Habsburgska monarkin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Habsburgska monarkin
tyska: Habsburgermonarchie

Flag of Austria.svg
1526–1804
Flagga Kejsar Karl V:s vapen
Habsburgska monarkin 1789.
Habsburgska monarkin 1789.
Huvudstad Wien,
Prag (1583–1611)
Språk Tyska, ungerska, rumänska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, kroatiska, serbiska, italienska, polska, rutenska
Religion Katolicism, senare kalvinism, lutherdom och rysk-ortodox kristendom
Statsskick Monarki
Bildades 1526


Upphörde 1804


I dag del av  Bosnien och Hercegovina
 Italien
 Kroatien
 Liechtenstein
 Polen
 Portugal
 Rumänien
 Serbien
 Slovakien
 Slovenien
 Spanien
 Tjeckien
 Ukraina
 Ungern
 Österrike

Habsburgska monarkin eller habsburgska riket är det rike som den österrikiska grenen av ätten Habsburg (1278–1780) och därefter grenen Habsburg-Lothringen (efter 1780) regerade över från 1526 till 1867/1918. Riket omfattade stora delar av Europa, och kolonier i andra världsdelar.

Monarkins officiella namn var Kejsardömet Österrike från 1804 till 1867 och Österrike-Ungern från 1867 till 1918. Dessförinnan saknade imperiet ett officiellt namn men vanligtvis användes benämningarna habsburgska monarkin eller habsburgska riket. Huvudstaden var Wien (från 1583 till 1611 Prag).

Huset Habsburgs överhuvud var vanligen också tysk-romersk kejsare från och med 1440 och fram till Tysk-romerska rikets upplösning 1806. Detta bör dock inte ses som att titlarna var identiska eller sammanfallande, eftersom familjen Habsburg styrde över många områden utanför Tysk-romerska riket och dessutom aldrig hade full kontroll över hela det Tysk-romerska rikets områden.

Den tysk-romerske kejsaren Karl V härskade på 1500-talet både över de habsburgska arvsländerna och Spanien med dess kolonier, och ibland används begreppet mer specifikt om just dessa domäner.

Ätten Habsburg har sitt ursprung i slottet Habsburg (beläget i Schweiz) och kom efter 1278 att härska över Österrike (de habsburgska arvländerna). Familjen steg upp på den europeiska scenen när dess huvudman ärvde såväl kungariket Böhmen som de västliga delarna av kungariket Ungern år 1526.[1] Ärkehertig Ferdinand av Österrike, yngre bror till den tysk-romerske kejsaren Karl V, valdes då till ny kung av Böhmen och Ungern[2] när den föregående kungen, Ludvig II, stupade i slaget vid Mohács mot turkarna.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

De olika provinserna i Habsburgmonarkin blev aldrig ett enda land. Istället styrdes varje land och hertigdöme enligt sina egna lagar och traditioner. Fram till 1600-talet var det inte ens samma person som styrde hela riket - yngre familjemedlemmar fick ofta något landområde att styra över för sin egen försörjning. Flera försök att centralisera riket gjordes, men dessa mötte starkt motstånd under hela perioden.

Territoriella beståndsdelar[redigera | redigera wikitext]

Niederösterreich[redigera | redigera wikitext]

Oberösterreich[redigera | redigera wikitext]

Furstbiskopen betraktade sig inte som landsfurstens (den habsburgske monarken som greve av Tyrolen), undersåte, utan landsfursten var biskoparnas beskyddare och dessa hade med honom ingått ett frivilligt skyddsförbund. Han var också länsherre för vissa av deras världsliga besittningar.[3]

Vorderösterreich[redigera | redigera wikitext]

Oberösterreich och Vorderösterreich var 1564-1595 och 1602-1665 riksomdelbara under en habsburgsk sidogren.

