Kelter

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kelt)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Utbredningen av keltiska folk, enligt den traditionella åsikten: gult kärnområdet,ljusgrönt maximala spridningsområdet, mörkare grönt områden som talade keltiska språk under medeltiden, mörkast grönt dagens språkområde.
Utbredning av keltisk kultur.
Keltisk dolk.
Döende gallern en romersk staty

Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före Kristus och framåt. Kelterna utvecklade en högtstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.

Det keltiska kulturella arvet återfinns idag främst hos etniska grupper i de keltiska nationerna (Irland,[1] i Wales,[1] Skottland,[1] Bretagne och Cornwall).

Namn och terminologi[redigera | redigera wikitext]

Antika[redigera | redigera wikitext]

Den första kända användningen av namnet 'kelter' - som Κελτοί (Keltoi) på forntida grekiska - gjordes av den grekiska geografen Hekataios från Miletos 517 f.Kr.[2], när han skrev om ett folk som bodde nära Massilia (nuvarande Marseille), i södra Gallien.[3] Under det femte århundradet f.Kr. skrev Herodotos om Keltoi att de bodde vid Donaus källa längst västerut i Europa.[4]  Keltois etymologi är oklar. Möjliga rötter inkluderar indoeuropeiska *kjel 'att gömma sig' (ses även i fornirländska ceilid), *kjel 'att värma' eller *kel 'att förmål'.[5] Ordet kan komma från det keltiska språket. Lingvisten Kim McCone stöder denna uppfattning- Han anför att Kelt- finns i namnen på flera forntida galler som Celtillus, far till Vercingetorix. Han föreslår att det betydde folket eller ättlingarna till "den dolda", och noterade att gallerna hävdade härkomst från en underjordisk gud[6] (enligt Caesars Commentarii de Bello Gallico) och kopplade den till den germanska Hel.  Andra ser det som ett namn som grekerna skapade. Till de senare hör lingvisten Patrizia de Bernardo Stempel, som föreslår att det betydde "de långa". [7]

Under det första århundradet f.Kr. rapporterade Julius Caesar att gallerna kallade sig "kelter", latin: Celtae, på sitt eget språk.[8]  Således, oavsett om det gavs till dem av andra eller inte, användes det av kelterna själva. Den grekiske geografen Strabon, som skrev om Gallien mot slutet av det första århundradet f.Kr., hänvisar till rasen som nu kallas både gallisk och galatisk, även om han också använder Celtica som ett annat namn för Gallien. Han rapporterar keltiska folk i Iberien också och kallar dem Celtiberi och Celtici.[9]  Plinius den äldre noterade användningen av Celtici i Lusitania som ett stamnamn, vilket epigrafiska fynd har bekräftat.[10][11]

Ett latinskt namn för gallerna, Galli (pl.), kan komma från ett keltiskt namn, kanske inlånat till latin under den keltiska invasionen av Italien från början av femte århundradet f.Kr. Dess rot kan vara det proto-keltiska ordet *galno, vilket betyder kraft, styrka (varifrån gammal-irländskans gal "djärvhet, grymhet", walesiska gallu att kunna, makt kommer).[12] Det grekiska namnet Γαλάται (Galatai, latiniserat Galatae) har troligen samma ursprung, men betecknar de gallerna som invaderade sydöstra Europa och sedan bosatte sig i Galatien.  Suffixet -atai kan vara en grekisk böjning.[13] Lingvisten Kim McCone föreslår att det kommer från Protokeltiskans *galatis (vildsint, rasande) och var ursprungligen inte ett namn på folket utan ett namn för unga krigarband. Han skriver Om gallernas första inverkan på Medelhavsvärlden främst var en militär som vanligtvis involverar hårda unga * galatīs, skulle det ha varit naturligt för grekerna att tillämpa detta namn för den typ av Keltoi som de vanligtvis stötte på.[14]

Klassiska författare kallade inte invånarna i Storbritannien och Irland Κελτοί (Keltoi) eller Celtae, och vissa forskare använder inte termen för invånarna under järnåldern på dessa öar.[15][16][17] Men de talade keltiska språk, delade andra kulturella drag, och den romerska historikern Tacitus säger att britterna liknade gallerna i seder och religion.[18]

Moderna[redigera | redigera wikitext]

