Lohengrin (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke 1859-1925: Lohengrin
För sagogestalten, se Lohengrin.

Lohengrin är en romantisk opera i tre akter med musik och libretto av Richard Wagner. Den uruppfördes i Weimar den 28 augusti 1850.

Lohengrin blev snart efter några år en publiksuccé och genombrottsverk för Wagner. Några stycken ur operan har blivit berömda, såsom förspelen till första och tredje akterna, "Elsas dröm", Lohengrins "Graalberättelse" ("In fernem Land"), och brudkören som ofta spelas vid bröllop.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sedan Wagner hade fullbordat Tannhäuser, hade han svårt för att finna ett nytt ämne till ett musikdrama. Genom studier av tysk medeltidsdiktning kom han emellertid snart i kontakt med ett ämne som intresserade honom. I Wolfram von Eschenbachs episka dikter Titurel och Parzival fann han nämligen sägnen om Parsifals son, svanriddaren Lohengrin, försvararen av de oskyldigt förföljda. Han studerade också med stort nöje såväl Jacob Grimms Deutsche Mythologie (1835), Deutsche Rechtsalterhümer (1824) och Weisthümer (1840-60), som bröderna Grimms utgåva av Deutsche Sagen (1816-18). Han uppmärksammade också en episod ur Nibelungenlied, striden mellan drottningarna, som han använde sig av i scenen utanför katedralen. Därmed hade Wagner i ett enda slag funnit källorna till hela sitt fortsatta livsverk. Det förklarar varför han tolv veckor efter att ha avslutat partituret till Tannhäuser utformade ett scenario till Mästersångarna i Nürnberg och samtidigt skrev librettot till Lohengrin, som genom graalmotivet redan inom sig bar fröet till Parsifal. När partituret till Lohengrin låg färdigt den 28 april 1848 funderade Wagner redan över en världshistorisk tragedi baserad på de gamla sagorna. Samma år ledde detta honom till Nibelungenmyten och librettot till hans första försök att skapa ett Ringdrama: Siegfrieds död.

Det som i synnerhet intresserade Wagner i ämnet var möjligheten att ge operan en allmänt mytologisk karaktär. Han fann till exempel paralleller i den grekiska gudasagan, i berättelsen om Zeus och Semele. Men personliga förhållanden var också avgörande. Som konstnär kände sig Wagner starkt isolerad, och Lohengrin-gestalten blev därför efter hand för honom en slags symbol för hans egen ensamma ställning. Liksom Lohengrin längtade han efter gemenskap med människorna, men dessa förstår varken Lohengrin eller honom. Han har själv yttrat om symboliken i dramat:

Jag håller fast vid att Lohengrin enligt min uppfattning ger uttryck för vår tids djupast tragiska situation, nämligen längtan efter att sjunka ned från de högsta, intellektuella höjder, ned till den djupaste kärlek, längtan efter att bli förstådd förstådd genom känslor och sinnen, en längtan, som den moderna verkligheten inte kan tillfredsställa.

För Wagner var Elsa problemdramats kärnpunkt: Lohengrin måste förbjuda Elsa att utforska hans hemlighet, därför att de tillhör var sin värld. Men Elsa kunde med samma rätt kräva att få dela Lohengrins värld med honom; därför måste hon fråga om hans härkomst. "Straffet att leva åtskilda tycks därför vara det ofrånkomliga, därför att det är det mest rättfärdiga och logiska." (Wagner)

Komponerandet och premiären[redigera | redigera wikitext]

