Internationella valutafonden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Small Flag of the United Nations ZP.svg

Internationella valutafonden
Headquarters of the International Monetary Fund (Washington, DC).jpg
IMF:s huvudkontor i Washington, D.C..
Organisationstyp Fackorgan
Verkställande direktör Frankrike Christine Lagarde
Status Aktiv
Bildad 1944
Säte Washington, D.C.

Internationella valutafonden, ofta förkortad IMF (engelska: International Monetary Fund; franska: Fonds monétaire international), är ett av FN:s fackorgan som verkar i nära samarbete med Världsbanken för att främja ekonomisk utveckling i medlemsländerna genom stabilitet och samarbete i det internationella valutasystemet.[1] Formellt sorterar Internationella valutafonden som fackorgan under FN:s ekonomiska och sociala råd men har i praktiken fullt administrativt oberoende.[2]

Fonden beskriver sitt stöd till medlemsländerna i tre punkter:

  • Övervakning av nationell, regional och global ekonomisk och finansiell utveckling samt rådgivning angående medlemsländernas ekonomiska politik
  • Lån av hårdvaluta till medlemsländerna för att stödja politiska beslut utformade för att korrigera betalningsbalansen, samt
  • Teknisk assistans inom dess expertisområde, så väl som utbildning för tjänstemän inom centralbanker och statliga organisationer.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fondens bildande och syfte[redigera | redigera wikitext]

Den 1 till 22 juli 1944 anordnade FN:s monetära och finansiella konferens i Bretton Woods, New Hampshire, USA, där representanter för 45 länder diskuterade hur ekonomiskt samarbete skulle kunna garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte återuppstod. Ur konferens kom två organ att bildas och ett framträdande handelsavtal att slutas.

Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling, senare en del av Världsbanken, fick i uppgift att stödja återuppbyggnad av krigshärjade länder. Samtidigt konstaterade konferensdeltagarna att 1930-talets importbegränsningar, drastiska och upprepade devalveringar av lokala valutor i jakt på konkurrenskraftexportmarknaden samt hårda valutarestriktioner för medborgarna hade varit en starkt bidragande orsak till den minskade världshandeln, vilket i sin tur lett till ökad arbetslöshet och försämrad levnadsstandard. Konkurrensen skulle bestå, men byggas på samarbete och vissa gemensamma grunder. Så småningom slöts ett handelsavtal, General Agreement on Tariffs and Trade, med siktet inställt på utökad och underlättad handel. Redan ett år senare kunde dock Internationella valutafonden inrättas, med uppdrag att bevaka det internationella valutasystemet, försäkra stabila valutakurser och uppmuntra medlemsländerna att avskaffa handelshinder.

I december 1945 undertecknade 29 länder fondens stadgar. Antalet medlemsländer har sedan ökat skarpt i två vågor: dels under 1960-talet, när före detta kolonier blev självständiga stater, och dels under 1990-talet, när länder ur det forna Östblocket sökte medlemskap. Vid båda tillfällena konstaterades att de nya medlemsländerna hade helt andra behov än de ursprungliga medlemmarna, varför arbetsmetoder behövde utvecklas och förändras. I juni 2006 uppgick medlemsantalet till 184 länder, vilket grovt överlappar medlemskapet i FN.

Bretton Woodssystemet (1944-1971)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bretton Woodssystemet

Den ursprungliga tyngdpunkten på stabila valutakurser tog sig uttryck i det så kallade Bretton Woodssystemet, genom vilket valutafondens medlemsländer förbundit sig till fasta växelkurser. Samtliga medlemmar skulle hålla fast valutakurs gentemot den amerikanska dollarn, samtidigt som USA knöt sin valuta till ett fast inlösenpris i guld. Kursförändringar fick enbart ske för att justera för "grundläggande obalans" i betalningsbalansen.

När USA 1971 beslutade att inte längre garantera dollarvärdet med ett inlösenpris i guld avslutades också Bretton Woodssystemet. Internationella valutafonden har sedan dess gett medlemmarna frihet i hur valutaväxling anordnas, med undantag för inrättande av guldmyntfot. Exempelvis har ett lands valuta knutits till en annan för världsekonomin betydelsefull valuta (dollar, pund, D-mark); att låta valutakursen flyta fritt; att anta ett annat lands valuta som sin egen; eller att delta i ett valutasamarbete (CFA-franc, euro). En senare fixpunkt än den amerikanska guldmyntfoten har varit så kallade särskilda dragningsrätter, som baserats på värdet av ett antal enskilda valutor.