Kelt är ett modernt engelskt ord, som först användes 1707 i Edward Lhuyds skrift Archaeologia Britannica; An account of the languages, histories, and customs of the original inhabitants of Great Britain., som publicerades slutet av sjuttonhundratalet, gav akademisk uppmärksamhet åt språken och historien för de tidiga keltiska invånarna i Storbritannien.[19]

Keltiska hänvisar till en språkfamilj och betyder mer allmänt "av kelterna" eller "i kelternas stil". Flera arkeologiska kulturer anses keltiska, baserade på unika uppsättningar artefakter. Kopplingen mellan språk och artefakt stöds av närvaron av inskriptioner.[20]  Den moderna idén om en keltisk kulturell identitet eller "kelticitet" fokuserar på likheter mellan språk, konstverk och klassiska texter, och ibland också bland materiella artefakter, social organisation, hemland och mytologi.[21]Tidigare teorier ansåg att dessa likheter tyder på ett gemensamt rasursprung för de olika keltiska folken[22], men nyare teorier hävdar att de återspeglar ett gemensamt kulturellt och språkligt arv mer än ett genetiskt. Keltiska kulturer verkar ha varit olika, med användningen av ett keltiskt språk som det viktigaste de hade gemensamt.

Idag hänvisar termen keltisk i allmänhet till språken och kulturerna i Irland, Skottland, Wales, Cornwall, Isle of Man och Bretagne; även kallade de keltiska nationerna. Det här är de regioner där keltiska språk fortfarande talas i viss utsträckning. De fyra språken är moden iriska, skotsk gaeliska, kymriska och bretonska; plus två nyligen återupplivade, korniska (ett brittiskt språk) och Manx (ett goideliskt språk). Det finns också försök att rekonstruera kumbriska, ett brittiskt språk i norra Storbritannien. Keltiska regioner på det europeiska fastlandet är de vars invånare hävdar ett keltiskt arv, men där inget keltiskt språk överlever; Dessa omfattar västra Iberien, dvs. Portugal och norra centrala Spanien (Galicien, Asturien, Kantabrien, Kastilien och León, Extremadura).[23]

Kontinentala kelter var det keltisktalande folken på det europeiska fastlandet och insulära eller ökelter är de keltisktalande folken på de brittiska och irländska öarna och deras ättlingar. Kelterna i Bretagne hämtar sitt språk från migrerande insulära kelter från Storbritannien och därför kallas de ökelter.[24]

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

Idag anser den arkeologiska vetenskapen att det är osäkert hur väl sammanhållen den keltiska kulturen verkligen var, och ifall det existerade en kulturell gemenskap mellan de folk som i antika grekiska och romerska texter kallas för kelter eller om detta är en modern efterhandskonstruktion.

Argumenten mot keltisk enhet[redigera | redigera wikitext]

Det existerar en rad olika kända stammar med egna namn som av en eller annan anledning inordnats i den keltiska kulturen av historieskrivare under antiken. Vi vet att såväl greker som romare inledningsvis kallade alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta Havet för skyter.

Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde alltså till exempel inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a –1:a århundradena f.Kr.) är den förste som kallar folken som bor norr om Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar.

En av kritikerna till begreppet "kelter" är Simon James vid British Museum i boken The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Han menar att begreppet Kelt är ett konstruerat begrepp från 1800-talet och inte har några rötter i den forntida kulturen. Han menar vidare att föreställningen om att kelterna invaderade de brittiska öarna är felaktig och att arkeologiska belägg saknas för detta. Invånarna på de brittiska öarna var inte en keltisk nation eller ett folk som hade invaderat öarna. De hade bara svaga etniska förbindelser till kelterna på det europeiska fastlandet. Det förhistoriska samhället och dess förändringar har av arkeologer ofta förklarats med invasioner från utlandet. Detta grundas i att primitiva samhällen skulle vara oföränderliga i sig själva. De arkeologiska lämningarna från järnålderns Storbritannien har inte så stora likheter med de keltiska områdena på kontinenten. Han argumenterar också mot de saxiska invasionerna på 5: e och 6: e århundradet. Han menar att föreställningar om en nationell etnisk identitet började först som ett svar på vikingarnas invasioner på niohundratalet och att befolkningen trots detta förblev i stort sett opåverkade av nationalismen. Ett av hans huvudsakliga argument är att kelt är ett modernt begrepp, se vidare Pan-kelticism.

Argumenten för keltisk enhet[redigera | redigera wikitext]

Keltisk-Latinsk stele från Galicien Gravsten över Apana Ambolli, en kvinna av Celtici Supertamarici, från Miobri (hillfort).i Galicia.