Musiken skrevs i Dresden 1846-48 och Wagner började komponera baklänges, såtillvida att han började med akt 3 och därefter tog sig av akt 1 och 2 för att avsluta med förspelet. Operan antogs genast till uppförande vid Weimaroperan. Men då Wagner var delaktig i februarirevolutionen 1848 var han tvungen att fly till Schweiz och framförandet blev uppskjutet. Tack vare sin gode vän Franz Liszt kom operan upp i Weimar två år senare. Liszt ledde själv urpremiären den 28 augusti 1850. Datumet var ingen slump, utan en hyllning till Weimars mest berömda person, Johann Wolfgang von Goethe (som var född den 28 augusti 1749). Liszt dirigerade en orkester med enbart 38 musiker (mot de vanliga 105 som orkesterpartituret kräver för full effekt), och en lika liten kör. Således uteblev den förväntade effekten och operan mottogs till en början med kyla och oförstående. Först efter en tid vände reaktionerna och operan blev populär i samband med premiären 1858 i München då den sinnessvage kungen av Bayern, Ludvig II blev förälskad i svanoperan och trodde sig funnit en själsfrände i Wagner (Ludvig kom framdeles att bli finansiär av Wagners projekt).[1] Wagner själv fick se sin Lohengrin först i Wien 15 maj 1861.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 22 januari 1874 och den iscensattes åter med premiär den 17 september 1894, den 1 september 1910, den 21 september 1933, den 16 mars 1944, den 19 februari 1961 och den 29 januari 1966 med den tyska originaltexten.[2]

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 26 november 2000.[3]

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Kung Ludvig II av Bayern som Lohengrin under en måne med Wagners anletsdrag. 1885

I Lohengrin har Wagner frigjort sig från den gamla nummeroperan, men han har ännu inte funnit den slutliga formen för sitt musikdrama. Liksom Tannhäuser betecknar Lohengrin ett nytt steg framåt i hans utveckling. Ledmotivstekniken är konsekvent genomförd, men i motsats till Tristan och Isolde innehåller Lohengrin många i sig själva avrundade partier, som till exempel Elsas dröm (akt I), Lohengrins Graalberättelse (sista scenen) och en rad kör- och orkesterpartier. Men också dessa ingår som självklara led i helheten: där finns ingen "punkt". I motsats till förhållandet i Tristan och Isolde intar kören i Lohengrin en framträdande plats. Men samtidigt övertar orkestern en del av körens traditionella uppgifter: att kommentera händelserna på scenen.

Klangfärger och dramatik[redigera | redigera wikitext]

I orkesterbehandlingen visar Wagner sin egenart genom de betydelsefulla uppgifterna han ger träblåsarna, genom den ofta förekommande delningen av stråkstämmorna och genom bruket att med vissa instrumentgrupper karakterisera vissa personer eller situationer. Graalriddaren Lohengrin ledsagas ofta av höga, eteriska violintoner. Elsas parti är företrädesvis karakteriserat med träblåsarklanger, medan den demoniska, hedniska Ortrud har stråktremolo och basklarinett som sitt klangliga kännetecken. Wagner försåg konsekvent enskilda gestalter och psykologiska konstellationer med karakteristiska klangfärger. Graalsfären (A-dur) förknippas med den ljusa, rena och subtila klangen i violinernas höga register (violinerna är uppdelade i fyra eller fem stämmor). Den glansfulla och skimrande klangen är graalens musikaliska uppenbarelse.