Efter Bretton Woodssystemets fall har några av Internationella valutafondens större utmaningar varit att hantera 1970-talets oljekriser, de galopperande latinamerikanska statsskulderna under 1980-talet, tillväxtmarknadernas växtproblem i Mexiko och Asien under 1990-talet samt Argentinas ekonomiska kris 2001.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Internationella valutafonden har sitt säte i Washington, D.C., där mer än hälften av fondens 2 700 medarbetare finns. Därtill kommer kontor i Bryssel, Paris och Tokyo som ansvarar för samverkan med andra internationella och regionala institutioner. Kontoren i New York och Genève har upprättats för samverkan med FN-organ, det senare ansvarar även för kontakten med Världshandelsorganisationen, WTO. Slutligen finns 85 ständiga representanter utskickade i medlemsländer världen över.

Utlåning av valuta[redigera | redigera wikitext]

Fonden har från starten kunnat lämna ekonomiskt stöd till länder med finansiella problem, vilket under Bretton Woodssystemet utnyttjades för att stödja länder med likviditetspåfrestningar som påverkande betalningsbalansen (jfr Riksbankens valutareserv, som kan användas för lån till svenska banker). Då lånen gäller makroekonomiska påfrestningar som förväntas nå balans relativt snabbt, lämnas de för korta perioder. Idag utgör dessa så kallade Stand by arrangements (ung. beredskapslån) fondens största lån. Så sent som 1997 introducerade även ett kompletterande valutareservinstitut, som på kort varsel kan ge mycket stora lån med mycket kort förfalloperiod till länder som genomgår en kapitalkris, Supplemental Reserve Facility. IMF:s utlåning har dock minskat kraftigt på senare år, delvis som en konsekvens av att ett antal av de länder som tidigare varit beroende av IMF:s stöd nu byggt upp egna reserver. Bland dessa kan nämnas Brasilien och Argentina samt en rad länder i Sydostasien.

Hur mycket ett land kan låna från IMF beror på dess kvot av särskilda dragningsrätter. Under villkoren för Stand-by arrangements kan ett medlemsland låna upp till 200% av värdet av ens kvot årligen upp till maximalt 600% av värdet sammanlagt.[3]

Strukturanpassningsprogram[redigera | redigera wikitext]

Sedan skuldkrisen i tredje världen på 1980-talet och mot bakgrund av nyliberalismens allt starkare prägel på internationell ekonomisk politik har IMF i samarbete med Världsbanken låtit utvecklingsländer gå med på "strukturanpassning" i utbyte mot fortsatta internationella lån. Detta innebär att utvecklingsländerna tvingas till en samhällsomfattande ekonomisk avreglering, kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter, borttagande av alla handelshinder och subventioner och i många fall även skattesänkningar.[4]

Effekterna av strukturanpassningsprogrammen har lett till att de har blivit hårt kritiserade för att förvärra fattigdomen i de u-länder där de implementeras istället för att förbättra det samhällsekonomiska läget.[5] Enligt en utvärdering beställd av IMF 1999 var den huvudsakliga kritiken helt obefogad man menade att det inte alls gick att belägga att fattigdomen förvärrades under strukturanpassningsprogrammen.[6] Enligt utvärderingen är snabb ekonomisk tillväxt det enda sättet att bekämpa fattigdom.

Strukturfonderna[redigera | redigera wikitext]

Utvidgade låneinstitutet (Extended Fund Facility) infördes för att hjälpa länders vars betalningsbalansproblem är relaterade till strukturomställningar, och som därför inte kan lösas på kort sikt. Strukturlånen syftar ofta till att underlätta förändringar av marknadens förutsättningar och då särskilt ekonomins utbudssida. Det kan exempelvis handla om skatte- och finansreformer, privatisering av statliga företag och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

Fattigdomsbekämpning[redigera | redigera wikitext]

Från 1986 har också särskilda fonder för fattigdomsreducering skapats och flertalet av fondens lån faller inom denna kategori. Fattiga medlemsländer kan genom fonderna få lån med låg ränta och mycket lång löptid (0.5 %, 10 år) för att underlätta tillväxt. Till grund för utbetalningar ur fattigdomsfonderna ligger Internationella valutafondens analyser av landet; som motprestation kan fonden ställa krav eller villkor som rör den ekonomiska politiken i landet. Hit hör även fondens arbete med FN:s millenniemål. Internationella Valutafonden har på senare år kritiserats dels för att de krav som ställs inte leder till önskat resultat och dels att kraven kör över demokratiska beslutsprocesser i utvecklingsländerna. Kritiken har bland annat framförts i två omfattande rapporter från IMF:s egna utvärderingsenhet IEO.