Den böhmiska kronans länder[redigera | redigera wikitext]

Den heliga Stefanskronans länder[redigera | redigera wikitext]

Övriga länder[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1526 och 1804 förvärvade Habsburgmonarkin ett antal andra länder. En del erövrades från det Osmanska riket, andra förvärvades vid Polens delning, ytterligare andra efter att den spanska linjen av huset Habsburg dött ut. Storhertigdömet Toskana, hertigdömet Parma och hertigdömet Modena regerades tidvis av habsburgska sidolinjer, men utgjorde inte någon del av den från Wien styrda Habsburgmonarkin.

Statsskick[redigera | redigera wikitext]

Böhmiska hovkansliet i Wien.
Oberösterreichs hertigkrona.
Landständernas hus i Linz, påbörjat 1563. Det är även i dag säte för Oberösterreichs lantdag.
Landständerna i Kärnten svär 1711 sin landsherre, den habsburgske härskaren Karl VI, sin trohetsed.
Landständernas hus i Graz, byggt 1527-1531. Byggnaden används även i dag av Steiermarks lantdag.
Altes Landhaus, landständernas i Tyrolens hus i Innsbruck, byggt 1725-1728. Bilden visar den moderna lantdagskammaren.
Slottet Buonconsiglio, till 1803 säte för furstbiskopen av Trient.
Prags slott på Hradčany, till 1918 säte för den habsburgska förvaltningen i Böhmen, Mähren och Schlesien.
Ärkebiskopspalatset i Olmütz.
Kungliga slottet i Buda, återuppbyggt 1749-1769, som en symbol för fred och vänskap mellan den habsburgska dynastin och den ungerska nationen.

Monarchia Austriaca - den habsburgska monarkin - bestod av en rad kungariken, ärekhertigdömen, furstendömen, gevskap, länder och städer som styrdes av de manliga medlemmarna av huset Habsburg. Denna personalunion tillkom mellan 1200-talet och 1500-talet, bland annat på grund av det skyddsbehov som små folk, landskap och städer behövde på grund av den osmanska expansionen. Den habsburgske monarken blev sedan 1400-talet regelmässigt vald till tysk kung och därmed till kejsare av det tysk-romerska riket. Vid westfaliska freden 1648 blev denna union riksrättsligt och folkrättsligt erkänd som en suverän stat. Genom den pragmatiska sanktionen 1713, som godkändes av alla monarkins parlamentariska representationer (se nedan) infördes inte enbart kvinnlig tronföljd, utan även monarkins och ländernas odelbarhet fastställdes.[8]

Centralstyrelsen[redigera | redigera wikitext]

I Wien inrättades ett hovråd 1527 av Ferdinand I.[9] Det fungerade som överordnat regeringsorgan till 1848. När Ferdinand blev kejsare 1556 förvandlades hovrådet till ett rikshovråd. Rikshovrådet var för högsta regerings- och förvaltningsmyndighet för de österrikiska arvländerna och i konkurrens med rikskammarrätten högsta domstol för det tysk-romerska riket.[10]

Under hovrådet fungerade:

  • Geheimerådet (den inre regeringskretsen) med sina underordnade organ. Det utvecklade sig till en verklig regering för utrikes och inrikes ärenden under en egen president, medan rikshovrådets myndighet kom att inskränka sig till juridiska frågor som högsta domstol.[11]
    • Rikshovkansliet (regeringskansli för tysk-romerska riket och de österrikiska arvländerna). Stod under riksvicekanslern, som också representerade riksärkekanslern i hovrådet.[11]
    • Böhmiska hovkansliet 1559 (regeringskansli för Böhmen; sedan 1620 förlagt till Wien).[11]
    • Ungerska hovkansliet 1559 (regeringskansli för Ungern).[11]
    • Hovkammaren 1527 (finansdepartement), med underlydande kammare i:[12]
  • Hovkrigsrådet 1556 (försvarsdepartement, som också handhade utrikesfrågor rörande det osmanska riket).[16]
    • Hovkrigskansliet [17]
    • Hovkrigsrådet för Innerösterreich i Graz 1578-1705.[18]
    • Hovkrigsrådet i Prag 1593-1611.[19]