Man kan alltså inte ta för givet att det verkligen finns något som verkligen svarar mot begreppet kelter under antiken. Det finns dock en del tecken som tyder på att de stammar vi vet existerade hade en välutvecklad sammanhållning och medvetenhet om en kulturell gemenskap mellan stammarna. Till exempel är de språkliga likheterna mellan vitt skilda delar av utbredningsområdet påtagliga. Eusebius Hieronymus identifierade på 300-talet att folket som bodde i Galatien i Mindre Asien talade samma keltiska dialekt som han hört talas av treverer, en keltisk stam boende i området kring dagens Trier, i Tyskland.

Det existerar få bevarade skriftliga källor från kelterna själva, utom från senare irländska och walesiska författare. Den iriska keltiska skriften, Ogam, har bevarats enbart i form av korta och ofta fragmentariska textavsnitt.[25] Studiet av keltisktalande gruppers utbredning får ske genom ortnamn, personnamn och inskrifter som ibland kan vara svåra att datera.

Det finns däremot bevis för utvecklade långväga handelsförbindelser med rikliga arkeologiska fynd. Särskilt fynden av likartade kultföremål och stora stilistiska likheter i ornamentering av föremål antyder en kulturell gemenskap. Det faktum att citatet från Caesar och även andra källor visar att i alla fall en del kelter verkligen kallade sig själv för kelter, talar alltså för uppfattningen att det fanns en keltisk kulturell identitet. Kelterna har varit uppdelade på många olika stammar och folk, men dessa verkar delvis ha varit medvetna om sin kulturella enhet.

Olika teorier om kelternas ursprung[redigera | redigera wikitext]

Urnefält-Hallstatt teorin[redigera | redigera wikitext]

Karta över Hallstatt och Latènekulturen.

Den vanliga uppfattningen under större delen av nittonhundratalet är att kelterna och det proto-keltiska språket uppstod ur urnefältskulturen i Centraleuropa omkring 1000 f.Kr. och spred sig västerut och söderut under de följande hundra åren.  Urnefältskulturen var framträdande i Centraleuropa under slutet av bronsåldern, cirka 1100 f.Kr. till 700 f.Kr. Spridningen av järntillverkningen ledde till att Hallstattkulturen (cirka 800 till 500 f.Kr.) utvecklades ur urnefältskulturen i en bred region norr om Alperna. Hallstattkulturen utvecklades till Latenekulturen från cirka 450 f.Kr. Latènekulturen kom att identifieras med keltisk konst.[26][27]

1846 grävde Johann Georg Ramsauer de första gravarna på ett gammalt gravfält med utmärkande gravgods i Hallstatt, Österrike.Begravningarna daterades till ungefär den tid då kelter nämns nära Donau av Herodotos, drog Ramsauer slutsatsen att gravarna var keltiska.  Liknande platser och artefakter hittades över ett stort område, som fick namnet Hallstattkulturen. 1857 upptäcktes den arkeologiska boplatsen La Tène i Schweiz.  Den stora mängden av artefakter från La Tene hade utmärkande stil. Föremål av av samma La Tene stil hittades på andra håll i Europa, ofta på platser där så kallade kelter var kända för att ha bott och tidiga keltiska språk kunde verifieras. La Tene-kulturen associerades med kelterna. Forskare på 1870 -talet började betrakta La Tène fynd som kelternas arkeologiska uttryck.  Detta kulturområde invaderades av det romerska riket, men spår av La Tène-stil fanns kvar i gallo-romerska artefakter.[28]

Ceremoniell hjälm i La Tene stil, den så kallade Agrishjälmen, från 350 f-Kr, Angoulême city Museum i Frankrike

Urnefält-Hallstatt teorin började utmanas under det senare nittonhundratalet. Då accepterades att de äldsta kända keltiska språkinskriptionerna var de Lepontiska från sjätte århundradet f.Kr. och sedan de keltoiberiska från andra århundradet f.Kr. Dessa hittades i norra Italien och Iberien, och inget av områdena var en del av Hallstatt- eller Latenekulturerna vid den tiden. Urnefält-Hallstatt teorin baserades delvis på forntida grekisk-romerska skrifter, såsom Herodotos, som placerade kelterna vid Donaus källa. Stephen Oppenheimer visade att Herodotos tycktes tro att Donau rann upp nära Pyrenéerna[29], vilket skulle placera de gamla kelterna i en region som är mer överens med senare klassiska författare och historiker (dvs. i Gallien och Iberien).  

