Kristina Nilsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christina Nilsson
Nilsson ch02.jpg
Christina Nilsson
Födelsenamn Christina Jonasdotter
Smeknamn "la Nilsson"
Födelsedatum 20 augusti 1843
Födelseort Vederslöv, Sverige
Dödsdatum 21 november 1921 (78 år)
Dödsort Växjö, Sverige
Genre(r) Opera sopran
År som aktiv 18591893
Kristina Nilsson, färglagd bild från ett stereofotografi, omkring 1874.
Christina Nilsson

Kristina Nilsson, (även Christina och Christine), född 20 augusti 1843 i Vederslöv, död 21 november 1921 i Växjö, var en svensk operasångerska (sopran) med internationell karriär. Hon blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1869. Hon ligger begravd i ett mausoleum på Tegnérkyrkogården i Växjö.

Biografi och karriär[redigera | redigera wikitext]

Christina Nilsson föddes som Christina Jonasdotter, det yngsta barnet av sex till lantbrukaren Jonas Nilsson och Stina-Cajsa Månsdotter, på gården Snugge, Vederslövs socken, sydväst om Växjö. 1848 flyttade familjen[1] till Lövhult, några kilometer söderut längs landsvägen.[2] Där fick Christina bidra till familjens försörjning, till att börja med som grindvakt vid stenen "Lövhulta fåle". Genom sin sång sparade hon ihop till en fiol. Under några år åkte hon tillsammans med sin äldste bror Nils runt på marknader och sjöng och spelade med bland annat "Blinde Janne" från Gränna. Vid denna tid kallades hon vanligen Stina på Backen.

Hennes sångtalang uppmärksammades på Ljungby marknad 1857 av en mecenat, häradshövdingen Fredrik Tornérhielm, som bekostade hennes sångutbildning i Göteborg. Det var fröken Adelaïde Valerius som blev hennes sånglärare, och inkvarteringen skedde hos grosshandlaren i viner, Rudolf Koch. Vintern 1859 konfirmerades Christina Nilsson av domprosten Peter Wieselgren i Göteborgs domkyrka.

Hennes debut i Göteborg ägde rum den 19 maj 1859, då den kända pianisten Sara Magnus gav en konsert i Pelarsalen på Frimurarlogen. Numret hon uppträdde med var en gammal tysk folkvisa och hon sjöng den tillsammans med Adelaide Leuhusen (tidigare Valerius, se ovan). Israel Sandström i Handelstidningen skrev då en recension: "Här uppträdde för första gången offentligen ett fruntimmer, m:lle Christina Nilsson, hvilkens vackra röst ådragit henne en musiklärarinnas uppmärksamhet, vård och handledning i afsigt, att af den unga, femtonåriga flickan ännu en svensk sångerska ska danas. Man har rätt att med anledning af det som nu presterades att förmoda, att denna förhoppning skall gå i fullbordan". Under Göteborgsvistelsen gjorde hon sig dock framför allt känd som en överlägsen skridskoåkare, där man speciellt höll till på den frusna Vallgraven nedanför Trädgårdsföreningen.

Christina Nilsson utbildade sig 1860 för Franz Berwald i Stockholm, och återvände samma år till Särö, strax söder om Göteborg, där hon tillbringade sommaren hos sin välgörare Rudolf Koch. I september 1860 reste hon tillsammans med Adelaide Leuhusens syster Bertha, som skulle utbilda sig till fotograf, till Paris. Allt bekostat av Koch.[3][4]

Hon debuterade på Theatre Lyrique i Paris 1864 som Violetta i Giuseppe Verdis opera La traviata. Därefter följde en enastående karriär där hon kom att stå på "praktiskt taget alla operascener i den moderna världen och uppträdde för kungar, drottningar, furstar och tsarfamiljen."[5]

Till Christina Nilssons turnéer räknas den första 1867 i Storbritannien, där hon debuterade som Marguerite i Charles Gounods opera Faust, en roll som hon skulle komma att spela 167 gånger.[6] Det var också den rollen hon hade när hon invigde Metropolitan Opera House, "the old Met", den 22 oktober 1883, där publiken fick henne att sjunga om sitt paradnummer - juvelsången. New York Tribunes recensent konstaterade att det inte tycktes bli något slut på buketterna som regnade över Christina Nilsson när hon tagit sin sista ton.[7]

"Of Mme. Nilsson's Margherita there is little to be said that has not been said over and over again", konstaterade recensenten Henry Krehbiel 1883 i New York Tribune.