Reformer[redigera | redigera wikitext]

  • Geheimerådet blev av Leopold I 1669 kompletterat med en geheimekonferens, formellt ett utskott av geheimerådet, eftersom geheimerådet fått för många ledamöter och blivit ohanterligt som kejserlig rådgivare och regeringsorgan för de utrikespolitiska frågorna. När en skattedeputation inrättades 1697 kom geheimerådets befogenheter att inskränka sig till nåde- och privilegiefrågor och fick alltmer karaktär av domstol. Geheimekonferensen var 1705-1708 ersatt av ett system med sju olika konferens för olika ärendetyper, men organisationen återinfördes 1709 med rådgivnings- och regeringsansvar för utrikes ärenden, riksärenden och krigsärenden och bestod till 1749.[20]
  • Ett spanskt råd, Consejo de España, inrättades av Karl VI, för att biträda honom med hans spanska överhöghetsanspråk. Rådets geografiska ansvarsområde omfattade Österrikes italienska besittningar och det bytte 1736 namn till Consiglio d'Italia.[21]

Maria Theresias reformer[redigera | redigera wikitext]

Under Maria Theresia och hennes närmaste arvingar blev den habsburgska centralstyrelsen och deras underordnade myndigheter ordentligt omorganiserad. De flesta av reformerna inskränkte sig dock till de österrikiska arvländera och omfattade inte alls Ungern.

  • Geheime Hof- und Staatskanzlei - statskansliet - inrättades 1742 som utrikesdepartement för Habsburgmonarkin och det tysk-romerska riket. Det fick också ansvar för inrikesangelägenheter i habsburgska Nederländerna, Italien och Galizien. Det fick med tiden även ett större ansvar för övergripande statspolitiska frågor, bland annat för censurfrågor.[22][23]
  • Generalkrigskommissariatet, vilket hade bildats redan 1650, frigordes 1746 från hovkrigsrådets kontroll och fick status som ministerium. Det fick 1752 ansvar för disciplin, löner och den militära underhållstjänsten, medan hovkrigsrådet fortsatte att ansvara för de militära operationerna.[24]
  • Directorium in Publicis et Cameralibus skapades 1749 som en högsta civil myndighet för kronländerna genom en sammanslagning av de böhmiska och de österrikiska hovkanslierna. Ungern ingick inte i dess kompetensområde. Direktioriet var överordnad myndighet för hovkammaren, kommersdirektioriet och hovräknekammaren. Direktoriet ersattes 1761 av det förenade österrikiska och böhmiska kansliet, som ansvarade för inrikesfrågor, men inte för finansärenden.[25]
  • Oberste Justizstelle, bildat 1754, var en kombination av högsta domstol och justitiedepartement för de österrikiska arvländerna och Galizien.[26]
  • Statsrådet ersatte 1760 geheimekonferensen som regering och kejsarens högsta rådgivande organ överordnad alla andra myndigheter.[27] Statsrådet bestod av statsministrar som tillhörde herreståndet och statsråd som tillhörde riddarståndet.[28]

Parlamentariska representationer[redigera | redigera wikitext]

Det fanns ingen gemensam ständerrepresentation för den habsburgska monarkin. Embryon till en sådan hade visat sig vid utskottslantdagen i Innsbruck 1518, länderdagen i Prag 1541-42, generallantdagen i Linz 1614 och generallantdagen 1655. Några permanenta generalständer för Habsburgmonarkin uppstod dock aldrig och därmed kunde inte en gemensam österrikisk stat bildas före 1804.[29]

Niederösterreich[redigera | redigera wikitext]

  • Hovrådet för Niederösterreich var underordnat hovrådet i Wien.