Teorin baserades också delvis på överflödet av inskriptioner med keltiska personnamn i östra Hallstattregionen (Noricum). Patrick Sims-Williams noterar dock att dessa dateras till den senare romerska eran och säger att de belägger bara en relativt sen bosättning av en keltisktalande elit.

Kelter från den Atlantiska kusten[redigera | redigera wikitext]

Karta över Europa under Bronsåldern, visar det atlantiska nätverket i rött

I slutet av 1900-hundratalet började Urnefält-Hallstatt teorin kritiseras av vissa forskare, vilket grundades i nya arkeologiska fynd. Med kelter började man mena grupper som talade keltiska språk snarare än en kultur eller etnisk grupp.  En ny teori föreslog att keltiska språk uppstod tidigare, längs Atlantkusten inklusive Storbritannien, Irland, Armorica och Iberia, långt innan bevis på keltisk kultur finns i arkeologin. Myles Dillon och Nora Kershaw Chadwick menade att keltisk bosättning på de brittiska öarna kan dateras till Klockbägarkulturen under koppar- och bronsåldern (från cirka 2750 f.Kr.).  Martín Almagro Gorbea föreslog 2001 också att keltiska uppstod under 3: e årtusendet f.Kr. Spridningen av klockbägarkulturen förklarade kelternas stora spridning i hela Västeuropa, liksom variationen hos de keltiska folken.  Med ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt granskade Alberto J. Lorrio och Gonzalo Ruiz Zapatero och byggde sedan vidare på Almagro Gorbeas arbete för att presentera en modell för ursprunget till keltiska grupper på Iberiska halvön och föreslog en omprövning av betydelsen av ordet keltisk.

John T. Koch och Barry Cunliffe[30] har utvecklat denna teori om kelternas ursprung från atlantkusten. De menar att det proto-keltiska språket uppstod längs Atlantkusten och var lingua franca för det atlantiska nätverket under bronsåldern, som senare spred sig inåt landet och österut. Senare föreslog Cunliffe att proto-keltiska hade uppstått i Atlantzonen ännu tidigare, cirka 3000 f.Kr., och spridit sig österut med Klockbägarkulturen under det följande årtusendet. Hans teori bygger nu delvis på glottokronologi, spridningen av gamla keltiska ortnamn och tesen att det tartessiska språket var ett keltiskt språk.[31] Förslaget att Tartessian var ett keltiskt språk avvisas allmänt av lingvister. De flesta anser att det är oklassificerat.

Kelternas ursprung från Gallien[redigera | redigera wikitext]

Keltologen Patrick Sims-Williams konstaterade 2020 i An Alternative to Celtic from the East and Celtic from the West att i nuvarande tid är kelter främst en språklig etikett. I sin teori hävdar han att det protokeltiska språket inte har sitt ursprung i Centraleuropa eller vid Atlanten, utan istället mellan dessa två regioner. Han föreslår att det uppstod som en egen indoeuropeisk dialekt under det andra årtusendet f.Kr. Ursprungsplatsen var förmodligen någonstans i dåvarande Gallien, nu centrala Frankrike. Språket spred sig i olika riktningar och med olika hastigheter under det första årtusendet f.Kr. Sims-Williams menar att detta gör att den problematiska och inte så troliga idén, att keltiska talades över ett stort område under mycket lång tid, men ändå undvek stora dialektala splittringar, och det placerar keltiska ganska nära Italien, vilket passar med uppfattningen att italiska och keltiska var nära besläktade.[32]

Lingvistiska källor[redigera | redigera wikitext]

Urkeltiska språket (Protokeltiska) dateras vanligen till sen bronsålder.[33] De tidigaste bevarade spåren av keltiska språk är de Lepontiska inskrifterna i Gallia Cisdalpina (Norra Italien),varav de äldsta är äldre än La Tene-perioden. Andra tidiga inskriptioner från tidig La Tene-tid i området runt Marseille, är skrivna på galliska som skrevs med det grekiska alfabetet till den romerska erövringen. Keltoiberiska inskrifter som använder sin egen skrift kommer senare omkring 200 f.Kr. Lämningar av ö-keltiska språk finns först från omkring 400 e Kr. i form av primitiva iriska Ogham-inskriptioner. Förutom epigrafiska källor är information om tidiga keltiska ortsnamn viktiga i språkstudiet och för historiska studier av kelternas utbredning.