Han fortsatte:

"Mm. Nilsson's triumph came in the jewel song, where it was expected, for it is the golden link with which last year she established the connection between her concert room ant the memorable night at the Academy where she first sang her way to the hearts of the people. After she had sung it last night the last film of ice that had held the public in decorous check was melted, and an avalanche of plaudits overwhelmed the fair singer. Bouquets rained from the boxes and baskets of flowers were piled over the footlights till it seemed as if there was to be no end..."

Christina Nilssons besök i USA och gästspel på det nyinviga the Met finansierades av entreprenören Vanderbilt[8]. Under de första två månaderna höll hon tjugo föreställningar på the Met där hon hade huvudrollen i fem av sex operor. Förutom huvudrollen i Faust spelade hon Mignon i Mignon, Elsa i Lohengrin och Margherita i Mefistole. Efter åtta dagars repetitioner debuterade hon själv den 20 december 1883 som La Gioconda i Ponchiellis La Gioconda.[9][10] Efter några månaders turné i USA höll hon sitt sista framträdande på en stor avskedskonsert på the Met den 21 april 1884.

Christina Nilsson gjorde sin första USA-turné 1870–72. Senare kom hon även att turnera i Ryssland och Österrike, och därefter även i Tyskland, i Berlin dock först 1885. 1876, 1881 och 1885 företog hon också uppmärksammade skandinaviska turnéer.[11]

Efter en bejublad konsert i Stockholm den 23 september 1885 hyllades Christina Nilsson av uppemot 50 000 personer. Efter att hon sjungit från Grand Hôtels balkong och folkmassan skulle lämna platsen utbröt panik varvid omkring 20 personer omkom då de trampats till döds eller drunknat och ett sjuttiotal skadades[12]. Se vidare Kristina Nilsson-olyckan.

Eftersom hon ville avsluta sin karriär innan hennes talang avtagit höll hon vid 45 års ålder, 1888, en avskedskonsert i Royal Albert Hall i London. Enstaka offentliga konserter hölls dock även efter detta, den sista 1893. Från 1897 var hon åter tidvis bosatt i Småland.[11]

Christina Nilsson var gift två gånger, 1872 med den franske bankiren Auguste Rouzaud (död 1882), och 1887 med den spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda (död 1902). Hon titulerades därefter grevinnan de Casa Miranda och delade då sin tid mellan bostäderna i Paris, franska Menton och Spanien.

Christina Nilsson glömde aldrig sitt födelsehem Snugge, den 46 hektar stora gård som tillhört moderns familjs sedan 1781[13] och som familjen tvingats lämna under förnedrande former 1848. År 1867, samma år som Joseph Stephens tog över Huseby bruk, begav sig den då 69-årige fadern Jonas Nilsson till Paris. Här sammanfördes Joseph Stephens med Christina Nilsson och hon fick köpa tillbaka Snugge för 4 000 riksdaler riksmynt.[14] Föräldrarna fick flytta tillbaka men båda dog några få år senare. Efter Christina Nilssons död var Snugge i släktens ägo till 1927. 1933 hamnade det i Huseby bruks ägo igen. I samband med Florence Stephens död 1979 övergick Snugge i statlig ägo. I dag är Statens Fastighetsverk ägare och Christina Nilssons släktförening förvaltar fastigheten och genomför visningar på sommarhalvåret. Sedan 2012 är Christina Nilssons födelsehem statligt byggnadsminne.[15]

Vid Christina Nilssons död efterlämnade hon en förmögenhet på tre miljoner kronor, som till del testamenterades bort i form av donationer, bland annat 775 000 kr till Musikaliska Akademien. Hon köpte 1906 en större villa, "Villa Wik", i Sandsbro strax utanför Växjö, dit hon flyttade permanent 1920. Hon avled på Stadshotellet i Växjö året därpå.