Österreich ob der Enns[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
    • Prelater
    • Herrar
    • Riddare
    • Landsfurstliga städer och köpingar

Österreich nied der Enns[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagen
    • Prelater
    • Herrar
    • Riddare
    • Städer

Hertigdömet Steiermark[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
    • Prelater
    • Grevar och herrar
    • Riddare
    • Städer[31]

Hertigdömet Kärnten[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
    • Prelater
    • Herrar
    • Riddare
    • Städer[32]

Hertigdömet Krain[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagens alla stånd sammanträdde alltid tillsammans i plenum.[30]
    • Prelater
    • Herrar
    • Riddare
    • Städer[32]

Furstliga grevskapet Görz[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagen bestod enbart av adelsståndet.[32]

Oberösterreich[redigera | redigera wikitext]

  • Hovrådet (senare geheimerådet) för Oberösterreich i Innsbruck
    • Landsfurstliga regeringen
    • Landsfurstliga kammaren (finanser)

Tyrolen[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagen
    • Furstbiskopen av Trient
    • Furstbiskopen av Brixen
    • Prelater
    • Ridderskap och adel
    • Städer
    • Bönderna genom sina landsrätter[31]

Lantdagen i Tyrolen var, tillsammans med Vorarlbergs lantdag, unik i Habsburgmonarkin, därför att det var en av Europas få ständerförsamlingar där bondeståndet var representerat. De bönder som var underställda den andliga eller adliga rätten var inte representerade, liksom inte heller städer och bönder i Trient och Brixen.

Brixen[redigera | redigera wikitext]

Inom högstiftet Brixen var furstbiskopen en vald enväldig härskare. Den valde furstbiskopen ordinerades i sitt andliga ämbete genom påven och i sin världsliga makt av deb habsburgske monarken i sin egenskap av kejsare. Även den habsburgske monarken i sin egenskap av greve av Tyrolen måste för varje nyvald biskop förnya de förläningar han eller hans företrädare givit biskopen. Furstbiskopen hade vid sin sida ett domkapitel, men var inte bunden av dess råd. Enväldet inskränktes dock genom de bindande löften, valkapitulationer, som den blivande furstbiskopen sedan 1418 avlade innan han valdes. Stiftets synodalförsamling (kyrkomöte) fungerade också i viss mån som en prästerlig lantdag, fast utan beslutanderätt.[33]

Trient[redigera | redigera wikitext]

Ingen lantdag inskränkte furstbiskopens makt.[34]

Vorarlberg[redigera | redigera wikitext]

Vorarlberg hade 1391-1808 en oskriven, sedvanerättslig, författning. Lantdagen bestod av borgerliga representanter för de tre städerna Feldkirch, Bludenz och Bregenz samt allmogeombud från de 21 landsrätterna. Adel och präster saknade representationsrätt i den vorarlbergska lantdagen.[35]

Vorderösterreich[redigera | redigera wikitext]

Hertigdömet Breisgau[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdag
    • Prelater
    • Riddare
    • Tredje ståndet (städer, kameralherrskap)

Riddarståndets president var lantdagens högste representant.[32]

Den böhmiska kronans länder[redigera | redigera wikitext]

  • Det böhmiska kammar- och kungliga rådet (regering)
    • Det böhmiska hovkansliet
      • Överstekanslern för kungariket Böhmen
  • Hov- och appelationsrätten i Prag (överdomstol)
  • Den böhmiska generallantdagen (ståndsrepresentation)
    • Representanter för de fem kronländerna

Kungariket Böhmen[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagen före 1627
    • Herrar
    • Prelater (inte 1420-1627)
    • Riddare
    • Städernas representanter
  • Lantdagen efter 1627
    • De översta landsämbetsmännens kollegium
    • Det andliga ståndet i Prag
      • Ärkebiskop
      • Tre domkapitel
      • Storpriorn för Johanniterorden
      • Abbotarna vid sex kloster
    • Assessorerna vid landsrätten, vid kammarrätten, vid hov- och appellationsrätten, hövitsmännen för Prags städer och representanter för det byråkratiska riddarståndet