Genetiska källor[redigera | redigera wikitext]

Arnaiz-Villena et al. (2017) visade att keltiskt relaterade populationer vid den europeiska Atlantkusten (Orkneyöarna, skotska, irländska, britter, bretoner, basker, galicier) delade ett gemensamt HLA-system.[34]

Annan genetisk forskning stöder inte att dessa olika populationer är genetiskt besläktade utöver det faktum att de alla är västeuropéer. Tidiga europeiska bönder bosatte Storbritannien (och hela Nordeuropa) under den yngre stenåldern; Men nyare genetisk forskning har funnit att mellan 2400 och 2000 f.Kr. ersattes över 90 % av brittiskt DNA av DNA från den europeiska stäppbefolkningen vars migration förde stäppbefolkninsgens DNA bland annat R1b-haplogruppen till västra Europa.[35] Modern autosomal genetisk klustring är ett bevis på detta faktum, eftersom både brittiska och irländska prover från både modern befolkning och järnåldern befolkning genetiskt står mycket nära andra nordeuropéer.[36] Detta gäller i mindre utsträckning galicier, basker eller populationer från södra Frankrike.[37] Sådana fynd har till stor del ersatt teorin om att det finns en betydande genetisk koppling mellan de atlantiska befolkningarna (utöver att vara västeuropéer) det vill säga mellan de olika keltiska folken i det atlantiska området.

Arkeologiska källor[redigera | redigera wikitext]

Rekonstruktion av sen La Tène bebyggelse nära Altburg Bundenbach
(första århundradet f.Kr)
Rekonstruktion av sen La Tène bebyggelse i Havranok, Slovakien
(andra till första århundradet f.Kr.)

Uppfattningen att Hallstatt- och La Tène-kulturerna inte bara kunde ses som kronologiska perioder utan som kulturgrupper, som består av människor av samma etnicitet och språk, utvecklades i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet hade Gordon Childe, vars teori var påverkad av Gustaf Kossinnas skrifter, uppfattningen att dessa kulturgrupper skulle i rasmässiga eller etniska termer.[38] Allt eftersom 1900-talet fortskred blev den etniska tolkningen av La Tène-kulturen starkare förankrad, och alla fynd av La Tène-kulturen och ofta även flatmarksgravfält i Mellaneuropa kopplades till kelterna och det keltiska språket.[39]

I olika akademiska ämnen framställdes kelterna som ett centraleuropeiskt järnålderskultur, främst inom kulturerna Hallstatt och La Tène. Arkeologiska fynd från Halstatt- och La Tène-kulturen var närmast frånvarande i Iberia, sydvästra Frankrike, samt norra och västra Storbritannien, södra Irland och Galatien.[40] Dessa keltiska områden hade inga bevis för en kultur som den i Centraleuropa. Det är svårt att hävda att de iberiska kelternas ursprung kan kopplas till dessa kulturer eller den föregående Urnfield-kulturen. Detta har resulterat i en teori med protokelter och en process av spridande sav keltiskt språk med ursprungliga rötter i bronsålderns klockbägarekultur.[41]

La Tène-kulturen utvecklades och blomstrade under den sena järnåldern (från 450 f.Kr. till den romerska erövringen under första århundradet f.Kr.) i östra Frankrike, Schweiz, Österrike, sydvästra Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Den utvecklades ur Hallstatt-kulturen utan något avbrott. Drivkraften var ett stort inflytande från medelhavsområdets grekiska och senare etruskiska civilisationer. Kulturens centrala bosättningar flyttade under 300-talet. Den västra La Tène-kulturen motsvarar det historiska keltiska Gallien. Om detta innebär att hela La Tène-kulturen kan beskrivas som ett enat keltiskt folk är svårt att bedöma. Arkeologer har flera gånger kunnat konstatera att språk och materiell kultur inte nödvändigtvis löper parallellt. Frey noterar att på 400-talet var inte begravningssederna i den keltiska världen enhetliga, snarare hade lokala grupper sina egna övertygelser, vilket, som en konsekvens, också gav upphov till distinkta konstnärliga uttryck.[42] Även om La Tène-kulturen förvisso är förknippad med gallerna, kan fynd av La Tène-artefakter bero på kulturell kontakt med varuutbyte och innebär inte alltid att keltiska talades i området.

