Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kristina Nilsdotter
Samtida bildstod av Kristina vid altaret i Västerås domkyrka.
Regeringstid 16 november 1511–3 februari 1520
(&&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 år och &&&&&&&&&&&&&079.&&&&&079 dagar)
Företrädare Mette Ivarsdotter
Efterträdare Elisabet av Österrike
Sveriges drottning
Gemåler Sten Sture den yngre
Johan Turesson
Barn Nils
Iliana
Magdalena
Svante
Anna
Gustav
Gustav
Ätt Gyllenstierna
Far Nils Eriksson
Mor Sigrid Eskilsdotter
Född Omkring 1494
Död 5 januari 1559
Hörningsholms slott
Begravd Trosa lands kyrka i Vagnhärad
Kristina som Stockholms försvarare i en modern staty på Yttre borggården vid Stockholms slott.

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), född omkring 1494, död 5 januari 1559[1]Hörningsholms slott, begravd i Trosa lands kyrka, är en av den svenska historiens mest berömda kvinnor; gift med regenten (riksföreståndaren) Sten Sture den yngre, ledde hon efter hans död den svenska frigörelsekampen mot Danmark, organiserade landets försvar och ledde försvaret av Stockholm mot den av riksrådet utpekade tronföljaren Kristian II.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kristina var dotter till Sigrid Eskilsdotter (Banér) och Nils Eriksson (Gyllenstierna) och halvsyster till Gustav Vasas mor Cecilia Månsdotter (Eka). Kristina var alltså moster till Gustav Vasa. Den 16 november 1511 gifte hon sig med den 18-årige Sten Sture den yngre i Stockholm. Året därefter blev han landets regent, och Kristina blev alltså regenthustru.

Stockholms blodbad[redigera | redigera wikitext]

På nyåret 1520 invaderades Sverige av Danmark under Kristian II. Efter sin 27-årige makes död i en släde på sjön Mälarens is i februari ledde hon motståndet mot Kristian II.[2]

Kristina lyckades dock inte säkra stöd från majoriteten av adeln: "Somlige sade sig vilja strida för herr Stens barn, och en part sade kort nej till Fru Christina herr Stens efterleverska, med Stockholms stad, och dem hon med sig hade, skrev dem ofta till att de skulle förena sig, och göra fienderna motstånd, dock aktades sådana skrivelser intet".[3] Större delen av adeln och riksråden hyllade 6 mars Kristian II som svensk kung vid Uppsala dagtingan. Kristina hade dock stöd av majoriteten av allmogen och kontrollen över rikets huvudfästen Stockholm, Västerås, Kalmar och Nyköping, samt även Finland. Innan Stockholm belägrades av danska trupper lyckades hon sända Sturefamiljens kansler Peder Jakobsson (Sunnanväder) och hennes äldste son Nils Stensson Sture till Danzig för att söka hjälp.[3] Av Stockholms borgerskap kallades hon vid denna tid "vår kära furstinna", och i sin ambassad till Danzig förklarade hon sig själv som Sveriges regent fram till sina söners myndighetsdag.[3]

Kristina övertalades hösten 1520 att kapitulera mot löfte om amnesti. I amnestibrevet utfärdat i september 1520 av Kristian utlovas amnesti för Kristina, hennes döde make, samt alla deras medhjälpare för vad som gjorts mot kung Kristian, dennes far kung Hans (unionskonung) samt dennes farfar kung Kristian I, trots deras del i avsättningen av biskop Trolle. I och med detta skulle hotet om påvlig bannlysning vara avvärjt. Kristina gavs dessutom ekonomiska garantier. Hon skulle få behålla Tavastehus slott och län, Kuhmo gård i Finland, Hörningsholms slott i Södermanland samt Eksjö i Småland. Kristina samt befälhavarna på Stockholms slott utfärdade därefter ett brev där de förpliktigade sig att överlämna Stockholms slott den 7 september till Kristian.