Markgrevskapet Mähren[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdagen före 1628
    • Herreståndet
      • Under biskopen av Olmütz talmanskap
    • Riddarståndet
    • Kungliga städer
    • Domkapitle och kloster
  • Lantdagen från 1628

Lantdagens alla stånd sammanträdde sedan 1650 alltid tillsammans i plenum.[30]

  • Andliga ståndet
    • Biskop
    • Abbotar
    • Representanter för andliga riddarordnar
    • Representanter för domkapitel
  • Herreståndet
    • Hertigar, furstar, grevar, friherrar och herrar
    • Riddarståndet
    • Städerna

Hertigdömet Schlesien[redigera | redigera wikitext]

  • Oberlandeshauptmann

Överlandshövdingen - var på samma gång landsherrens (den habsburgske monarkens) och furstedagens ståthållare, med stort inflytande över furstedagens beslut, och ledare för Landesoberamt, hertigdömets förvaltning. Ämbetet innehades vanligen av biskopen av Breslau. Sedan 1719 fungerade dock inte detta ämbete, varför monarkens inflytande över furstedagen minskade. Ämbetet ersattes av ett ämbete som Direktor, vald ur greveståndet, som både var ledare för oberamt och furstedagens preses.[36]

  • Furstedagen

Furstedagen var en gemensam lantdag för hertigdömet Schlesien. Sedan 1662 utvecklades den till ett Conventus Publicus, ett i Breslau ständigt sittande landsparlament.[37] Furstedagen bestod av tre kammare och valde företrädare till generallantdagen.[38]

    • Furstekammaren bestod av alla schlesiska furstar personligen och stod under överlandshövdingens talmanskap. Inom furstekammaren hade ståndsherrarna gemensamt en röst.
    • Representanter för de nio arvfurstendömena och staden Breslau.
    • Represenanter för de kungliga städerna.
  • Lantdagar

Lantdagar fanns i vart och ett av Schlesiens furstendömen och ståndsherrskap.

  • I arvfurstendömet Breslau bestod lantdagen av tre stånd. Landeshauptmann eller ståthållaren hade en fjärde röst. Ståthållarämbetet förvaltades till 1636 av staden Breslau.[39]
    • Kungliga mannsrätten vilken bestod av valda adliga landsäldste, 1 röst
    • Prelater, 1 röst
    • Ridderskapet och de två städer som låg under schlesisk stadsrätt, 1 röst
  • I furstendömet Münsternberg-Frankenstein bestod lantdagen av tre stånd.[40]
    • Prelater
    • Riddare
    • Städer
  • I furstendömet Liegnitz bestod lantdagen av fyra stånd.[41]
    • Baroner
    • Riddare
    • Prelater
    • Städer

Markgrevskapet Niederlausitz[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdag.[42]
    • Herrar
    • Riddare
    • Städer

Markgrevskapet Oberlausitz[redigera | redigera wikitext]

  • Lantdag[43]
    • Landständerna (adel och prelater), 1 röst
    • Städerna, 1 röst

Den heliga Stefanskronans länder[redigera | redigera wikitext]

Ungern[redigera | redigera wikitext]

Ungern var ett valkungadöme till 1687.[44]

  • Riksdagen - Országgyűlés . Den ungerska riksdagen delades i två kammare 1608.[45][46]
    • Övre kammaren - Magnaternas hus [47]
      • Andliga och världsliga magnater
      • Arvbaroner
      • Högre prelater
    • Nedre kammaren - Delegaternas hus - [47] bestod av representanter för:
      • Komitatsadeln
      • Fria städer
      • Domkapitel

Kroatien-Slavonien[redigera | redigera wikitext]

Kroatien-Slavonien var ett arvkungadöme.[48]

  • Banen var vicekung.[49]
  • Lantdagen, Sabor, var sedan 1558 gemensam för Kroatien och Slavonien. Den sände representanter till den ungerska riksdagen.[50]