Historiska antika källor[redigera | redigera wikitext]

Världskarta enligt Herodotus

Den grekiske historikern Ephorus av Cyme i Mindre Asien, som skrev på 300-talet f.Kr., trodde att kelterna kom från öarna utanför Rhens mynning och drevs bort från sina hem av frekvensen av krig och den våldsamma uppgången av havet . Polybius publicerade i sin historia om Rom omkring 150 f.Kr. där han beskriver galler i Italien och deras konflikt med Rom. Pausanias på 200-talet e.Kr. skriver att gallerna ursprungligen kallades kelter och att de bor i den mest avlägsna regionen av Europa vid kusten av ett enormt tidvattenhav . Posidonius beskrev de södra gallerna omkring 100 f.Kr. Även om hans ursprungliga verk är förlorat, använde senare författare som Strabon det. Strabon som skrev i början av 1:a århundradet e.Kr. om Storbritannien och Gallien samt Hispana, Italien och Galatien. Caesar skrev mycket om kelterna i sina skildringar av de galliska krigen 58–51 f.Kr. Diodorus Siculus skrev om kelterna i Gallien och Storbritannien i sin historia. Diodorus Siculus och Strabon antyder båda att hjärtat av folket som de kallar kelter fanns i södra Gallien. Före upptäckterna vid Hallstatt och La Tène ansågs det allmänt att det keltiska centrumet var i södra Gallien.

Romanisering[redigera | redigera wikitext]

Gallo-Romersk skulptur av den keltiska guden Cernunnos (i mitten), flankerad av de romerska gudarna Apollo och Mercurius

.

Under Caesar erövrade romarna det keltisk Gallien och från Claudius behärskade det romerska imperiet även största delen av Britannien. Den romerska provinsförvaltningen i dessa områden avspeglade tidigare stamområden och arkeologiska fynd talar för att den infödda befolkningens deltagande i de lokala i den regionala förvaltningen.

De erövrade folken under romerskt välde blev romaniserade och tog till sig romerska seder och traditioner. Keltisk konst hade redan tidigare tagit till sig klassiska influenser, och bevarade galloromerska föremål har klassisk prägel eller håller fast vid äldre tradition trots att de har mindre romerska drag.

Det romerska styret över Gallien, och i mindre utsträckning över Britannien, ledde fram till en romersk-keltisk synkretism. På kontinenten ledde utvecklingen till ett skifte av språk till vulgärlatin medan kelterna på öarna behöll sitt språk.

Det fanns också kulturella influenser från den galliska befolkningen till den romerska, särskilt på det militära området och framför allt vad gäller kunskaper om hästar. Gallerna tjänstgjorde ofta i det romerska kavalleriet. Romarna började använda det keltiska ryttarsvärdet, spatan, och Epona, den keltiskla hästgudinnan.[43]

Samhället[redigera | redigera wikitext]

Klasser[redigera | redigera wikitext]

Kelterna var i huvudsak bönder och innehade stora hjordar med bland annat hästar, får och kor, varför de mätte sin rikedom i boskap. Krigare, som räknades till den mäktiga överklassen, ägde det mesta av jorden och boskapen. Enligt folkets hierarki stod hantverkarna under krigarna. De keltiska hantverkarna var särskilt skickliga på att bygga transportfordon, vapen och andra krigstillbehör. Småbönder och slavar var det lägst rankade folket bland kelterna och de tog vanligtvis hand om boskapen och brukade jorden.

Hos kelterna på Storbritannien fanns det tre olika klasser som man kunde tillhöra. Den översta klassen var adelsklaner, konungar, till dem hörde också soldaterna, vars uppgift var att skydda riket. Sen kom druiderna, som var domare, lärare och viktigast av allt, medlare mellan kelterna och deras gudar. Längst ned kom det vanliga folket och slavar.[44]

Moderna kelter[redigera | redigera wikitext]

