Ivar Broman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Broman under 1920-talet.
Ivar Bromans grav på Norra kyrkogården i Lund.

Ivar Broman, född 18 september 1868 i Östraby socken[1], död 11 maj 1946 i Lund, var en svensk anatom, histolog och embryolog. Han var, i sitt 1901 ingångna äktenskap med Dagmar Berlin (1880–1973), far till Sten, Erik (1904–1921), Tore och Erna Broman (född 1920), gift med Gunnar Holmberg.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Broman var son till skräddaren Jöns Broman (1838–1921) och Boel Andersdotter (1838–1921). Hans föräldrahem var fattigt, men med hjälp av lokala välgörare och genom eget förvärvsarbete som privatlärare under skolloven gavs han ändå möjlighet till högre studier.[2][3] Efter studentexamen vid Katedralskolan 1890 inskrevs han vid Lunds universitet för studier i medicin. Han blev medicine kandidat 1895 och disputerade 1899. Samma år blev han docent i anatomi och histologi. Under en tid överflyttade Broman sin verksamhet till Uppsala universitet där han 1901 blev extra ordinarie professor i anatomi. År 1905 återvände han till Lund för motsvarande tjänst där och blev 1909 ordinarie professor, en post han pensionerades från 1933. Han var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, av Fysiografiska sällskapet i Lund från 1906, och blev riddare av Nordstjärneorden 1933. Han blev 1929 hedersdoktor vid Köpenhamns universitet.[1]. Han studerade även vid universitetet i Kiel samt företog ett flertal forsknings- och studieresor i såväl Europa som Afrika.

Broman var primärt framstående inom embryologin och samlade under sina forskningsresor ihop ett rikt studiematerial inom detta fält, vilket sedermera samlades i det genom en särskild donation inrättade Tornbladinstitutet, för vilket Broman var förståndare till sin död. Han sammanställde också ett vetenskapligt värdefullt register över fosterskador och missbildningar. Som författare var Broman flitig och till hans viktigare verk hör Normale und abnorme Entwicklung des Menschen (1911). Han var även verksam som populärvetenskaplig skriftställare i pressen och i bokform. Den senare kände läkaren Israel Holmgren lärde känna den unge Broman när denne på 1890-talet gjorde praktiktjänst vid Serafimerlasarettet, och skriver därom i sina memoarer: "Jag minns alldeles särskilt lilla kandidat Ivar Broman från Lund. En liten livlig, alltid skrattande man med små näpna fötter, kokett chausserade med rosettprydda skor".

Bromans efterlämnade handlingar förvaras på handskriftssektionen vid Lunds universitetsbibliotek. Den privatbostad - "Rosenvillan" - Broman 1907 lät uppföra efter egna ritningar i Professorsstaden i Lund rymde fram till 2006 Slaviska institutionen vid Lunds universitet. Broman ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund. Broman var under sin studietid engagerad i studentlivet och uppträdde bland annat i en kvinnoroll i det av John Wigforss författade spexet Alcibiades eller Det stora helgerånet 1892.[4] Som professor var han 1914–1929 ordförande för Medicinska Föreningen och 1920–1928 inspektor för Lunds nation. Liksom sedermera sonen Sten var den äldre Broman också mycket aktiv i det studentikosa ordenssällskapet CC där han från 1940 och till sin död 1946 var stormästare. Utanför studentlivet var Broman en av grundarna av Riksföreningen Sverige-Tyskland. Broman var inte medlem i något nazistiskt parti, men beundrade av tysk vetenskap och kultur. I en rad skrifter blandas moderna vetenskapliga synsätt med aspekter av eugenik och radikal-biologiska argument.[5] Han var medlem av Svenska sällskapet för rashygien.

Källor (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Carl af Petersens & Anders Malm: Lunds universitets matrikel 1899 (Lund 1898-99)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1939
  2. ^ "Abstract" för PM Nilsson: "Ivar Broman - professor of Anatomy at the University of Lund with controversial views" i Svensk medicinhistorisk tidskrift 2004:8
  3. ^ Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (Stockholm 1983), sidan 9f.
  4. ^ Sven Bjerstedt: "John Wigforss – Man med många huvuden" i Fakirenstudier XXII (2008), sidan 39 (not 10).
  5. ^ Svensk medicinhistorisk tidskrift, februari 2004