Finanstekniskt bistånd[redigera | redigera wikitext]

Under 1980- och 1990-talet har även ett tekniskt bistånd till uppbyggnad av medlemsländers centralbank, bank- och finansväsen samt skattesystem utgjort ett viktigt stöd till u-länderna. Fondens lobbyverksamhet av för överstatliga organisationer traditionellt slag - det vill säga publicering av rapporter baserade på analyser, prognoser och utvärderingar av medlemsländernas ekonomiska och finansiella politik - har också utgjort ett betydande verktyg för fonden och dess arbete.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Guvernörsstyrelsen[redigera | redigera wikitext]

IMF:s högsta styrelse är guvernörsstyrelsen där varje medlemsland utser en representant och en suppleant, i regel landets finansminister eller centralbankschef.[7] Guvernörsstyrelsen har formellt beslutsfattande för övergripande frågor såsom dragningsrättskvoter, tolkning av fondens stadgar, påbörjande eller avslutande av länders medlemskap mm. I realiteten sammanträder guvernörsstyrelsen endast en gång om året och man låter de flesta beslut fattas i exekutivstyrelsen.[8]

Exekutivstyrelsen[redigera | redigera wikitext]

Exekutivstyrelsen är formellt underordnad guvernörsstyrelsen men leder i praktiken fondens arbete och sammanträder i regel flera gånger i veckan. Styrelsen består av 24 ledamöter som representerar en valkrets var. Varje valkrets representerar en geografisk grupp av medlemsländer med undantag för de största ekonomierna som utgör egna valkretsar, antalet ingående länder i varje valkrets är dock inte jämnt. Sverige ingår t ex i den nordisk-baltiska valkretsen tillsammans med sju andra länder,[8] i den sydasiatiska valkretsen finns bara fyra länder och i valkretsen Afrika Grupp 1 ingår 22 länder. De länder som utgör egna valkretsar är USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina, Ryssland och Saudiarabien.[9] Exekutivstyrelsen väljer IMF:s verkställande direktör på femåriga mandat.

Röstsystem[redigera | redigera wikitext]

I Internationella valutafonden har inte varje medlemsland en likvärdig röst i styrelsebeslut utan istället används en form av graderad rösträtt baserad på ett medlemslands innehav av särskilda dragningsrätter. Innehavet av dragningsrätter bestäms av en fast kvot som fastställs av IMF på beräkningar av landets bruttonationalprodukt, ekonomiska öppenhet samt utlandsreserver. Innehavet av dragningsrätter avgör förutom röststyrkan även vad medlemslandet ifråga ska betala i årsavgift till IMF och hur mycket det kan låna.[3] Guvernörsstyrelsen inledde 2008 en reform av ländernas kvoter till viss fördel för de stora tillväxtekonomierna vilken trädde ikraft 2011. G20-mötet 2010 beslutade om ytterligare en reform som skulle bli den mest radikala i IMF:s historia och innebära ett signifikant skifte av representation och kvotinnehav bland medlemsländerna, men dessa förändringar har däremot inte trätt ikraft.[10]

Alla beslut i IMF, inklusive val av verkställande direktör och förändringar av länders kvoter, måste fattas med minst 85% kvalificerad majoritet vilket ger ett de facto veto till USA som har 16,75% av rösterna.[11]

Ägande över och röststyrka i IMF[redigera | redigera wikitext]

