främste av härolderna (och i Storbritannien gäller ännu titeln King of Arms). Ingen känd vapenkung kan knytas till det svenska hovet och när Sverige under 1600-talet utvecklade en statlig heraldisk myndighet kom titeln riksheraldiker att användas. Vapenkungar är däremot kända i Danmark från mitten av 1400-talet och hade under Kalmarunionens tid även överinseende över Sverige. 1953 upphörde riksheraldikerämbetet och funktionen ersattes av en ämbetsman vid Riksarkivet med titeln statsheraldiker. Denne har idag till sin hjälp en biträdande statsheraldiker samt en heraldisk konstnär och lyder under Heraldiska nämnden. Vid kungl. hovstaterna finns en särskild vapenmålare vid Kungl. Maj:ts orden som har ett visst ansvar för heraldiken inom ordensväsendet.

Vad som gör ett vapen heraldiskt

Den enda nödvändiga och alltid centrala delen av ett vapen är vapenskölden. Skölden kan sedan omgivas av ytterligare symboler, såsom en hjälm eller krona ovanpå skölden, sköldhållare vid sidan om eller bakom skölden, devisband, ordenstecken m.m. Av hävd gäller att ju högre rang, enligt det gamla ståndssamhället, ägaren till ett vapen har, desto flera bisymboler kan han utrusta vapnet med; detta var förr också reglerat i lag. Också detaljutformningen av många bisymboler, särskilt hjälmar och kronor, används för att upplysa om ägarens rang eller natur – varje adlig och furstlig rang har sin rangkrona, en stad kan ha murkrona.

Vapenrätt

Vapnet kan vara personligt, användas av en släkt, ett territorium (till exempel ett landskap), en stat, en kommun, en myndighet eller annan juridisk person. Svenska och andra europeiska adelssläkter har alltid vapen, men även många icke-adliga (ofrälse) använder dem. Icke-adligas person- eller släktvapen kallas vanligen borgerliga vapen.

Heraldiken uppstod i Europa under medeltiden som ett sätt att känna igen och skilja mellan olika baroner och deras riddare. Liknande symbolspråk hade använts tidigare, men med riddarna helt klädda i rustning blev det viktigt att använda någon typ av symboler för att på ett enkelt sätt skilja mellan vän och fiende. I den ridderliga kulturen utvecklades så heraldiken till att bli ett eget formspråk med alldeles särskilda regler, vilket framför allt blomstrade under tornerspel.

Exakt när bruket av sköldar för enskilda personer började är osäkert. Bayeuxtapeten, som tillverkades kort tid efter slaget vid Hastings år 1066 visar riddare med målade sköldar, men dessa vapen var inte ärftliga. Tvärtom för en och samma person olika sköldmotiv varje gång han avbildas. Den ärftliga heraldiken bör således ha uppkommit efter 1066 – åtminstone i nuvarande nordvästra Frankrike, som då var ett viktigt kulturområde.

Sveriges äldsta kända vapensköld är från 1219 och tillhörde släkten Boberg. Den avbildar en lilja mellan två hjorthorn. En stor del av de svenska adliga ätternas vapen härstammar från stormaktstiden, när heraldiska vapen hade upphört att ha någon militär betydelse, utan främst användes som statussymbol. Ett stort användningsområde var vid begravningar, då konstfärdigt snidade avbildningar hängdes upp på väggarna i kyrkan. Stormaktstiden var även den period då det ofrälse bruket av heraldiska vapen och sigill var som störst.

Modern heraldik

Heraldiska vapens funktion kan idag jämföras med såväl namn, flaggor som varumärken. I Sverige får vem som helst ta ett eget vapen, även om det finns vissa attribut som är förbehållna staten, kungahuset respektive adeln. Ett nytt vapen skall heller inte vara för likt något redan existerande, eftersom det medför risk för sammanblandning.

Någon central organisation finns inte i Sverige för granskning eller godkännande av nya vapen, utan den som önskar rådgivning får vända sig till någon heraldiker eller intresseorganisation. Något fullgott juridiskt skydd för vapen liknande det varumärkesrättsliga finns inte heller; endast innehavarna av de gamla adelsvapnen har praktisk möjlighet att bestrida intrång, och även för dessa är möjligheterna små. I tvistefall har statsheraldikern möjlighet att ingripa, vilket också har skett, men verkan av dennes yttranden är beroende på domstolens inställning. Nyantagna vapen offentliggörs i Norden genom på privat väg utgivna vapenrullor, främst genom stiftelsen Skandinavisk vapenrulla och Svenskt vapenregister vars huvudmän är Svenska Heraldiska Föreningen och Heraldiska samfundet i samarbete med Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik som står under insyn av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens verksamhet.