Idag betraktar sig många av invånarna i Bretagne, Cornwall, Irland (inklusive Nordirland), Wales, Skottland och Isle of Man som kelter. Dessa är de keltiska nationerna. Se pan-kelticism för moderna keltiska rörelser.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Deary 1997.
  2. ^ Milisauskas. Sarunas (2002). European prehistory: a survey. Springer. sid. Sid. 363.. Läst 6 augusti 2022 
  3. ^ Rankin, H.D, (1998). Celts and the classical world.. Routledge. sid. 1-2. Läst 6 augusti 2022 
  4. ^ Herodotus, The Histories, 2.33; 4.49.
  5. ^ John T. Koch (ed.), Celtic Culture: a historical encyclopedia. 5 vols. 2006. Santa Barbara, California: ABC-CLIO, p. 371.
  6. ^ McCone, Kim (2013). "The Celts: questions of nomenclature and identity", in Ireland and its Contacts. University of Lausanne. pp.21–27
  7. ^ P. De Bernardo Stempel 2008. "Linguistically Celtic ethnonyms: towards a classification", in Celtic and Other Languages in Ancient Europe, J. L. García Alonso (ed.), 101–18. Ediciones Universidad Salamanca.
  8. ^ Julius Caesar, Commentarii de Bello Gallico 1.1: Alla Galler är delade i tre dela, i en bor Belgerna, i en annan lever Akvitanierna , och i den tredje bor de som själva kallar sig Celtae, på vårt språk galler.
  9. ^ Strabo, Geography, 3.1.3; 3.1.6; 3.2.2; 3.2.15; 4.4.2.
  10. ^ Plinius den äldre , The Natural History 21: Mirobrigenses qui Celtici cognominantur
  11. ^ Fernando De Almeida, Breve noticia sobre o santuário campestre romano de Miróbriga dos Celticos (Portugisiska): D(IS) M(ANIBUS) S(ACRUM) / C(AIUS) PORCIUS SEVE/RUS MIROBRIGEN(SIS) / CELT(ICUS) ANN(ORUM) LX / H(IC) S(ITUS) E(ST) S(IT) T(IBI) T(ERRA) L(EVIS).
  12. ^ Koch, John Thomas (2006). Celtic culture: a historical encyclopedia. ABC-CLIO. sid. 794–95
  13. ^ Spencer and Zwicky, Andrew and Arnold M (1998). The handbook of morphology. Blackwell Publishers. p. 148.
  14. ^ McCone, Kim (2013). "The Celts: questions of nomenclature and identity", in Ireland and its Contacts. University of Lausanne. pp.21–27
  15. ^ James, Simon (1999). The Atlantic Celts – Ancient People Or Modern Invention. University of Wisconsin Press
  16. ^ Collis, John (2003). The Celts: Origins, Myths and Inventions. Stroud: Tempus Publishing
  17. ^ Pryor, Francis (2004). Britain BC. Harper Perennial.
  18. ^ Sims-Williams (August 2020). "An Alternative to 'Celtic from the East' and 'Celtic from the West'". Cambridge Archaeological Journal. 30 (3): 511–529.
  19. ^ Lhuyd, E. Archaeologia Britannica; An account of the languages, histories, and customs of the original inhabitants of Great Britain. (reprint ed.) Irish University Press, 1971, p. 290.
  20. ^ Kruta, Venceslas; et al. (1991). The Celts. Thames and Hudson. sid. 95–102.
  21. ^ Paul Graves-Brown, Siân Jones, Clive Gamble, Cultural identity and archaeology: the construction of European communities, pp. 242–244. Routledge. 1996. https://books.google.com/books?id=9BsG0pXp61sC&pg=PA242. 
  22. ^ Carl McColman, The Complete Idiot's Guide to Celtic Wisdom. Alpha Books. 2003. Sid. 31–34. https://books.google.com/books?id=71oefF7-73MC&q=%22Celticity%22&pg=PA32. 
  23. ^ Monaghan, Patricia (2008). The Encyclopedia of Celtic Mythology and Folklore. Facts on File Inc.
  24. ^ Chadwick, Nora (1970). The Celts with an introductory chapter by J.X.W.P. Corcoran. Penguin Books. sid. 81.
  25. ^ Dick Harrison (11 mars 2015). ”Historiebloggen Ogam”. Svenska DAgblader. http://blog.svd.se/historia/2015/03/11/ogam/. Läst 30 juli 2022. 
  26. ^ Chadwick, Corcoran, Nora, J. X. W. P (1970). The Celts. Penguin Books. sid. 28–33 
  27. ^ Kruta, Venceslas (1991). The Celts. Thames and Hudson. sid. 89–102 