Siebenbürgen[redigera | redigera wikitext]

  • Vojvoden eller gubernatorn var kungens ståthållare.[51]
  • Lantdagen bestod sedan 1437 av tre stånd med representanter för de tre privilegierade folkgrupperna - Unio Trium Nationum.[52]
    • Den ungerska adeln i Komitatslandet.
    • Szeklerna i Seklerlandet.
    • Tyskarna i Kungslandet med sin egen represenation, Nationsuniversität.[53]

De rumänska valakerna var ortodoxa och livegna och saknade efter bondeupproren 1437 de politiska rättigheter de tidigare hade haft genom Universitas Valachorum.[54][55][56]

Militärgränsen[redigera | redigera wikitext]

Militärgränsen var en politisk enhet och ett geografiskt område som administrerades direkt av den habsburgska centralstyrelsen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Czech Republic - Historic Centre of Prague (1992)" Heindorffhus, August 2007, webpage: HeindorffHus-Czech.
  2. ^ Britannica 2009
  3. ^ GRANICHSTAEDTEN-CZERVA, Rudolf - "Brixen - Reichsfürstentum und Hofstaat", Wien 1948. http://www.coresno.com/literatur/117-gra-geschichte/1872-gra-brixen.html 2010-09-23
  4. ^ Norbert Conrad & Joachim Bahlcke, Schlesien in der Frühmoderne: Zur politischen und geistigen Kultur eines habsburgischen Landes (Wien: Böhalu, 2009), s. 360.
  5. ^ [a b] Conrad & Bahlcke 2009, s. 362.
  6. ^ Conrad & Bahlcke 2009, s. 361-362.
  7. ^ Hamish M. Scott, The emergence of the Eastern powers, 1756-1775 (Cambridge University Press, 2001), s. 245.
  8. ^ "Die Schlacht bei Kolin 18. Juni 1757", Truppendienst 2007 (3).
  9. ^ Jeroen Duindam, Vienna and Versailles: the courts of Europe's dynastic rivals, 1550-1780 (Cambridge University Press, 2003), s. 34-35.
  10. ^ Les grands empires (Bruxelles: Libr. encyclopédique, 1973), s. 465-466.
  11. ^ [a b c d] Les grands empires 1973, s. 465.
  12. ^ Les grands empires 1973, s. 466-467.
  13. ^ G. Wolf, Geschichte Der K.K. Archive in Wien (Wien 1871), s. 104.
  14. ^ [a b c d] Wolf 1871, s. 104.
  15. ^ Géza Dávid & Pál Fodor, Ottomans, Hungarians and Habsburgs in Central Europe: the military confines in the era of Ottoman conquest (Leiden: Brill, 2000), s. 35
  16. ^ Les grands empires 1973, s. 467.
  17. ^ Dávid & Fodoer 2000, s. 35.
  18. ^ Dávid & Fodoer 2000, s. 51.
  19. ^ Dávid & Fodoer 2000, s. 55.
  20. ^ Erwin Matsch, Der Auswärtige Dienst von Österreich(-Ungarn) 1720-1920 (Wien: Böhlau, 1986), s. 33.
  21. ^ Matsch 1986, s. 43-44.
  22. ^ Matsch 1986, s. 50-52.
  23. ^ Franz A.J. Szabo, The Seven Years War in Europe, 1756-1763 (Harlow: Pearson Longman, 2008), s. 25.
  24. ^ André Corvisier, A dictionary of military history and the art of war (Oxford: Blackwell, 1994), s. 3
  25. ^ Stephen J. Lee, Aspects of European history, 1494-1789 (Methuen & Co 1978), s. 233.
  26. ^ Miriam J. Levy, Governance & grievance: Habsburg policy and Italian Tyrol in the eighteenth century (Purdue University Press, 1988). s. 149.
  27. ^ Lee 1978, s. 233.