Polariteten mellan violinfigurerna i det höga registret och klangen från de låga stråk- och blåsinstrumenten motsvarar kontrasten mellan graalsfären och de agerande personerna. I början av andra akten, på natten, sällar sig den mörka klangen från violoncellerna (som oftast spelar på de lägsta strängarna och sällan starkare än piano) till det "slingrande" Ortrudmotivets förminskade och överstigande intervaller: Natten är mörk, och mörka är Ortruds och Telramunds avsikter. Här och även i andra scener karakteriseras Ortrud och Telramund oftast av basklarinett och engelskt horn. De båda instrumentens mörka klangfärger understryker de här nattgestalternas kusliga och hemlighetsfulla sfär. Oboen har däremot tilldelats Elsa och representerar hennes naivitet och oskuld. Men tillsammans med det engelska hornet uttrycker oboeklangen också sorg och klagan. Trumpeten är av tradition kungarnas och riddarnas instrument. I Lohengrin tilldelas trumpeten det motiv som tillkännager titelhjältens ankomst. För kungen lät Wagner bygga en speciell grupp fanfarinstrument: "fyra långa, basunliknande instrument i mässing, med den allra enklaste form, ungefär som dem vi kan se uppväckningsänglarna blåsa i på kyrkomålningarna". Fyra sådana trumpeter är tilldelade kung Heinrich. De är stämda i C-dur, och deras fanfarklang, som genomsyrar hela verket, fungerar som ett slags "tondräkt" och är en viktig beståndsdel i operans tidsfärg.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Lohengrin, graalriddare (tenor)
  • Heinrich der Vogler, tysk kung (bas)
  • Elsa von Brabant (sopran)
  • Friedrich von Telramund (baryton)
  • Ortrud, Telramunds fru (mezzosopran)
  • En härold (baryton)
  • Fyra grevar (2 tenorer, 2 basar)
  • Hertig Gottfried, Elsas bror (stum roll)
  • Pager, hovdamer, knektar (kör)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Plats: Schelde900-talet.

Lohengrin anländande på sin svan. Vykort från omkring 1900.

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Konung Henrik Fågelfängaren har anlänt till Brabant och samlar de germanska stammarna för att driva ut ungrarna från hans domäner. Greve Telramund är förmyndare för hertig Gottfried av Brabant som är minderårig samt bror till Elsa. Gottfried har försvunnit, och hetsad av sin fru Ortrud anklagar Telramund Elsa för att ha mördat sin bror. Han kräver också själva hertigdömet. Elsa dyker upp, och eftersom hon vet att hon är oskyldig, förklarar hon att hon är villig att dömas av Gud genom en så kallad gudsdom, där saken skall avgöras genom att två kämpar möter varandra. Till sin förkämpe väljer hon en riddare hon sett i sina drömmar ("Einsam in trüben Tagen"). Hon sjunker ner på knä och ber till Gud att Han ska sända henne hjälp. Telramund accepterar att slåss å konungens vägnar. Härolden kallar först förgäves på den okände riddare som ska slåss för Elsas sak, men när han ropar en andra gång sker ett mirakel. En båt, dragen av en svan, dyker upp på floden. I den finns det en riddare i glänsande rustning, som stiger i land, skickar bort svanen ("Nu sei bedankt mein lieber Schwan!"), hälsar respektfullt på konungen och frågar Elsa om hon vill ha honom som sin förkämpe. Else knäböjer framför honom och lägger sin ära i hans händer. Han ställer bara ett villkor: hon ska aldrig fråga honom om varifrån han kommer eller vem han är. Elsa går med på detta, böner sägs ("Mein Herr und Gott nun ruf' ich Dich") och stridsplatsen förbereds. Telramund förlorar. Segraren skonar hans liv, tar Elsa i hand, förklarar hennes oskuld och ber om hennes hand i äktenskap. Telramund sjunker samman vid sin hustrus fötter, besegrad och förödmjukad.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Torget utanför katedralen. Det är natt. Telramund och Ortrud, som har blivit bannlysta, uppträder i hemska kläder. Ortrud försöker att återskapa Telramunds mod ("Erhebe dich Genossin meiner Schmach"). Hon är en hedning, dotter till Radbod, hertigen av Friesen, och idkar trollkonst. Hon planerar att få Elsa att fråga Lohengrin de förbjudna frågorna. När Elsa dyker upp på balkongen i morgonljuset ser hon Ortrud och tycker synd om henne. Hon ser dock inte Telramund, som gömmer sig i skuggan av ett hus. Befolkningen samlas, och härolden meddelar att konungen har gjort Lohengrin till hertig av Brabant, en titel som han vägrar att motta och önskar istället att bli känd som "Beskyddare av Brabant". När konungen, Lohengrin, Elsa och hennes eskort ska gå in i kyrkan dyker Ortrud upp, klädd i vackra kläder. Hon anklagar Lohengrin för att vara en magiker, vars namn inte ens Elsa själv känner till. Telramund dyker också upp och påstår att han blivit besegrad med orätt, eftersom han inte känner till sin motståndares namn. Lohengrin vägrar att tala om vem han är och hävdar, att bara en person har rätten att känna till hans ursprung. Endast till Elsa kommer han att svara. Elsa försäkrar honom om sin trofasthet och de går in i kyrkan.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Brudkören "Treulich geführt".