  28. ^ Koch, John (2006). Celtic Culture: A Historical Encyclopedia. sid. 386 
  29. ^ Oppenheimer, Stephen (2007). The Origins of the British. Robinson. sid. 21–56 
  30. ^ Cunliffe, Barry (2008). ”A Race Apart: Insularity and Connectivity”. . Proceedings of the Prehistoric Society 75 (The Prehistoric Society): sid. 55–64. 
  31. ^ John T. Koch (2009). ”A CASE FOR TARTESSIAN AS A CELTIC LANGUAGE”. Acta Palaeohispanica X (Palaeohispanica 9 (2009)): sid. 339-351. 
  32. ^ Sims-Williams, Patrick (2020-08). ”An Alternative to ‘Celtic from the East’ and ‘Celtic from the West’” (på engelska). Cambridge Archaeological Journal 30 (3): sid. 511–529. doi:10.1017/S0959774320000098. ISSN 0959-7743. https://www.cambridge.org/core/journals/cambridge-archaeological-journal/article/an-alternative-to-celtic-from-the-east-and-celtic-from-the-west/4F186F087DD3BE66D535102484F8E8C3. Läst 31 juli 2022. 
  33. ^ Chadwick, Nora; Corcoran, J. X. W. P. (1970). The Celts. Penguin Books. Sid. 28–33. 
  34. ^ International Journal of Modern Anthropology Int. J. Mod. Anthrop. (2017) 10: 50–72 HLA Genes in Atlantic Celtic populations: Are Celts Iberians? Available online at: www.ata.org.tn
  35. ^ Olalde, Iñigo; Brace, Selina; Allentoft, Morten E.; Armit, Ian; Kristiansen, Kristian; Rohland, Nadin (2017-05-09) (på engelska). The Beaker Phenomenon and the Genomic Transformation of Northwest Europe. sid. 135962. doi:10.1101/135962v1. https://www.biorxiv.org/content/10.1101/135962v1. Läst 31 juli 2022. 
  36. ^ Novembre, John; Johnson, Toby; Bryc, Katarzyna; Kutalik, Zoltán; Boyko, Adam R.; Auton, Adam (2008-11). ”Genes mirror geography within Europe” (på engelska). Nature 456 (7218): sid. 98–101. doi:10.1038/nature07331. ISSN 1476-4687. https://www.nature.com/articles/nature07331. Läst 31 juli 2022. 
  37. ^ Lao, Oscar; Lu, Timothy T.; Nothnagel, Michael; Junge, Olaf; Freitag-Wolf, Sandra; Caliebe, Amke (2008-08-26). ”Correlation between Genetic and Geographic Structure in Europe” (på english). Current Biology 18 (16): sid. 1241–1248. doi:10.1016/j.cub.2008.07.049. ISSN 0960-9822. PMID 18691889. https://www.cell.com/current-biology/abstract/S0960-9822(08)00956-1. Läst 31 juli 2022. 
  38. ^ Murray, Tim (2007) (på engelska). Milestones in Archaeology: A Chronological Encyclopedia. ABC-CLIO. ISBN 978-1-57607-186-1. https://books.google.se/books?id=EZ7Gj2ocIEsC&pg=PA346&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false. Läst 6 augusti 2022 
  39. ^ Jones, Andrew (2008). Prehistoric Europe: Theory and Practice. p. 48
  40. ^ (på engelska) Celtic Culture: A-Celti. ABC-CLIO. 2006. https://books.google.se/books?id=f899xH_quaMC&pg=PA386&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false. Läst 6 augusti 2022 
  41. ^ The Celts in Iberia: An Overview – Alberto J. Lorrio (Universidad de Alicante) & Gonzalo Ruiz Zapatero (Universidad Complutense de Madrid) – Journal of Interdisciplinary Celtic studies, Volume 6: 167–254 The Celts in the Iberian Peninsula, 1 February 2005
  42. ^ Otto Hermann Frey, "A new approach to early Celtic art". Setting the Glauberg finds in context of shifting iconography, Royal Irish Academy (2004)
  43. ^ . https://books.google.com/books?id=VgBtaDT-evYC&q=Celts%20were%20master%20horsemen&pg=PA5. 
  44. ^ Roy Strong, The History of Britain

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Herresford Ellis, Peter. A Brief History of the Celts. London: Robinson. ISBN 1-84119-790-4 
  • James, Simon. The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Madison: University of Wisconsin Press. ISBN 0-299-16674-0 
  • Deary, Terry (1997). De legendariska kelterna. Förfärliga fakta. ISBN 91-85071-20-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]