För ett säkrare juridiskt skydd krävs registrering av vapnet som varumärke. Det är den enda möjligheten som ges i Sverige och större delen av EU för närvarande, vilket kan diskuteras, eftersom det immateriella värdet hos ett vapen (som är fastställt till sitt innehåll men kan variera i konstnärligt utförande) inte är detsamma som hos ett ordinärt varumärke (som alltid fastställs till sin form, sitt exakta utseende).

Liknande situationer råder i andra länder. Endast i Skottland finns en juridisk instans (Lord Lyon) som kan registrera vapen och ingripa mot obehörigas vapenintrång.

Heraldisk färganvändning

Begreppet färg har en särskild betydelse inom heraldiken. Inom just heraldiken är färgerna indelade i två grupper, färger och metaller. Ett samlingsnamn för färger och metaller inom heraldiken är tinkturer. Begreppen används ibland på liknande sätt även inom vexillologin.

En grundläggande regel inom heraldiken är att två färger inte får gränsa intill varandra, utan måste skiljas av en metall och att två metaller inte heller får gränsa till varandra, utan måste skiljas med en färg. Denna regel kallas tinkturregeln. Tanken är att vapnet skall bli tydligare och lättare att urskilja på långt håll eller i förminskat format, när de ljusa metallerna kontrasterar mot de mörkare färgerna. Många undantag finns dock från tinkturregeln, särskilt i fall där exempelvis en vapenbild är överlagd med en annan, så att den överlagda bilden också gränsar mot bakgrundsfältet. Tinkturreglen tillämpas dessutom något olika i olika länder.

De symboliska betydelser som anges för varje metall och färg nedan skall inte på något sätt ses som ständiga betydelser för dessa tinkturer. Tvärtom är det vanligare att tinkturerna ges en särskild betydelse i varje enskilt vapen eller inte har någon särskild betydelse alls. Tinkturernas betydelseinnehåll är skapat av vissa heraldiska teoretiker som har velat inordna heraldiken i striktare normer än vad de heraldiska vapnen egentligen har.

Metaller

Silver - visdom, kyskhet, dygd
Guld - stolthet, tradition, makt

Färger

Blå - trofasthet, beständighet
Svart - sorg
Röd - offerfrivillighet, kärlek, även hat
Grön - skönhet, glädje

Om metallerna inte kan återges, till exempel i tryck, må vitt användas som substitut för silver, och gult som substitut för guld. Vitt och gult ska aldrig användas i betydelsen tinktur.

I svart/vitt tryck symboliseras de olika tinkturerna och metallerna med olika typer av skrafferingar, alternativt att färger återges som svart och metaller som vitt/otryckt.

En lång tradition finns beträffande de heraldiska färgernas nyanser. Man talar sålunda ibland om heraldiskt blått, heraldiskt rött och så vidare. De heraldiska nyanserna skall vara de optiskt mest blå, mest röda etc., även om ljusstyrkan kan skilja sig något åt från framställning till framställning.

Även andra färger kan förekomma inom heraldiken, även om de är mindre vanliga och ibland bara förekommer inom ett enstaka lands heraldiska tradition. Färger utöver de ovan uppräknade är exempelvis rosa (i Kanada), orange (främst i Nederländerna) och purpur.

Referenser

Tryckta källor

Bäckmark, Magnus; Wasling, Jesper (2001). Heraldiken i Sverige. Lund: Historiska Media. Libris 8382894. ISBN 91-89442-32-6
Uggla, Carl (2011) [1746 och 1760]. Jens Christian Berlin. red. Inledning til heraldiken samt Afhandling om wapnens indelning och deras mångfaldighet. Göteborg. Libris 12075340. ISBN 978-91-975743-2-7
Wasling, Jesper, red (2005). Heraldik för nybörjare. Borås. Libris 10019691. ISBN 91-975743-0-9
Wasling, Jesper (2008). Medeltidens härold : diplomat, konferencier, och arkivarie. Borås. Libris 11221138. ISBN 978-91-975743-1-0 (korr.)
von Schwerin, Otto (2011). Adliga vapensköldar i Sverige – Coats of arms of the nobility in Sweden. Stockholm. ISBN 978-91-633-8111-9

Se även