Brudkammaren. Elsa och Lohengrin förs in till tonerna av den välkända brudkören ("Treulich geführt, ziehet dahin"). De förklarar sin kärlek till varandra ("Atmest du nicht mit mir die süssen Düfte"), men Ortruds ord är inetsade i Elsas sinne, och trots Lohengrins varning ställer hon den ödesdigra frågan ("Das süsse Lied verhallt"). Telramund springer in för att anfalla riddaren, men han dödas av Lohengrin som sorgset vänder sig till Elsa och ber henne att följa med honom till konungen, till vilken han kommer att förklara mysteriet. Scenen ändras till Scheldes stränder, som i akt I. Trupperna anländer, förberedda för krig. Telramunds lik förs in, och Lohengrin förklarar sin handling. Blott en sak återstår nu: han måste avslöja sin identitet för konungen och Elsa. Han berättar historien om den heliga graal för dem och avslöjar sig själv som Lohengrin, riddare av den heliga graal, son till konung Parsifal ("In fernem Land"). Tiden för hans återvändo har kommit, han har dröjt sig kvar bara för att bevisa Elsas oskuld. När han sorgset tar avsked från sin älskade brud dyker svanen åter upp. Lohengrin ber att Elsa ska återfinna sin förlorade bror, och se! Svanen dyker ner i floden och träder fram igen som Gottfried, Elsas bror, som hade förvandlats till svan av Ortruds svartkonster. En duva kommer ner från himlen och för Lohengrin tillbaka i hans båt till graalborgen.

Bröllopsmarsch och brudkör[redigera | redigera wikitext]

Orgelversion av stycket.

I början av tredje akten framför damkören den berömda "Brudkören" ("Treulich geführt") till tonerna av en marsch inför Elsas och Lohengrins bröllop. Stycket blev allom välkänt och populärt när det användes som processionsmusik vid det kungliga bröllopet mellan prinsessan Victoria av Storbritannien och den blivande kejsar Fredrik III av Tyskland 1858. I engelsktalande länder går stycket under beteckningen Here comes the bride.

"-När går nästa svan?"[redigera | redigera wikitext]

Vid ett tillfälle stod tenoren Leo Slezak (1873-1946) i kulissen och väntade på sin entré som Lohengrin. En scenarbetare var dock för snabb och skickade in den konstgjorda svanbåten (som Slezak skulle ha åkt i) på scenen. Slezak vände sig till scenarbetaren och frågade: "Bitte schön, Sie da, wann geht der nächste Schwan?" ("Ursäkta, men när går nästa svan?"). Anekdoten citeras i sonen Walter Slezaks biografi (1964) över fadern med titeln ”Wann geht der nächste Schwan?”. https://books.google.de/books?id=RVI5AQAAIAAJ&q=opernanekdote. 

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Diskografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Lohengrin. Placido Domingo, Cheryl Studer, Robert Lloyd, Hartmut Welker, Dunja Vejzovic, Georg Tichy. Orchester der Wiener Staatsoper. Claudio Abbado, dirigent. DG 437 808-2. 3 CD.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kung Ludvig var så besatt av operan och svantemat att han lät uppföra slottet Neuschwanstein i Bayern med början 1869.
  2. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  3. ^ GöteborgsOperan
  4. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Musiklexikon : musik i ord och bild  : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. [57]-68. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Rabe, Julius (1940). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 2, Tolv nya operor : beskrivna för radiolyssnarna. Stockholm: Radiotjänst. sid. [83]-110. Libris 1804540 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 100-[109]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [229]-252. Libris 420181 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]