Kung Kristian svek dock sitt löfte till Kristina strax efter sin kröning i november 1520. Detta löftesbrott manifesterades i Stockholms blodbad. Efter kröningen ordnades en stor bal och festligheter som varade i tre dagar. Efteråt kallades den svenska adeln till ett möte av kungen på slottet. Kristina var också närvarande. Då mötet inleddes stängdes dörrarna, vakter sattes ut och kungen anklagade dem alla för avsättandet av den dansklojale biskop Trolle. Kristina steg då fram och påpekade att dokumentet för Trolles avsättning signerats av alla i rummet som deltagit i upproret och att beslutet tagits på ett riksmöte, vilket innebar att ett helt rike i så fall borde bestraffas snarare än enskilda personer: avsättningen av biskopen hade också varit en del av det uppror, som kungen beviljat dem amnesti för. Kristina påpekade att det fanns bevis för det, då dokumentet fanns på slottet.[2] Detta fördes då fram. Dokumentet visade namnen som deltagit i avsättandet av biskopen och därmed upproret. På grund av amnestin trodde man att detta nu var klargjort och saken utagerad. Men det fanns en sak som varken Kristina eller någon annan av svenskarna verkade ha tänkt på. Och det var att avsättandet av en biskop räknades som ett brott mot kyrkan, alltså kätteri. Detta var något kungen inte kunde bevilja amnesti för, vilket han nu gjorde klart för dem. Det innebar alltså att Kristian hade kommit på ett sätt att straffa dem för upproret trots amnestin, under täckmanteln att straffa dem för kätteri.[4]

Ett flertal av Kristinas nära släktingar och anförvanter avrättades under blodbadet, bland annat hennes två bröder Erik och Eskil. Dessutom hämtades kvarlevorna efter hennes make och hennes yngsta barn (som troligen avlidit under sommaren 1520) från begravningsplatsen och brändes på bål. Inga kvinnor avrättades, men det var nära att Kristina blev den enda[2], då hon var ledare för upproret.[5] Kung Kristian kallade på henne och frågade henne vad hon föredrog: att brännas på bål eller begravas levande? Hon kunde inte svara utan svimmade av skräck, och inget av dessa straff blev heller verkställda. Kungen lät förklara att hon "är nu död för världen, ty hon är nu dömd med de andre för uppenbart kätteri".[3]

Kristina hölls sedan som fånge tillsammans med änkor och barn efter de avrättade, bland dem hennes mor samt Gustav Vasas mor och systrar.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Kristina var fängslad på Stockholms slott till augusti 1521.[6] Hennes två söner Nils och Svante fördes sommaren 1521 tillsammans med Kristinas moder Sigrid Eskilsdotter till Danmark i fångenskap. Ett par månader senare fördes även Kristina själv till Danmark, där hon fängslades i Blåtårn i Danmark.

Per Brahes uppger i sin krönika om kvinnornas fångenskap i Blåtårn att: "De bleve mäkta illa hållne med mat och dryck [...]. Näppeligen finge de så mycket var dag de kunde hålla livet med utan de arbetade till sig födo", och Gustav Vasa påstod också i sin propaganda att kvinnorna blev så illa behandlade att de nästan svalt och törstade ihjäl och enbart överlevde tack vare Danmarks drottning Elisabet av Österrike. Vad som är känt om fångenskapen är att många av kvinnorna faktiskt avled, även om dödsorsaken uppges ha varit pesten.

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

I början av 1524 släpptes Kristina ur sin fångenskap och kunde återvända till Sverige. Hon återvände i sällskap med sin mor och äldste son Nils, medan hennes yngre son Svante stannade i Danmark för att slutföra den utbildning han påbörjat. Gustav Vasa meddelades snart från borgmästaren i Rostock och danska riksrådet att Kristina planerade att gifta sig med den danske amiralen Søren Norby, i utbyte mot att han med sin militäraerfarenhet och östersjöflotta hjälpte henne och hennes barn till den svenska tronen, och Gustav Vasa misstänkte genast att hon hade blivit förledd att tro att "hon och hennes barn måtte komma till riksens regemente" vid ett giftermål.[3]

Därefter utbröt den första av de stora Dalupproren understödda av just Stureanhängarna Peder Jakobsson (Sunnanväder) och Knut Mickelsson som idealiserade Stureättens regeringstid. Gustav Vasa misstänkte henne för inblandning och skrev i februari 1525: "Fru Christin och hennes parti och tillhängare som oss med sådane onda stämplingar och förräderi ville belöna de gode gärningar som vi dem [...] bevist havom."[3] Søren Norby gjorde samtidigt räder med sin flotta från sin bas på Gotland, och då kungen sände Berend von Melen mot honom, allierade han sig snart med honom, en lojalitetsförändring som kungen skyllde på Margareta von Melen: samtidigt sände Kristina sin son Nils till Melen på Kalmar slott. I utlandet spekulerades det att Norby och Melen skulle göra gemensam sak eftersom de var "genom sina hustrur högt befryndade" i Sverige.[3] När kungen intog Kalmar i juli blev Kristinas son Nils hans fånge. I förlikningen mellan Kristina och Gustav Vasa i Vadstena i november 1525, förnekade Kristina att alla planer på att gifta sig med Norby och att de trolovningsgåvor hon sänt honom endast hade varit gåvor till tack för att han löst henne och hennes barn ur fångenskapen i Danmark.