Medlemsland Kapitalandel:
Miljoner dragningsrätter
Kapitalandel:
Procent av det totala
Guvernör Suppleant Antal röster Procent av
totalt antal röster
 USA &&&&&&&&&&042122.40000042 122,4 17,69 Jack Lew Janet Yellen &&&&&&&&&0421961.&&&&&0421 961 16,75
 Japan &&&&&&&&&&015628.50000015 628,5 6,56 Taro Aso Haruhiko Kuroda &&&&&&&&&0157022.&&&&&0157 022 6,23
 Tyskland &&&&&&&&&&014565.50000014 565,5 6,12 Wolfgang Schäuble Jens Weidmann &&&&&&&&&0146392.&&&&&0146 392 5,81
 Frankrike &&&&&&&&&&010738.50000010 738,5 4,51 Pierre Moscovici Christian Noyer &&&&&&&&&0108122.&&&&&0108 122 4,29
 Storbritannien &&&&&&&&&&010738.50000010 738,5 4,51 George Osborne Mark Carney &&&&&&&&&0108122.&&&&&0108 122 4,29
 Kina &&&&&&&&&&&09525.9000009 525,9 4,00 Zhou Xiaochuan Yi Gang &&&&&&&&&&095996.&&&&&095 996 3,81
 Italien &&&&&&&&&&&07882.3000007 882,3 3,31 Pier Carlo Padoan Ignazio Visco &&&&&&&&&&079560.&&&&&079 560 3,16
 Saudiarabien &&&&&&&&&&&06985.5000006 985,5 2,93 Ibrahim A. Al-Assaf Fahad Almubarak &&&&&&&&&&070592.&&&&&070 592 2,80
 Kanada &&&&&&&&&&&06369.2000006 369,2 2,67 Jim Flaherty Stephen Poloz &&&&&&&&&&064429.&&&&&064 429 2,56
 Ryssland &&&&&&&&&&&05945.4000005 945,4 2,50 Anton Siluanov Sergey Ignatyev &&&&&&&&&&060191.&&&&&060 191 2,39
 Indien &&&&&&&&&&&05821.5000005 821,5 2,44 P. Chidambaram Raghuram Rajan &&&&&&&&&&058952.&&&&&058 952 2,34
 Nederländerna &&&&&&&&&&&05162.4000005 162,4 2,17 Klaas Knot Hans Vijlbrief &&&&&&&&&&052361.&&&&&052 361 2,08
 Belgien &&&&&&&&&&&04605.2000004 605,2 1,93 Luc Coene Marc Monbaliu &&&&&&&&&&046789.&&&&&046 789 1,86
 Brasilien &&&&&&&&&&&04250.5000004 250,5 1,79 Guido Mantega Alexandre Tombini &&&&&&&&&&043242.&&&&&043 242 1,72
 Spanien &&&&&&&&&&&04023.4000004 023,4 1,69 Luis de Guindos Luis M. Linde &&&&&&&&&&040971.&&&&&040 971 1,63
 Mexiko &&&&&&&&&&&03625.7000003 625,7 1,52 Luis Videgaray Agustín Carstens &&&&&&&&&&036994.&&&&&036 994 1,47
 Schweiz &&&&&&&&&&&03458.5000003 458,5 1,45 Thomas Jordan Eveline Widmer-Schlumpf &&&&&&&&&&035322.&&&&&035 322 1,40
 Sydkorea &&&&&&&&&&&03366.4000003 366,4 1,41 Jaewan Bahk Choongsoo Kim &&&&&&&&&&034401.&&&&&034 401 1,37
 Australien &&&&&&&&&&&03236.4000003 236,4 1,36 Wayne Swan Martin Parkinson &&&&&&&&&&033101.&&&&&033 101 1,31
 Venezuela &&&&&&&&&&&02659.1000002 659,1 1,12 Jorge Giordani Nelson José Merentes Diaz &&&&&&&&&&027328.&&&&&027 328 1,08
Resterande 166 medlemsländer &&&&&&&&&&062593.80000062 593,8 28,79 - - &&&&&&&&&0667438.&&&&&0667 438 30,05

Internationella valutafondens verkställande direktörer[redigera | redigera wikitext]

Period Namn Land
1946-05-06–1951-05-05 Camille Gutt Belgien
1951-08-03–1956-10-03 Ivar Rooth Sverige
1956-11-21–1963-05-05 Per Jacobsson Sverige
1963-09-01–1973-08-31 Pierre-Paul Schweitzer Frankrike
1973-09-01–1978-06-16 Johannes Witteveen Nederländerna
1978-06-17–1987-01-15 Jacques de Larosière Frankrike
1987-01-16–2000-02-14 Michel Camdessus Frankrike
2000-05-01–2004-03-04 Horst Köhler Tyskland
2004-06-07–2007-11-01 Rodrigo Rato Spanien
2007-11-01–2011-05-18 Dominique Strauss-Kahn Frankrike
2011-07-05– Christine Lagarde Frankrike

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.un.org/Overview/uninbrief/institutions.shtml
  2. ^ ”REPERTORY OF PRACTICE OF UNITED NATIONS ORGANSSUPPLEMENT NO. 9 (1995-1999) - VOLUME II - ARTICLE 17(3)”. United Nations. http://legal.un.org/repertory/art17/english/rep_supp9_vol2-art17_3_e_advance.pdf. Läst 2013-09-18. 
  3. ^ [a b] http://www.imf.org/external/np/exr/facts/quotas.htm
  4. ^ Greenberg, James B. 1997. A Political Ecology of Structural-Adjustment Policies: The Case of the Dominican Republic. Culture & Agriculture 19 (3):85-93
  5. ^ http://www.oxfam.org/sites/www.oxfam.org/files/Kicking%20the%20Habit.pdf
  6. ^ http://www.imf.org/external/pubs/ft/esaf/exr/
  7. ^ http://www.imf.org/external/about/govstruct.htm
  8. ^ [a b] http://www.riksbank.se/sv/Riksbanken/Internationellt-arbete/IMF/
  9. ^ http://www.imf.org/external/np/sec/memdir/eds.aspx#1
  10. ^ http://www.imf.org/external/np/sec/misc/consents.htm#a2
  11. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/country_profiles/3670465.stm

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]