Järnsparv
| Järnsparv Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Järnsparvar Prunellidae |
| Släkte | Prunella |
| Art | Järnsparv P. modularis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Prunella modularis | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
Järnsparv (Prunella modularis) är en liten tätting i familjen järnsparvar. Järnsparven häckar i tempererade områden i Europa och Asien upp till trädgränsen. Järnsparven påminner om en brunaktig sparv men med tunn insektsätande näbb och järngrått huvud. Järnsparven lever i skogsmarker och håller sig ofta dold i täta buskage. Den observeras främst när den sjunger då den tenderar att sitta mer öppet. Sången är monoton och den har en silvrig, högfrekvent stämma. Den placerar sitt skålformiga bo i täta snår. Järnsparven uppvisar ett polyandriskt parningssystem där honan parar sig med flera hanar. Födan består av insekter, spindlar och daggmask, och förstärks på vintern av bär och frön. Järnsparven är inte hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig.
Utseende och läte
Järnsparven är 14,5 centimeter lång[2] och väger cirka 20 gram. Den adulta fågeln påminner om en sparv men har en tunn näbb likt en insektsätande fågel.[3] Hjässan, ögonbrynet, nacken, strupen och bröstet är blygrått. Kroppen är mörk och enfärgad med djupt mörkbrun och svartstreckad rygg. Näbben är mörk och benen rödbruna. Könen är mycket lika men hanen har i genomsnitt lite mer blygrått på huvud och hals än honan. Juvenilen är mer distinkt tecknad och kraftigt streckad även på halsen och bröstet.
Järnsparven håller sig ofta dold i buskage och liknande. Den observeras oftast främst på sången då den också tenderar att sitt mer synligt.[3] Locklätet är ett tunt, högt "tih", den snabba, enkla högfrekventa sången är silvrigt klirrande och kan påminna om kungsfågelns.[3]
Utbredning och systematik
Systematik
Järnsparvarnas placeras i överfamiljen Passeroidea tillsammans med dess närmsta släktingar, exempelvis Passeridae, Motacillidae, Estrildidae, Ploceidae och alla de osciner som har nio handpennor som finkar (Fringillidae) och Emberizidae.[4] Tidigare trodde man att järnsparvarnas närmaste släktingar var gärdsmygarna, och ibland har de behandlats som trastar.[3]
Utbredning
Järnsparven häckar i princip i hela Europa förutom på Island och i de sydligaste delarna av kontinenten. Den förekommer också i västra Asien från Ural till norra Iran. De nordliga populationerna är flyttfåglar som övervintrar längre söderut medan den sydligare populationerna är stannfåglar.
Arten introducerades till Nya Zeeland 1867 till 1882 och häckar numera i hela landet inklusive på Chathamöarna, Antipodesöarna, Aucklandöarna och Campbellöarna.[5]
Underarter
Järnsparven delas vanligtvis in i åtta underarter:[6]
- P. m. hebridium – häckar på Irland, Yttre Hebriderna, Inre Hebriderna och i västra Skottland. Merparten är stannfåglar.
- P. m. occidentalis – stannfågel som häckar i östra Skottland, Wales, England och västra Frankrike.
- P. m. modularis – häckar i norra och centrala Europa österut till Uralbergen. Framförallt de norra och östliga populationerna är flyttfåglar. Övervintrar söderut till västra medelhavets öar och norra Afrika.
- P. m. mabbotti – stannfågel som häckar från sydvästra Frankrike till Pyrenéerna, Iberiska halvön och Apenninerna.
- P. m. meinertzhageni – stannfågel som häckar från södra Jugoslavien till Bulgarien.
- P. m. fuscata – endemisk för bergsområden på Krimhalvön.
- P. m. euxina – häckar från norra Turkiet till västra Kaukasus.
- P. m. obscura – häckar från Kaukasus och östra Turkiet till norra Iran. Övervintrar i bergsområden i Libanon.
Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer järnsparven allmänt i hela landet undantagsvis i fjälltrakterna. Den svenska populationen flyttar i september-november till västra och sydvästra Europa och återkommer i början av april.[3] Enstaka individer kan övervintra i södra Sverige.[3]
Ekologi
Järnsparven häckar i skogsmarker, trädgårdar, parker och fjällskog, ofta i habitat med unga granar, täta buskage och snår.[3] Födan består på sommaren av insekter som små skalbaggar, larver och puppor, samt spindlar och daggmaskar. På vintern äter den även bär och frön.
Häckning
Järnsparven blir könsmogen efter ett år. Boet byggs av honan och placeras lågt över marken gömt i täta snår. Det består av en skål av strån som täcks med mossa, och som fodras med hår, björnmossa och fjädrar. Arten uppvisar ett promiskuöst häckningssystem och det förekommer att den genomför två häckningar per år, i april och i juni. Den första kullen går ofta förlorad. De tydligt färgade äggen är ett lätt byte för andra djur i den fortfarande sparsamma växtligheten i april. Kullen består av tre till sex grönblå ägg som ruvas i 13 till 14 dagar, främst av honan. Ungarna utfodras sedan av båda föräldrar i 11 till 14 dagar.
Eftersom polyandri bland honorna är vanlig pickar hanen under parningstid honan flera gånger på bakdelen före parningen. Genom pickningen utlöses en reflex hos honan, som stöter ut sperma från en eventuell rival. På så sätt försöker hannen säkerställa att endast han är fader till kullen.
Status och hot
Den globala populationen av järnsparv är mycket stor och den förekommer över ett mycket stort utbredningsområde.[1] Detta tillsammans med att utvecklingstrenden bedöms som stabil gör att IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1] I Europa, som utgör 95% av utbredningsområdet för järnsparven uppskattas antalet häckande par till 12 000 000–26 000 000 varför den totala globala populationen uppskattas till 36 000 000–78 000 000 individer.[1]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Heckenbraunelle.
Noter
- ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Prunella modularis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 12 april 2014.
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b c d e f g] Pedersen, Jan; Lars Svensson (2003). Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten (första upplagan). Stockholm: Bokförlaget Max Ström. sid. 145. 978-91-7126-158-8
- ^ Per G. P. Ericson, Martin Irestedt & Ulf S. Johansson (2003) Evolution, biogeography, and patterns of diversification in passerine birds, Journal of Avian Biology, vol.34, nr.1, sid:3–15, DOI: 10.1034/j.1600-048X.2003.03121.x, läst 2014-04-12
- ^ Barrie Heather& Hugh Robertson (2005) The Field Guide to the Birds of New Zealand (revised edition), Viking
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
Källor
- Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
- Christopher Perrins under medverkan av David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa, översättning och bearbetning av Juhani Vuorinen, Stockholm, ISBN 91-34-50909-7
Externa länkar
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Järnsparv - Läte
- Dansk ornitologisk forening