Julen 1526 trolovades Kristina med kungens kusin Johan Turesson, son till Anna Johansdotter och Ture Jönsson (Tre Rosor): vigseln ägde rum på Lindholmens Slott sommaren 1527 och maken dubbades till riddar vid kungens kröning 1528. Äktenskapet hade arrangerats av kungen, troligen för att säkra att Kristina som gift med en av hans släktingar inte längre kunde leda Sturepartiet.[3]

Kristinas son Nils uppges av Peder Swart ha avlidit 1527, en uppgift som dock motsägs av att han omnämns i brev under nästkommande år. Ett år senare i samband med ett misslyckat uppror i Dalarna framträder en upprorsledare den s.k Daljunkern och hävdade att han var Sten Stures och Kristina Nilsdotters son Nils. I augusti 1528 skrev Kristina på Vasas begäran ett intyg att Daljunkern inte var hennes son. I det bevarade utkastet utryckte hon sig försiktigt och bad endast att rådet i Rostock att sända Daljunkern till Sverige för förhör, men i det färdiga brevet som faktiskt sändes, kallade hon honom tjuv och bedragare och krävde att han skulle avrättas på stället.[3] Daljunkern blev sedan gripen och avrättad i Rostock. Modern forskning tyder på att Daljunkern verkligen var identisk med Nils Sture.[7]

Kristinas fortsatta liv är sparsamt dokumenterat, men hon tycks inte ha varit politiskt aktiv efter sitt andra bröllop. Efter sin mors död 1527 drogs hon in i en arvstvist med kungen om sin mors gods som inte löstes förrän 1550. Kristinas make deltog 1529 i Västgötaherrarnas uppror och tvingades därefter fly till Tyskland. Efter hennes släkting Margareta Leijonhufvuds giftermål med kungen 1536 mottog hon i egenskap av drottnings släkting en del privilegier så som rätten att lösa in och behålla böter till kronan. Under Dackefejden uppmanade kungen henne att se till att de upprorsmän som nått Nyköping skulle förhindras att skaffa sig spannmål och att de skulle fängslas.[3] Det hade föreslagits att Kristina möjligen innehade någon form av hovtjänst under Margareta Leijonhufvuds tid som drottning, eftersom hon tillsammans med drottningens mor Ebba flera gånger övernattade i rum nära drottningens, möjligen som ansvarig för hovjungfrurna eller kungabarnen. [3] Det är i varje fall bekräftat att hon åtminstone tillfälligt ibland hade ansvar för kungabarnen: drottningen nämner att hon hade det 1550, och hon hade det också en tid 1551-52, efter Margareta Leijonhufvuds död och före kungens omgifte med Katarina Stenbock.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Gift 16 november 1511 i Stockholm med Sten Sture den yngre.

Barn i första giftet:

  1. Nils Stensson Sture
  2. Iliana Stensdotter Sture
  3. Magdalena (1516-1521)
  4. Svante Stensson Sture
  5. Anna Stensdotter Sture
  6. Gustav (1519-1520)

Barn i andra giftet:

  1. Gustav Johansson (Tre Rosor)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sverige och dess regenter under 1000 år, Lars O. Lagerqvist, Bonnier Förlag, Stockholm 1982 ISBN 91-0-041538-3 s. 122
  2. ^ [a b c] Nordström (1979)
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] Tegenborg Falkdalen, Karin, Margareta Regina: vid Gustav Vasas sida : [en biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551)], Setterblad, Stockholm, 2016
  4. ^ Larsson (2003), sid. 445-446.
  5. ^ Larsson (2003), sid. 437
  6. ^ Ohlmarks (1973) sid. 100
  7. ^ Larsson (2002), sid. 156-157.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]