  28. ^ Matsch 1983, s. 68.
  29. ^ Peter Baumgart,Jürgen Schmädeke & Otto Büsch, Ständetum und Staatsbildung in Brandenburg-Preussen (Berlin: de Gruyter, 1983), s. 271-272.
  30. ^ [a b c d e] Petr Maťa & Thomas Winkelbauer, Die Habsburgermonarchie 1620 bis 1740: Leistungen und Grenzen des Absolutismusparadigmas (Dtuttgart: Franz Steiner, 2006), s. 375.
  31. ^ [a b] Kersten Krüger, Die landständische Verfassung (München 2003), s. 24.
  32. ^ [a b c d] Krüger 2003, s. 23.
  33. ^ GRANICHSTAEDTEN-CZERVA, Rudolf - "Brixen - Reichsfürstentum und Hofstaat", Wien 1948. http://www.coresno.com/literatur/117-gra-geschichte/1872-gra-brixen.html 20101-09-23
  34. ^ Krüger 2003, s. 26.
  35. ^ Die landständische Verfassung 1391–1808 http://www.vol.at/chronik/viewpage.aspx?viewtype=artikel&id=16&left=artikel 2010-09-23
  36. ^ Peter Baumgart,Jürgen Schmädeke & Otto Büsch, Ständetum und Staatsbildung in Brandenburg-Preussen (Berlin: de Gruyter, 1983), s. 341.
  37. ^ Baumgart, Schmädeke & Büsch 1983, a.st.
  38. ^ Conrad & Bahlcke 2009, s. 350, 352.
  39. ^ Baumgart, Schmädeke & Büsch 1983, s. 338-339.
  40. ^ Baumgart, Schmädeke & Büsch 1983, s. 338.
  41. ^ Baumgart, Schmädeke & Büsch 1983, s. 339.
  42. ^ Krüger 2003, s. 25.
  43. ^ Conversations-Lexicon oder Encyclopädisches Handwörterbuch für gebildete Stände (Stuttgart 1817), band 5, s. 574.
  44. ^ Karl Otmar Aretin, Das alte Reich, 1648-1806 (Stuttgart : Klett-Cotta, 2005), s. 85.
  45. ^ Márta Fata & Franz Brendle (utg.), Ungarn, das Reich der Stephanskrone, im Zeitalter der Reformation und Konfessionalisierung. Multiethnizität, Land und Konfession 1500 bis 1700 (Münster: Aschendorff, 2000), s. 2.
  46. ^ Edgar Hösch & al.(utg.), Lexikon zur Geschichte Südosteuropas (Wien: Böhlau, 2004). s 493.
  47. ^ [a b] Hösch & al, a.st.
  48. ^ Rudolf Hoke & Ilse Reiter, Quellensammlung zur österreichischen und deutschen Rechtsgeschichte (Wien: Böhlau Verlag, 1993), s. 267
  49. ^ Dietrich , Richtig Reisen Kroatien (Ostfildern: Dumont, 2008), s. 94.
  50. ^ Thomas Winkelbauer, Ständefreiheit und Fürstenmacht: Länder und Untertanen des Hauses Habsburg im konfessionellen Zeitalter (Ueberreuter 2003), s. 217.
  51. ^ László Péter, Historians and the history of Transylvania (Columbia U.P., 1992), s. 11, 209.
  52. ^ Enikö Baga, Towards a Romanian Silicon Valley?: local development in post-socialist Europe (University of Chicago Press, 1987), s. 46.
  53. ^ István Keul, Early modern religious communities in East-Central Europe (Leiden: Brill, 2009), s. 36
  54. ^ Ioane V. Rusu, Compendiu de istori'a Transilvanici cu distincta privire la romani, (Sibiiu: S. Filtsch, 1864), s. 71.
  55. ^ Horst G. Klein & Katja Göring, Rumänische Landeskunde (Tübingen: Narr, 1995), s.35
  56. ^ Dennis P. Hupchick, Conflict and chaos in Eastern Europe (New York: St. Martin's Press, 1995), s. 59-60.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]