Hennes smycken och lagerkrans efter avskedskonserten i Sankt Petersburg 1873 finns på Smålands museum. Ett smycke av smaragder och diamanter hade skänkts av teaterns abonnenter. De matchande örhängena var skänkta av kejsarinnan och ett smycke av olikfärgade diamanter var skänkt av tsaren. Lagerkransen i guld kom från publiken.[16][17] Smyckena blev stulna från museet, och hamnade sedan på internationella auktioner. Insamlingar skedde, men en som vägrade sälja var Carl-Eric Björkegren, som innehade smaragdörhängena.[18] Först efter hans personliga konkurs kunde örhängena återbördas till museet.

I populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Det finns många likheter mellan Christina Nilsson och Christine Daaé i Gaston Leroux's verk Fantomen på Operan. Bland annat vad gäller familjens bakgrund och historia, upptäckten, resan till Paris, hur fadern beger sig till Paris för att söka upp sin dotter samt Nilssons hela tidiga repertoar. Dock har Leroux förlagt handlingen till Uppsala och inte till Småland. Hon omnämns på två ställen i Leo Tolstojs Anna Karenina.[19]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Christina Nilssons födelsehem Snugge, Byggnadsminnen i Kronobergs län”. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/kultur/Byggnadsminnen/Christina-Nilssons-Snugge-2016.pdf. 
  2. ^ ”Christina Nilssons födelsehem Snugge, Byggnadsminnen i Kronobergs län”. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/kultur/Byggnadsminnen/Christina-Nilssons-Snugge-2016.pdf. 
  3. ^ Göteborgsbilder 1850–1950, red. Harald Lignell, Bokförlaget Nordisk Litteratur, Ludw. Simonson Boktryckeri, Göteborg 1952
  4. ^ Minnen från det gamla Göteborg, polismästare Anders Oscar Elliot, Stockholm 1930
  5. ^ ”Christina Nilssons födelsehem Snugge, Länsstyrelsen Kronoberg, 2015, sid 22”. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/kultur/Byggnadsminnen/Christina-Nilssons-Snugge-2016.pdf. 
  6. ^ Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor af Christine Nilsson, grefvinna de Casa Miranda, häfte utgiven av Christina Nilssons släktförening, sid 10
  7. ^ ”Metropolitan Opera Archives, slå på Christine Nilsson”. http://archives.metoperafamily.org/archives/frame.htm. 
  8. ^ ”Christina Nilssons födelsehem Snugge, länsstyrelsen Kronoberg 2015, sid 22”. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/kultur/Byggnadsminnen/Christina-Nilssons-Snugge-2016.pdf. 
  9. ^ Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor af Christina Nilsson, grefvinna de Casa Miranda, häfte utgivet av Christina Nilssons släktförening, sid 10
  10. ^ ”Metropolitan Opera Archive, slå på Christine Nilsson”. http://archives.metoperafamily.org/archives/frame.htm. 
  11. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1166 
  12. ^ ”Stockholmskällan, Olyckshändelsen vid Södra Blasieholmshamnen den 23 september 1885, Svea Hofrätt”. http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=6755. 
  13. ^ Länsstyrelsen i Kronobergs län, dnr 432-2991-10
  14. ^ ”Byggnadsminnen i Kronobergs län, Christina Nilssons födelsehem Snugge (2015) sid 24”. http://www.lansstyrelsen.se/Kronoberg/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/kultur/Byggnadsminnen/Christina-Nilssons-Snugge-2016.pdf. 
  15. ^ Länsstyrelsen i Kronobergs län, dnr 432-1823-12
  16. ^ Kristina Nilsson, grevinna de Casa Miranda i Projekt Runeberg
  17. ^ ”Christina Nilsson - ett fascinerande levnadsöde”. Christina Nilsson Sällskapet. http://www.cnsallskapet.se/cn.html. 
  18. ^ ”Carl-Eric Björkegren kan komma att dödförklaras”. Dagens Nyheter. 18 oktober 2004. http://www.dn.se/ekonomi/carl-eric-bjorkegren-kan-komma-att-dodforklaras/. 
  19. ^ Tolstoj, Lev; Agrell Sigurd (1970). Anna Karenina. Stora ryska berättare. Hälsingborg: Bokfrämjandet. sid. 147. Libris 2040556 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]